Kategori: Blogg

Klockan börjar närma sig 17 och mitt arbetspass går mot sitt slut. Ett par klappar till måste inhandlas och en intervju avklaras kl 19 – sedan är det jul och ledigt som gäller!

Det mörka har övermannat det vita. Ingen snö syns så långt ögat kan nå här i Göteborg.

Att därför unna sig ljuset när det väl uppenbarar sig känns fantastiskt livgivande och efter att knappt ha hållit i en kamera på mycket länge var det befriande att gå ut i stormen i går. Det var ju sol? Visst rann ögonen för fullt och infektionen i ögonen tvingar mig att bära glasögon, ett par glasögon som snabbt geggas igen av ögonsalvan. Men inget av det spelade någon roll. Det var så vansinnigt kul att få gå 3 steg utanför ytterdörren och botanisera i min trädgårds gamla skit som hänger står och ligger. Ruttnande rosenkvittenäpplen fastnade jag länge vid (bild1-4) och såg allt möjligt spännande, som t ex råttan som sticker ut sitt huvud ur askungens pumpavagn överst. Det bidde ingen askungen, det bidde en råtta!

Råttan går förresten att se på denna favoritvideo

En konstig fågel med plym på huvudet väntade bland äpplen:

Och vad är då det här? Ett monster måhända:

Men som sagt full tmed gamla ruttnande saker finn det och om det är något som triggar fantasin för mig så är det just detta.

Att vara begränsad, till både yta och inte minst utbud ger träning och därmed näring åt fantasin.

Jag vill önska er alla en fantasifull och fröjdefull Jul!

Kvinna i gräs:

Jag har under helgen försökt kurera ett trilskande öga och har därför inte kunnat fotografera ett dugg. Ett besök hos optikern i fredags genererade i ögondroppar som skulle användas varje timme i helgen.

Ett litet mindre snökaos gjorde ju inte saken lättare heller. Nej istället har jag ägnat ett par timmar år den kommande boken som rullar på! Ett nytt arbetsnamn har det blivit, – marktjänst som det tidigare arbetsnamnet var kände som något passande då, men är nu utbytt till något betydligt mer energigivande och rätt och slätt perfekt för det jag vill förmedla med boken!

Jag hörde mig för med svenska fotobokstillverkade men deras priser verkade bli än dyrare än hos blurb. Hur nu det är möjligt…. över 1000 kronor för 100 sidor? Och min som säkerligen kommer landa på minst 150…?

Craaaazy och omöjligt – det får bli blurb.

Men något fotograferat blev det alltså inte. Det får helt sonika bli ett par veckor gamla bilder i dagens blogg.

Den 2 övre visar hur flitig jag var som för en gång skull putsade fönstren, eller kanske snarare lät bli då jag fick syn på skumma mönster och gröna mambor:-)

Ps. glöm nu inte lyssna på och bidra till Musikhjälpen ikväll; 21.30.

Att ha roligt i livet slukar tid.

Jag har ju lyckan att arbeta med skapande även i mitt yrkesliv och trivs verkligen som fisken i vattnet på min nygamla numer gula arbetsplats. Aldrig förr har jag fått skapa som nu och aldrig förr har tiden runnit iväg som nu. jag hinner inte komma till jobbet förrän jag skall hem igen. Svart när man åker och svart när man kommer hem. Det där med att fotografera har verkligen kommit i skymundan – tyvärr. Det bästa med makro är ju att det dock går väldigt fort att hitta sina motiv.

Det blev någon halvtimme där och någon kvart där i helgerna som gått, och att strosa runt i diken och på gräsmattan ger alltid något:-)

Jag har sagt det förrut och nog är det verkligen så – det krävs endast en droppe.. ett strå.. ett blad, eller helt enkelt ett ljus.

Svampar finns det gott om och vattendroppar med. Bilden ovan och nedan är en kombination av dom båda. Att ligga ner i gräset var ingen hit bör tilläggas, det genererade genomblöta byxor och jacka.

