different parts

_MG_6078_s
The green king

Det känns som jag varit över halva jordklotet under de senaste månaderna, ändå har jag inte satt min fot utanför landet.

Men den lilla världen som jag som alltid vistas i har erbjudit märkliga scenarier – som det ju förvisso alltid gör genom en makrolins. Ändå minns jag det runt omkring mest, historien bakom och framför…

Som t e x den eftermiddag för ett par veckor sedan då sommaren faktiskt VAR här. Under tiden maken bevakade vår båt vandrade jag åt motsatt håll, vidare in i farans land.

Jag hamnade nämligen mitt i en gammal militäranläggning i Björlanda. Gula stora informationsskyltar varnar för att odetonerad ammunition riskerar förekomma. Hela området andas stillhet, en plats där tiden står still och bevarats som i en bubbla, en plats där inget annat än hästmyror patrullerar på söndervittnade träbalkar… åldrad grå asfalt bryts upp i såriga sprickor och en enda byggnad står kvar. Dess färg har sedan länge flaggat sönder och kvar sitter bara ihopkrullade röda färglappar på dess fasad.

Denna isolerade lilla bubbla gav liv åt fantasier som länge slumrat i mitt inre..

Jag som är harig i vanliga fall var nu som ett skakande asplöv. Min fantasi är i vanliga fall hyfsad, (ok väldigt god), men där och då var mitt nästa steg det sista. Fantasi eller inte – orden detonerad ammunition var högst reella.

När jag ser min gula bild nedan minns jag exakt hur min kropp uppfylldes av rädslan för att explodera längs min promenad och jag minns exakt hur luften doftade av fuktig mylla, hur ljudet av kuttrande duvor, en hohoande gök, ihop med segelbåtars ettriga smatter tillsammans bildade en naturlig symfoni längs min väg genom farans rike.

När solen började sänka sig ner och timmarna vandrat sin väg var tiden inne för mig att gå tillbaka. Myggorna som ditills låtit mig vara, bombarderade mig strax på vägen tillbaka då den friska havsvinden förbyttes till en stilla fuktig bris.

Så nog detonerades det allt rejält, dock på ett högst naturligt vis.

I diket intill pockade gula irisar på min uppmärksamhet och solens låga strålar smekte fram ett märkligt ljusspel på den gula individens klädedräkt…

Men den betyder även snabba hjärtslag, kliande ben och duvors kuttrande.

_MG_3025_s

”Kvinnan från sidan” var även hon bosatt på det farliga området.. tussilagons kvarblivna blad hade belamrats av något som inte borde vara där, men jag gillade dess färg o form och hur det belamrade obehöriga istället förvandlade fram denna nästan mänskliga gestalt.

_MG_2782_s

Jag har även gjort ett besök till Botaniska. Det jag för alltid kommer minnas är det totala stopp som inträffade på motorvägen på väg dit. Dagen hade börjat med mulet väder, precis som föregående dag, vilket föranledde mig till att ta en tripp till Göteborgs vackra park. Strax efter jag satt mig i bilen och EXAKT då jag kom ut på motorvägen sprack himlen upp! 4 sekunder senare blev det tvärnit!

I en svart bil…. iklädd svarta kläder.

På vägen blev det kalabalik förståss.. att inte kunna röra sig en enda centimeter fick folk att snabbt tappa tålamodet. Än mer irriterat blev det då bilister ”diskret” försökte glida förbi på bussfilen. Bilen framför mig fick en smart idé och ställde sig på tvären tvärsöver bussfilen för att blockera bilarna. Att han även blockerade bussarna var något hen helt missat. Folk klev ut ur bilarna och började prata med varandra – MITT på bussfilen… hundar togs ut på kissepaus och här och var stack huvuden upp från nyfikna människor som försökte se över bilhavet.

Jag satt och småskrattade för mig själv och njöt faktiskt av att se mänsklighetens utbrott så snabb blossa upp bredvid mig. Ett par minuter var allt som krävdes för att vi skulle visa våra rätta jag. För det var ju rätt mysigt ändå! Det pratades.. man tog kontakt med varandra…. plötsligt var det inte rullande plåthus utan människor vi såg.

Och där på botaniska fanns det massor….

_MG_5486_s

_MG_5689_s

Vad jag minns mest   – alla fantastiska blommor på botaniska eller 45 minuters stiltje låter jag vara osagt, de gav båda en fin stund att ta med mig från sommaren.

Fantastiska stunder har det varit och fler hoppas jag kommer, det är ju trots allt bara årets första semesterdag:-)

_MG_1897_s
lilla gumman och gula blomman
_MG_1912_s
Gula duvor
_MG_1861_s
Rhododendrons spanande filurer
_MG_5318_s
2 gubbar

_MG_5700_s

_MG_1146_s

_MG_1152_s

_MG_1340_s
Hökens middagsrester

_MG_1589_s

_MG_1614_s

_MG_1684_s
militären
_MG_1747_s
Surtes under
_MG_2264_s
Mammas vallmo
_MG_1806_s
vild gullviva i Surte

_MG_1975_s

_MG_5698_s

_MG_5896_s
Eggande
_MG_6045_s
Foster i knoppar

Miljarder nyanser av vitt

_MG_9214_s

Jag tror inte det undgått något att de små vita miraklerna har uppenbarat sig i våra marker.
Och vi fotografer gnuggar händerna av förtjusning som sig bör… För det är nu det börjar, säsongen med ljusa kvällar – de där extratimmarna efter jobbet som man äntligen kan använda till roligare saker än tvätt, disk och städ.
De där oskuldsfullt vita går att fånga på oändligt många sätt!  I kombination med andra detaljer – när förgrund o bakgrund blandar sig samman börjar det hända saker med det vita.
Och att lägga sig ner pladask i ett vitt hav, känna den sagolika doften av persikosöt parfym som min näsa anser dessa sippor doftar, är så nära himmelriket man kan komma.
Där i dess mjuka kreativa famn vill jag stanna för alltid.

 

_MG_9207_s

_MG_9269_s

För ett par dagar sedan låg jag där, tryggt invirad och sökte efter dessa färg- och kontrast-kombinationer men hörde plötsligt något rätt otäckt; en mansröst började svära på det mest hemska sätt! det var kvinnoförnedrande, sluddrigt.. hotfullt och hatiskt.
När jag lyfte på huvudet såg jag men man på vägen som var på ren svenska aspackad! Han var förbannad på någon, förmodligen sin fru och hade förmodligen gått iväg för att skälla av sig.
Det var inte så trevligt att då resa mig upp för att gå till bilen måste erkännas.
Ja det är många som inte mår så bra idag…
Livet kan vara elakt och taskigt, men även fantastiskt och ljust.
Att det skall vara så svårt att balansera på den där slaka hårfina linan?

 

_MG_8905_s

Idag var iaf en fantastisk dag!
En man är mycket tacksam för, en härligt solig o varm dag, perfekt på alla sätt och vis.
Lunchlåda på en träbänk utomhus tillsammans med kollegor och goda vänner. Vi har gått igenom rätt mycket tillsammans och kanske är det just därför vi stärks tillsammans? Eller så har vi helt enkelt samma sjuka fantasi. Hur som haver – roligt har vi iaf!

 

_MG_9084_s

_MG_8885_s

_MG_8933_s _MG_8935_s

_MG_8971_s

_MG_9097_s

_MG_9064_s

_MG_9173_s

_MG_9192_s

_MG_9349_s

_MG_9289_s

_MG_9389_s

Måste vilja förändra

_MG_7998_s

Jag håller mig till väldigt snäva områden när jag fotograferar.

En vitsippa med sitt röda löv kan få mig paralyserad i timmar och få mig vända och vrida min vanligtvis stela kropp till ofattbara positioner. Utan att inse det.

Tid är dyrbar, det finns inte gott om den och den tycks minska ju äldre jag blir.  Därför vill jag inte bränna dyrbar tid på att enbart förflytta mig utan väljer att inte se på vad utan snarare hur vad gäller mitt fotograferande.

Och det behövs sannerligen inte åkas långt när det handlar om makrofoto.

Man kan tycka att när man vandrat i ett och samma område, aktivt fotograferandes minsta lilla vinkel och vrå på samma lilla plätt, hundratals gånger….. så borde man känna till varje liten bit av detta område.

Men icke..