Spännnade blommor är alltid roligt at fånga på bild! Fars-dagsblomman var en lika uppskattad blomma för mig med. Jag tror inte far min såg kvinnokroppen nedan däremot – det krävdes ett makro för att se hennes nakna lekamen;-)

Sahara:

Deer angel:

Femme:

Pudel:

Serverat:

Märkliga svampar med märkliga småkryp:

Cancersvulster på blad:

En skönhet med taggarna utåt:

Helgens dröm om makrofoto gick i kras. Väl på plats vid min favoritsjö i Surte drog hotfulla svarta moln över och regnet öste ner. Vad passar väl bättre än att ägna sig åt skakbilder? Dvs fotografera med lång slutartid och röra kameran på olika sätt under tiden. På vissa i bloggen har jag hållit still kameran och panorerat ut med skärpedjupet, på andra har jag skakt. Kruxet är ju bara att få till den där skärpan ändå, dvs stå helst still en stund innan skaket kommer till. Men det är roligt att försöka och verkligen något att träna på nu när det blir mörkare tider – ps glöm inte vintertiden till helgen! 😉

Hela dagen idag har vi vandrat i en svagt ammoniak-doftande arom då värmen från sublimeringsmaskinerna tydligen får stärkelsen i tyget att frigöras och förvandlas till en liten fin stank.

Det kan dofta lite väl mycket ibland och det kan skilja enormt i hur det doftar.

Något jag själv är väldigt svag för är just hur gott det kan dofta med nystruken bomul! Om man har en nytvättad tröja på sig och stoppar in huvudet i ugnen uppstår den där doften med. Man bör inte stanna där inne för länge dock;-) Just den doften uppstår här på min arbetsplats med lite då och då. För en frusen själ är det varmt o skönt med att ställa sig bredvid den rullande varma tygprinten.

De dofter som omslöt mig i helgen var fantastiska och mycket välbehövliga! På våren och hösten uppstår en slags doft av nypåfödd mylla, blött och sött och man tänker inte alltid på hur påverkbar en doft kan vara…

Doften som mötte mig när jag låg med huvudet mot en kylig begshäll och fokuserade in mellan torra ljungkvistar kan beskrivas med ett ord – höst.

När ajg är ute på mina fototurer brukar jag alltid ta en serie med bilder då jag hitta något som vid första ögonblicken kändes rätt och bra. Det brukar alltid löna sig, för då jag försöker fokusera igen blir känslan och uttrycket i bilden aldrig densamma. Det rena och oförstörda som följer i först ögonkastet har gått förlorat och istället minns hjärnan objektet som den söker efter i försök nr 2. Det andra runt omkring som man omedvetet föll för – också – blir till en andrahandsinformation och sorteras vid andra försöket bort. Att lägga fokus rätt är då prio ett, men med ett mindre hisnande resultat. Synd kan jag tycka då den oförstörda och omedelbara impulsen är så vacker.

Jag vill alltså slå ett lag för att rensa hjärnan och gå på impulsen, känslan i nuet. Hittar man något som känns rätt – passa på kör på, och tryck av en serie foton!

Bilden nedan är på ett litet träd som växte inklämt på berget, sett uppifrån bland en massa dött gräs. Barken som försvunnit halvvägs från toppen hade släppt och distansen gav upphov till figurliknande form.

Misalike…

Man behöver dock inte åka bort, inte ens gå längre än ett par steg.  Rötter, blad, stena o droppar bjuder på massor av möjligheter och en tillsynes ful rest blev från ett annat perspektiv och ett för tillfället ok ljus, till en gapande figur av något slag. Kanske en gäspande gorilla?

Frågan är ju bara hur VI som fotografer ställer oss, vart placerar vi kameran?

I vilket ljus står vi.. med vilken bakgrund placeras vårt motiv?