För varje steg jag tar in i vad som förväntas vara en mycket välbekant scen, blir jag alltid alltid lika glatt överaskad. Naturen är sannerligen makalös! Häromkvällen vad vägen bredvid utsmyckad av ödlor! jag har aldrig sett dom här varken förr eller senare. Märkligt….

Nej naturen står verkligen aldrig still utan är under ständigt förändring. En värdefull insikt till oss människor som så gärna vill att allt skall vara precis som det alltid har varit.

 

_MG_7114_s

_MG_7227_s

Min chef sade för inte så länge sedan att ”Det enda som är säkert är att allt måste förändras.”

Jag grymtade säkert till lite buttert där och då på vårt dagliga pulsmöte, för jag räds nog viss förändring. I vissa sammanhang vill jag verkligen bara göra det jag vet att jag kan och behärskar.

Det där med förändring lät skrämmande, kravfullt och en helvetes massa jobb.

”But whyyyyyy!! Vi HAR det ju så bra..” suckade den lilla motsträviga Morran inombords och korsade obstinat sina armar.

Att allt måste förändras innebär att någon måste genomföra förändringen och förändring innebär ju något nytt….. dvs något man måste lära sig, något som tar tid. Och tid..? Tja det hade vi ju inte så gott om….

Mattematiken går snabbt i huvudet vid ett enda litet ord.

Det låter väldigt skrämmande. Som en domedagsprofetsia.

Men varför ÄR vi så rädda för den där förändringen?

Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var som tycktes jobbigt eller kravfullt! Och hur är det nu, är det verkligen så himla bra så som det är idag? Fungerar verksamheten? Är allt verkligen helt optimalt, mår alla verkligen bra i sina roller?

Hur vet jag att det är så himla bra om jag inte prövat något annat? För vad är det värsta som kan hända?

 

_MG_8105_s

Samma förändring eller förvandling i naturen är ju tvärtom enastående vacker. Det är ju tack vare den där förändringen som iaf jag lockas dit ut till naturen och dras till för att upptäcka något nytt. Gång på gång på gång.

Utan förändring skulle lusten att besöka samma plätt snabbt dö ut för där ute i naturen innebär förändring spänning, dramatik, upptäckarlusta och ofattbar skönhet.

Kanske upplever vi människor ordet förändring som ett krav på oss själva, ytterligare ett ok vi måste bära och ytterligare ett ”måste” att addera till den redan digna ryggsäck vi konkar på genom vardagen.

När ett prestera är likställt med förändring är det kanske lätt att sparka bakut. Iaf om det innebär ett måste.

Jag hatar verkligen det där ordet ”måste”.

Tänk så vackert det vore i livet om alla ”måsten” istället vad ett ”vill”?

Knepet för en bra chef är kanske att förvandla det där ordet måste till ett vill?

Kanske är det rentav något som hen måste.

_MG_7837_s

_MG_8180_s
yrvaken vacker fuling
_MG_8210_s
Happy krokus
_MG_7564_s
Vakande öga (eller rådjurets frukost= en avbiten stjälk med fuktig droppe)

_MG_7344_s

_MG_7975_s

Kontrasternas rike

_MG_4962_s

För några veckor sedan var det dags för det 10-åriga snöfallet. Det där hutlöst farliga snöfallet som efter endast ett par timmar visar hur handfallna och små vi egentligen är när det är upp till den enskilda individen att stå på egna ben. När ingen fungerande infrastruktur finns där för att visa oss vägen till våra insnöade arbetsplatser och skolor.

Jag själv trodde som många att det bara var att ”backa på” ut i snön. Den ger väl vika. Så jäkla tjock är den väl inte! Jo..

Grannen stod bredvid med sin skyffel och undrade om jag satt fast. Ehum…. hjälpte till? Nope!

Well skotta dig fram själv kärring! And I did. Maken var gullig och kom ut för att hjälpa till dock:-)

Det känns som att moder natur med all sin otvivelaktiga frenesi försöker tala oss tillrätta. Kanske rent av tvinga oss att ta ett extra andetag, stanna upp lite. För hur itrriterande det än är med stopp och stå frusna som istappar i väntan på bussar som aldrig kom, innebar det väl även magiska tillfällen till mänsklig kontakt.

För säga vad man vill, men det fanns definitivt något att prata om under dagen! 😉

_MG_4452_s

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Tiden har gått och än värre – mitt älskade objektiv gick sönder!! Scandinavian Photo trodde det var kameran, men tack o lov var så inte fallet lugnade mig Canons reparatör. Men med 165 000 (!) exponeringar tyckte dom ändå att ett byte av div inre ”organ” var på sin plats. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick reda på antalet. Visst –  jag TAR många kort och skjuter ofta på en hel drös för att vara säker på att någon blir skarp. Men ändå?? Jag vet inte vad som är brukligt, men tack o lov för digitalkameran säger jag bara. Hade jag haft analog kamera skulle jag väl varit bankrutt vid det här laget;-)

MEN – jag är alltså med ny bekantskap… Tamron igen, men den nyare varianten då den äldre – min favorit – inte fanns hemma, trots att jag kikat på nätet och trodde att så var fallet. Full av ilska och högljudda protester i affärens mot försäljarens argument för hur dålig mitt gamla objektiv var, tog jag ändå mitt förnuft tillfånga och accepterade att inget någonsin är sig likt. Det förlösande order var ”vädertät”.  Jag insåg det är något för mig som kryper kravlar och hoppar runt i diverse smutsiga områden.

Men vän med den är jag INTE än. Som gammal räv tar jag nog min tid för att vänja mig, men det kommer väl så småningom.

 

_MG_4270_s

_MG_4126_s

_MG_4179_s

_MG_4256_s

Som sagt, det var ett tag sedan jag bloggade och bilderna är alltså tagna för ett par veckor sedan.

Som t ex denna bild nedan som dök upp på en nyanlagd grusväg. Det var innan det megastora snöfallet och varje minusgrad gjorde mig jubelrusig inombords. När det är så där kallt och man vet att man har max 1-2 timmar på sig för jag lite panik om jag skall vara ärlig. För VAR de där motiven dyker upp vet man ju aldrig? Man kan otur och vandra runt o hitta något precis i slutet, eller ramla på något bra omedelbart.

Just denna dag var det ont om is men fick en känsla av att det kanske, möjligen kunde finnas något inne vid den hotfulla kala vägen in mot skogen och det farliga område där jag VET jägare brukar lura på jakt efter älg.

Och på tråkiga grå stenar fanns det mycket riktigt för mig juvelprydda områden – vissa mer täckta av smutsiga spår än andra, men jag gillade den lilla gula touchen som smutsen gav.

_MG_4278_s

Mitt älskade Surte har jag självklart besökt där en frusen fors lockade -isen var snorhal och superblank och det enda säkra tyckte jag var att krypa på knäna, att gå var otänkbart då jag genast slant till.

På kanten bredvid hade isen format fram vad som för mig såg ut som snömoln men en måne på sin himmel ovanför:

_MG_5061_s

Inte mycket gick att fånga på min klätterfärg uppåt då timmarna hunnit gå för lång och ljuset försvunnit allt för mycket, Men ett par upp-o-nerbilder på isen blev det ändå.

_MG_5283_s

_MG_5337_s

_MG_5364_s

Vintertokig

_MG_1507_s
Minnet från naturfotografernas höstmöte 2015

Kanske är du som jag och blir galen av längtan efter is, vinter och kyla?

Denna evinnerliga väta och gråa tillvaro som aldrig tycks försvinna. Just idag är det faktiskt ett uppehåll i regnandet och det gör fantastiskt gott för själen, men visst vill man ha mer!!!

Ma kan tänka att det borde ha varit omöjligt att hitta vintermotiv den senaste tiden, men för ett par veckor sedan kom det faktiskt lite kyla. Och med den is och mönster på de flesta ting som t ex bilden nedan: en bils frostiga bakruta som solen lyser på.

_MG_1979-2_s

Eller frusna vattenpölar på grusiga parkeringsplatser:

_MG_2522_s

Fantastiska Surte som aldrig gör mig besviken:

_MG_0073_s

Jag sörjde bara att jag kom dit alldeles för sent… solen hade redan börjat sänka sig ner och ströp det mesta av ljuset jag så väl hade behövt..