Överallt i detta nu finns det MASSOR av kanonbilder.. MASSOR!  Frågan är bara var för att dom finns är ju ett som är säkert.

Vetskapen om detta gör ju att man får smått panik då tanken väller över!

Att placera sig rätt kanske många tycker inte spelar någon roll när det gäller makro, men det är faktisk tvärtom.

Jag hoppas ni ser den lilla manliga ängeln i bakgrundens oskärpa? Jag ser honom iaf och just de där oskärpe-effekterna Tamrons makro får fram är något som jag är fullkomligt hänförd över.

Man visst, det innebär att man inte kan vara rädd för smuts. Och det är med igenkännande leende jag läser många av er fotografers eskapader bland gyttjepölarna – det är härligt att läsa;-)  Det är ju där dom oftast finns – änglarna och demonerna!

Ängel:

Demoner:

Hello:-)

Min förra helg tillbringades i Grebbestad, västkustens pärla enligt mig. Om ni inte besökt orten rekommenderar jag starkt ett besök dit!

En extremt dimmig lördagsförmiddag i bilen upp förvandlades på plats till en solig och underbar eftermiddag med många tillfällen för att fotografera. Fördelen med makro är att man inte behöver längre stunder för att finna sina motiv, det är ”bara” att hitta närmsta ljusglimt i något löv. Problemet uppstår när man väl hittar något.. och upptäcka att vad som kändes som 5 minuter inte alls var 5 minuter utan 1-2 timmar. Makrofotografering är en tidstjuv! Men en rolig sådan:-)

Krossekärr heter ett område inte långt från huset och den steniga strand som löper längst ner var utsmyckad av uppflutna brännmaneter som likt bärnstenar låg serverade framför mig.

Att stå där när solen går ner till en helt vindstilla ljummen bris och lyssna till ljudet av en och annan hummertina som rengjordes och bruset ett kokande sillstim 20 meter ut var –  magiskt…. De där maneterna var heeeeelt fantastiska i det varma solnedgångsljuset! Tyvärr var jag där för sent och fick gå upp till 1000 i iso.

Dage efter gav jag mig ner återigen för att fånga dom i vad jag förväntade mig vara ett bättre ljusförhållande, men icke. Visst, ljuset räckte till, men ljusreflexer dödade och endast då jag skuggade maneterna med min kropp blev resultatet någorlunda. (Att stå hukad över dom där var inget min problemrygg upskattade alls.)

Det hårda dagsljuset gjorde inte alls dom rättvisa, vinden hade ökat vilket fick vågor piska in över mina bärnstenar. Visst blev det ett par ändå, stenarna under maneterna kom fram bättre och genererade t ex manetmannen överst i dagens blogg!

Men nu har jag tjötat nog, sonen skall köras till tåget och efter det väntar äntligen helgens första fototillfälle! Yeiiii, det är stilla, jämngrått och löv finns fortfarande kvar – perfekt:-)

Hoppas ni haft en bra helg och att ni med fått njuta av vårt härliga höstväder!

Och som vanligt – förstora gärna bilderna genom att klicka på dom:-)

/Anna

Mitt i centrum finns den positiv laddade atomkärnan, avkomman, de som skapades genom en mänsklig big bang för att efter det för alltid vara i mitt centrum.

I mitt universum har det fötts 2 stjärnor, var och en unik men båda väldigt speciella. Precis som alla är och bör vara.

Jag älskar dom oerhört mycket och utan den där stjärnan skulle det uppstå ett svart hål som skulle sluka allt mer av livet.

Precis som då något gör intrång på stjärnan, om den skadas eller minskar i energi… allt runt om påverkas. Precis som det skall i en familj.

Vi hänger ihop.

Jag stod sent i lördags kväll tillsammans med headbangande tonåringar och stampade takten till bandet My finest hour.

Sonen är trummis i bandet och alla i familjen försöker så gott det går att hänga med på deras spelningar. Musik har spelats in hemma hos oss och pannkakor stekts för att mätta magar. Och jag har känt mig stolt för att få lov att vara med.