_MG_0066_s

_MG_0072_s

Isdrake kan man hitta i Surte:

_MG_0086_s

_MG_2572_s

_MG_2556_s

_MG_0134_s

_MG_1818_s

_MG_0096_s

_MG_2544_s

_MG_2538_s

 

 

 

I skuggan av ljuset

_MG_9011_s

Den vackra solen med sin sköna värme har behagat besöka oss den senaste veckan.

Kvällarna med sin middag har tillbringats ut på altanen som väl säkert för så många andra..

Vid ett sådan tillfälle lyfter sonen sitt glas för att dricka på andra sidan bordet. En solstråle träffar glaset med fanta och träffar maken mitt emot där han satt lite VÄL bekvämt tillbakalutad i solgasset.

”Måste ditt glas blänka så mycket” får maken dåsigt ur sig. De låga strålar solen erbjuder kl 19.30 på kvällen störde och vi började alla gapskratta strax efter.. Dra mig baklänges,  ursäkta ers kungliga höghet!

Då har man väl det FRUKTANSVÄRT bra om man störs av att ljuset är ashentell…..liiite för starkt i glaset sonen just dricker ur? Så bra t om att man inte orkar lyfta huvudet UR ljuset?;-) Dagens I-landsproblem.

Nu måste jag tillägga att det var sagt helt och hållet med glimten i ögat. Han ÄR faktiskt inte så lat, maken;-) Det var bara vår sedvanliga retsamma jargong sinsemellan.

Men visst har ljuset styrt mycket, med eller utan dess närvaro.

Det sägs ju att fullt solljus inte är bra att fotografera i och, jo jag instämmer. MEN… den ljuseffekt ett foto i skuggan av ett skarpt sommarljus kan ge är… magisk. *suck* Det ger verkligen tillfälle att leka med ljus, som på bilden överst, där solstrålarna genomskjuter ett främre oskarpt ormbunksblad – skit framför skit bakom is the shit! (Annas dictionary: skit=växtdetaljer )

Där ligger jag i skogen bredvid,  i skuggan under det massiva orbunksparaplyet, ytterst motvilligt agerandes måltavla för alla små svarta blodsugare jag VET jag kommer bära med mig hem, men vad gör det när man njuter av neonfärger och mönster.

Och den bästa tiden är vi strax inne i, den när solen står lågt de timmar man själv har lite tid över efter jobb o mat. Den tid som målar guld åt naturen…. speciellt i Surte.

De flesta i dagens blogg är dock långt ifrån Surte, de härstammar från Tjörn och det uppdrag vi hjälpte in bror med då även han ville skapa en ”skugga åt ljuset”. Dock på ett lite annat sätt då en markis skulle sättas upp. 4 vackra starka män, unga som gamla bistod med muskler medan jag bangade för att istället stod med huvudet i klematisbuskar och över gula blommor med mini-skalbaggar. Ingen blev förvånad eller saknade en extra arm. Det finns bara ett visst begränsat utrymme under en markis.

Sommarstugan min bror äger är en jag själv tillbringat alla mina somrar vid som barn och väl där minns jag omedelbart alla lekar och tokigheter man hittade på.. allt från helikoptern som landade på berget alldeles invid vårt hus, vår katt Jamme som hatade att åka hem från Tjörn och hittade de mest unika gömställen som gick att nå ,  till grannpojken Magnus som visslade från huset bredvid när det var dags att leka, modeshower med systers killkompis och älgjakter på berget ovan, där näckrosor dekorerade alla dammar och fortfarande gör.

Alla minnen väller tillbaka när välbekanta dofter och ljud möter vid havet och smyger sig in till mitt yngre jag som finns djupt där inne…

_MG_8289_s

_MG_8480_s

_MG_8222_s

_MG_7980_s
Surte + glitterbäck 1
_MG_7976_s
Surte + glitterbäck 2

_MG_8607_s

_MG_8615_s

_MG_8487_s

Frökapslar fotograferade genom blommor hemma hos mina föräldrar:

_MG_8265_s

_MG_8239_s

En av många besök på Rörö – här sent en kväll när solen målar berget bakom vita minigranar i varma färger.. strax efter kom en bild intill vår med en tävlinginriktad man som skulle övernatta på ön då han tidigt nästa morgon skulle fiska makrill, för att sedan gå till jobbet. Snacka om engagemang! han och maken fick sig en pratstund om ett ämne de båda brann för. I min kyl står makrillar sedan veckor tillbaka på saltning för att bli inlagda..

_MG_9440_s

Väl tillbaka i Björlanda följde lite lite olja(?) med då en båt länsades och jag blev fast – helt fascinerad över utsikten ner i vattnet bredvid vår båt… Så vackert i sin hemskhet..

De andra gick och jag blev kvar. Tur man kan springa som en gasell:-)

_MG_9711_s

_MG_9704_s

_MG_9717_s

 

Uppe med tuppen!

_MG_7635_s

Wohooooo änligen är den här, den sömndruckna morgonen med gäspningar och löddriga mintdoftande sicksackborstningar i slowmotion framför spegeln! Morgonen med sitt alldeles för kalla golv som får mig frysa och får mig äta frukost aldeles för tidigt.

Än är det dock fortfarande sommar utanför fönstret. Om det inte varit för de gröna bladen och det gröna gräset med myllrande bruna sniglar på, hade jag gissat på sen höst för vätan och kylan bäddar in Göteborg i grått täcke och typiskt brittisk väta.
Ruggigt, blött och kallt.
Men med det sagt tar jag ändå emot denna kyla och olidligt tidiga mornar fyllda med rutiner med en öppen famn, ja till och med att tvingas upp från den varma gosiga säng som aldeles nyss invaggat mig i mängder av spännande drömmar är faktiskt helt ok!? Vad är det MED mig!!
Varför?
För med ens faller pusselbitar på plats, min andra familj välkomnar mig på andra sidan stan kl 08 varje vardag och jag vet exakt vad jag skall göra där! Jag vet vad jag skall svara i telefon, hur jag söker information och hur mina uppgifter skall skötas.
Inga osäkra dagar utan måsten, inga fria val, inget oskrivet blad.
Inga varma heta dagar där varje solstrimma skall slukas av min bleka lekamen.
Inga fruktansvärt goda grillmiddagar med rött vin dom får mig dåsig, nej bara sallad och kallt vatten, förvisso med nyfiskad makrill som maken drog upp häromdagen, men ändå.
Tänk att denna hemskhet att leva en strukturerad vardag faktiskt kan vara så trivsam och tacksamt tas emot – av en sådan som mig? En flowerpowerchild som älskar att vara oförutsägbar (speciellt i soffan bredvid min familj.)
Men det är en tillvaro som påminner mig om att vara tacksam.
Tacksam för att det finns ett jobb.
För att det finns kollegor som inte fryser ut eller hånar utan välkomnar.
För att jag har fötter som fryser.
För att jag FÅR mat!
För att jag faktiskt fått sol – om så bara under 2 dagar
För att vi inte har bränder i skogen intill.
För att jag lever och de mina lever och har det tillräckligt bra. Utan bomber och förorenad luft.
Det kan alltid bli bättre, men gudarna skall veta att det alltid kan bli sämre med. Riktigt mycket sämre med….
_MG_5350_s

Även en tripp till Botaniska lyckades jag klämma in, men det var på håret att jag han undan regnet. Denna lilla ”miniananas” fick jag ändå med mig på minneskortet hem:

_MG_6463_s

_MG_5250_s

_MG_4584_s

_MG_5176_s

_MG_5178_s

Minnen från sommaren båtfärder med min goa väninna Rachel och hennes familj från USA gör sig påminda genom en blåtonad kaprifol-bild – för nog ser det lite ut som en manet på väg ut ur bild?

_MG_7332_s

_MG_7672_s

_MG_5867_s

_MG_5937_s

_MG_6513_s

_MG_7319_s

_MG_7202_s

Sena kvällar låter solens låga strålar belysa gräs så att hösten tycktes än mer nära.

_MG_7407-2_s
Under de där timmarna där solen faktiskt sken under sommaren vandrade jag i sakta mak och insöp skogens dofter och vätan från regnet nyss.

Som vanligt i Surte, underbara Surte….

_MG_0794_s

_MG_0839_s

_MG_0890_s

_MG_3949_s

_MG_4123_s

_MG_4220_s

 

Ett bra bo för en liten familj?