Det där med musik är något näst in till heligt hemma hos oss och minstingen (trummisen) spelar minst ett par timmar varje dag. Han älskar det!

Under dessa spelningar slås man av hur det kämpas, bärs och testas i timmar inför dessa 30 minuter i rampljuset. Det duggar inte tätt av vuxna direkt på spelningarna. Det är synd.

Det brukar bara vara vi som är där, jag och min man men jag önskade fler gick för att se detta engagemang och glädje som dom utstrålar!

Jag brukar alltid köra till replokalen och det var på väg hem som jag slank förbi Surte och fick se solens sista strålar skapa effekterna i bilden överst i min blogg. Det var inte svårt att koppla till atomkärna, eller just stjärna eller planet i ett universum.

Tuplanträd:

Tigerliljans fröställning:

Rent skit- fett i stekpannan:

Nackvärk? inte konstigt med en liten gul gubbe bakom huvudet.

Mina numer överblommade luktärter som skulle ha varit röda, men blev rosa:

Flygande fiol:

Den glada gubben med en blomma i munnen:

Jag vill uttrycka något klokt, smart och förnuftigt, men inte mycket av den varan dyker upp i mitt huvud ikväll.

Nej, jag känner mig rätt dränerad för tillfället. Glad och positiv konstigt nog, men på något sätt matt. Ungefär som om man utfört ett gammalt hederligt hantverk som plöjt åkern, bakat surdegsbröd eller mjölkat kossan… eller något.

Tillfredställd kanske är ordet – adderat med ett puh.  Jepp, thats me today!

Jag skrev i min förra blogg om hur mycket man har att vara tacksam för.  Och jag vill återigen poängtera att fotograferingens verkliga mening för mig egentligen innebär just tacksamhet; att bli påmind om dessa skatter vi omringas av, påminnelser som ideligen dyker upp tack vare ”fotoradarn”.

Vackra små ting – många gånger existerande mitt i det till synes fula. Kanske reagerar man extra mycket när skönheten dyker upp mitt bland något ”fult”, just för att det är så oförutsägbart? Kanske är man bara extra tacksam för att se sina egna förutbestämda åsikter om fult eller fint i ett annat ljus, att allt inte är så förbannat svart eller vitt och att man förhoppningsvis lär sig ett eller annat genom denna insikt.

Kanske suktade man just då extra mycket efter harmoni och balans, en ordning mitt bland kaoset och finner det som skönhet.

Harmoni ÄR vackert.

Disharmoni med, om det ses på rätt sätt. Ett steg för nära eller för långt ifrån kan ta kål på all magi.

Men om det är något jag vill bära med mig och använda den dagen olyckan eller livet sätter käpar i hjulet för en kropps rörelser, så är det förmågan att glädjas över dessa små mirakel vi omges av.

För är det inte fantastiskt att en så stor klumpeduns till spindel kan sitta utan problem på en skör fröställning som denna?

Att den håller…

Att se universum rakt ner i diket efter regnet:

Little shop of horror inlindad i vita mjuka moln – ”feed me”:

Tjockkorven på en stång:

Den regnskyddade mannen:

Kromosomer i en fröställning, eller speglingar av varandra:

När jag var liten läste jag mycket ur en srerie barnböcker som hette ”min skattkammare”. Jag älskade dessa tjocka böcker med sina kreativa illustrationer och häpnadsväckande äventyr. Jag minns särskilt en berättelse om mannen som skulle fånga en sol med ett nät och lite så kanske man får tanken av dessa blommor som jag hittade på Ica. De var inlindade i nät för att garantera en lång blomning.

Och att fotografera är ju som en enda evig bok med skattkammare.

Sprängfylld med figurer, men till för att skrivas av oss som lever här och nu.

Kanske handlar nästa saga om den fundersamme mannen nedan inlindad i en morgonrock och med ett ljust spöke i bakgrunden:-)