Kanske en spindel eller så är det helt enkelt en vanlig pungboll på tork, eller hårig fästing!:-)

_MG_5303_s

Time after time

_MG_0110_s

 

Klicka på bilderna och förstora – det mår dom bäst av!

Det känns som att våren varat i en evighet i år. Fortfarande blommar vitsippor, något de gjort i mer än en månad. Vissa år sker det nästan enbart under en vecka när värmeböljor strömmar in med en aldeles för tidig sommar i sitt släptåg.

Förstå mig rätt, jag klagar absolut inte  – den där evigheten får gärna vara längre! Det är med sorg i hjärtat jag ser att blommande vita träd ”redan” går åt brunt och marken under målas vit av fallande blomblad.
För det ÄR ju så vackert med en skir nyutslagen vår! Det är nog den bästa tiden, en tid fylld av förväntan och perfektionism. Inga blad är förstörda och inga trädgårdar är ännu uppätna av mördarsniglar.
Naturens tonåring helt enkelt.
Sverige har enligt vad jag förstår varit inne i en köldknäpp vilket dragit ut på våren.
Nästa vecka har det ryktats på min arbetsplats om att sommaren är på väg, ja ialla fall värmen. Och visst vore det trevligt med lite värme ändå och nog är det på tiden då vi snart är inne i Juni.
Det är märkligt hur det oerhört vackra sällan ter sig så bra som i verkligheten. De illgröna skogspartier som lyses på våren och bryts av genom korpsvarta granstråk, hur vackert är det inte? Oerhört… Men jag förmår mig aldrig fånga det så som jag upplever det. Det KAN ju ha att göra med att jag faktiskt ÄR en makrofotograf och inte äger viljan eller den rätta utrustningen för att fota landskap;-)

_MG_0171_s

_MG_0256_s

Bättre blir det då med det mindre perfekta nära marken, men som ändå är så vackert på sitt egna lilla vis.
Som till exempel den bruna kragen runt en ormbunkes krulliga nyfödda huvud.  Det är inte uppenbart vackert alls, men när jag tar ett kort och vänder kameran upp o ner och ser en hund blir i alla fall jag minst lika lycklig som när jag ser de gröna skogarna ovanför mitt huvud.
Där var den ju.. där är den ju.. där är han ju.. en förälskelse helt enkelt, som när man fick sitt nyfödda barn lagt i sin famn.. Där var du ju lilla parvel. Älskade underverk.
*suck*

_MG_8387_s

Ja det var länge sedan de föddes nu, mina 2 söner.
Och saknar tiden gör jag något oerhört. Jag glömmer mellan varven hur fantastiskt det faktiskt var, men så råkar man öppna en skolkatalog och så är dom där glädjetårarna inte långt borta igen. Mina pojkar….
Ja det är en fantastiskt värld vi lever i. Men fantastiska möjligheter att leva livet och få ta del av andra människors närvaro. Om än aldeles för kort för de som blev kvar när livet väl levts klart. Precis som regndroppar lämnar de spår kvar efter sig i mänsklighetens nätverk. Aldrig för tunga, var och än unik på sitt egna skimrande sätt.

_MG_0155_s

_MG_0327_s _MG_0401_s

Damen i knoppen, naturen Mona Lisa. Sedd från sidan med sin mun längst ner och ett öga högt upp…

_MG_7849-2_s

_MG_7898_s

 

Pimpi, världens bästa pingvin – en favoritbok som lästes för sönerna då dom var små. En bok jag osökt kommer att tänka på när jag ser den vita figuren nedan. Det är dock ingen pingvin, ingen fågel överhuvudtaget utan en getrams jag fångat, precis som på de 2 bilderna under. Samma växt men beroende på hur jag själv står med kameran blir det 3 olika upplevelser.

_MG_8217_s

_MG_8533_s

_MG_8553_s

_MG_8324_s

_MG_8414_s

_MG_8432_s

Tänk var en fluga får höra när den sitter på ett öra.

_MG_8527_s

 

_MG_8730_s

 

Bilden nedan är ingen speciell, om det inte varit för mannen till höger skulle den slängts i soporna, men nu är han ju där och halvblundar nästan ute vid kanten…

_MG_8900_s

Gamla ormbunksblad är det som färgat denna bild så mörk, gliporna lät vitsipporna bakom kika fram.

_MG_8937_s

_MG_9245_s

 

Att dumpa växter i skogen är ingen bra idé, men det ger glädjer en motivhungrig fotograf. Och skrämmer det en och annan att man fångat deras snedsteg på bild är det väl än bättre.

Under vita spireaklasar växer kastanjen vilt mellan grå grässtrån och mjuka kaprifolgrenar.

Ett saligt virrvarr och ett himmelrike att fota och botanisera i, men ett helvete för svintoburret på huvudet. Det tar sin tid att borsta kåda ur hår…..

_MG_9857_s

_MG_9968_s

Glada knoppar som brister

_MG_7521_s

Nej det såg sannerligen inte ut att göra ont när knopparna brast på botaniska i lördags då jag som så många andra besökte Göteborgs vackra park.

Jag fastnade länge vid de runda bollar som när som helst såg ut att öppna sig.

_MG_7529_s

Blickande bebis..

_MG_7495_s

Dramatiska skillnader mellan vita krokusar och svart jord.

_MG_7182_s

_MG_7264_s

Hur vackert det än må var i botaniska kan en ensam droppe längst ner i en tulpan hos mina föräldrar vara minst lika vacker i mina ögon. Men då bilden togs för ett par veckor sedan var det ruggigt kallt och kyligt.

_MG_6132_s

_MG_7336_s

_MG_5665_s

Då, för ett par veckor sedan, hade ormhasselns långa fröställningar precis börjat dingla framför mjuka kurvor…

_MG_5658_s

… och scillorna täckte ännu inte marken som de gör idag.

_MG_7636_s

Det kan låta feminint med hasselns utseende, men tro mig  -sura gubbar finns det även i de mjukaste kurvor.

_MG_5815_s

Men så kom då solen och värmen till slut och tillät den gröna mattan att breda ut sig!

_MG_5683_s

Och precis som i guardians of the galaxies dansade denna lilla sippa precis som trädets avkomma i slutet av filmen…

_MG_5703_s

_MG_5730_s

_MG_7577_s

_MG_7372_s

_MG_5982_s

En tripp till Grebbestad hann vi med under påsk, vid en läig lugn plats vid munkstranden fascinerades jag av små guldsmycken som belamrat varje tångruska.

_MG_6753_s

Funkians spirande blad är inte gröna. Inte än, men de blir det sen.

Först är dom precis som fågelungen skallig och spretigt hårig.

_MG_6905_s

_MG_7605_s

_MG_7538_s

_MG_7399_s

 

 

 

 

 

Tvära kast

_MG_4819_s

Jag är en känslomänniska och känner mig hemma i livets alla toppar och dalar, men en sak jag inte blir vän med är grusade förhoppningar!

Hur irriterande är det inte när suktan efter värme och vår gång på gång slås i spillror. Men jag vet, den kommer ju till slut – värmen! Och när den väl är här hos oss känns det som den aldrig varit borta märkligt nog. Det där förunderliga nuet är verkligen flyktigt, men ack så intensivt när upplevelser väl sker. För nuet i sig själv – det sker ju konstant! Man har bara inte vet på att ta till vara på det som man borde.

Men sätt en kamera i min näve och nuet existerar i allra högsta grad. Dock inte det ”nu” som resten av omgivningen lever i.

Men helgerna är det ”nu”när jag är mig själv närmast.

Det har varit ett par helger med ett par tillfällen för nu. Ett par kalla nu och en varm solig.. Nu senast i lördags stötte jag på ett par första tappra vitsippor som trotsade kylan, bilder på dom kommer dock senare.

Jag vill istället presentera de små kloka huvuden som med sitt röda hår trotsar markfrosten, för att den fanns på sina ställen i Surte märkte jag.

_MG_4412_s

_MG_4408_s

 

Ett vakande öga…

_MG_4391_s

 

Obstinat tupp:

_MG_4763_s

_MG_5397_s

_MG_4858_s

_MG_5079_s

_MG_5097_s

 

Det lilla livet börjar…

_MG_5332_s

_MG_5356_s

_MG_5382_s

_MG_5388_s

 

Blöt flodbädd:

_MG_5612_s

 

Frusen flodbädd:

_MG_5255_s

 

Torkad flodbädd:

_MG_4511_s

_MG_4876_s