Tyvärr är jag en av de som inte har möjlighet att bege mig till Västerås den 16/2 för att lyssna till allehanda duktiga föreläsare på Naturfotodagen.
Jag vill varmt rekommendera detta event som tydligen i år skall ha en stor bildutställning och dubbelt så stor utställningsyta.
Naturfoto ligger ju många varmt om hjärtat – så även mig.
Att vistas ute i det fria är något av det bästa jag vet och andas in all den underbara energi man möts av själsligt så väl som fysiskt i skog o mark är något jag aldrig tröttnar på. Om det är något fotografering har gett mig personligen så är det insikten om naturens alla skatter. Men även en oändlig mängd fotografier blev aldrig tagna, men dessa finns för alltid ändå fotograferade i mitt inre. Jag tror faktiskt att dom ”fotorna” står mig varmare om hjärtat än de riktiga.
Förra fredagen tog jag dagen ledigt och tillbringade 5 timmar ute i naturen istället för 5 timmar inomhus bland solventdofter. Dessa timmar kändes som minuter! Trots att jag befann mig ute vid havet i miusgrader och ilskna vindar hade jag gladeligen varit ute i 5 timmar till!! Tyvärr försvinner solen aldeles för fort och man får slokörat dra sig tillbaka hem igen när solen sänker sig ner.
Märkligt nog tycks man alltid hita de bästa ”skatterna” när det knappt går att fotografera längre, undrar vad det beror på? Om man verkligen HAR hittat skatter, eller om det helt enkelt är sorgen över att tvingas sluta som färgar bilderna extra vackra just då… Kanske är det en kombination av de båda.
Längtan efter naturen fick mig gå ut även på lördagen, då till favoritplatsen Surte där snötäcket förrädiskt dolde ett isbeklätt berg under. Aldrig har jag känt mig så gammal som där o då, när jag försiktigt trevande mig ner längs med forsen och berget. Det blev många nödlösinngar och rumpglidningar ner för berget kan avslöjas och fötterna blev genomblöta eftersom man självklart måste gå ut i forsen.. utan stövlar. Det är ju där skatterna finns! (Ja men ta på dig stövlar på Anna!!) Ja jo.. det var ju det…
Denna fantastiska plats gjorde mig inte besviken. Som vanligt! Det är en uppsjö av motiv, färger och mönster som möter mig där högt uppe på berget. Dagen till ära bjöds jag på brunfärgat vatten som stod ut extra mycket i sin kontrast mot de isdiamanter den kantades av:
När fors blir upp och upp blir ner, färgar solen trädet mer:
Jesu och hans lärjungar kanske? Eller helt enkelt en sandgrop – upp och ner…..
På parkeringplatsen, rakt ner i asfalten:
Isbjörnar i Göteborg? Trot den som vill;-)
Trots minusgrader finns där liv:
Strandfynd vintertid:
Vandrande träden i sagan om ringen, nu även i miniformat:
Ulmestrand's Blog 
Tack vännen för orden i min blogg.
Träffas snart?
Kram kram
Absolut jättegärna!
Har du något för dig på söndag? Kanske en fika inne i stan eller Allum?
Skriv gärna till mig på mailen så kan vi bestämma mer:-) Kram
Som vanligt en samling fantastiska skapelser från dig. Den femte är en klar favorit hos mig, får en känsla av rörelse i den bilden, diamanter som är på flykt i vatten. Glas som krossas mitt i exponeringen. Ja många idéer får jag. Tur man har annat man måste göra på dagarna, för annars hade man bara suttit och tittat på dina bilder. 🙂
Vänligen Mats
Oj vad spännande tolkning och visst ser jag det du beskriver nu med, roligt! Tack för det Mats:-)
Jag prenumererar på dina inlägg och såg ditt egna fina glaskonstverk nu på morgonen, mycket lyckat!! Ibland hittar man ”konstverk” på de mest oväntade ställerna:-)
Ha en fin vecka!!
Mvh Anna
Ja, det gäller att se 🙂 fantastiska bilder som vanligt.
Härligt att börja dagen med dina uppiggande ord och fantasi i bilder.
Det hjälper lite att ta sig ur dvala 😉
Du har rätt, motiven finns överallt och det är fantastiskt att upptäcka omgivningen genom kamera, man ser helt enkelt mer och skarpare 🙂
Önskar Dig en fin fotohelg
Varma kramar
Halina
Visst är det inte lita så..? Kameran är som en tacksamhetsgåva som ständigt påminner om naturens skönhet och förgänglighet. Kanske blir bilden vårt sätt att hålla fast vid. Visst kommer värmen tillbaka år efter år, men nog är det svårt att tro ibland mitt i den kallaste vinter.
Kanske har kameran en viktig uppgift i att visa skönheten även i det vi många gånger skyr och fokuserar på att allt äger en skönhet oavsett kyla värme eller tidpunkt?:-)
Som nu t ex när solen är på väg upp genom molntäcket utanför min arbetsplats och delar himlen i 2 läger, ett tjockt stålgrått täcke som blottar ett varmare orangegult där bakom. Lite som vår årstid nu – de allt mer ljusare timmarna lockar vårt sommarminne och lockar oss med sin värme…
Vill önska Dig en fin vecka Halina, hjärtligt tack för att du kikade in här och skrev en kommentar.-)
Kramar tillbaka från Anna
Du beskriver MIN fotografering i de ord jag inte hittar!
När man tror att alla motiv är slut och mörkret blivit för mycket,
det är då det bästa kan dyka upp!
Jag har en plats dit jag återvänder ofta! Har tagit tusentals bilder och jag är säker på att det finns inte en enda bild som är den andra lik! Vilken fantastisk gåva naturen har gett oss som älskar att sällskapa med en kamera på promenaden!!
//Lola
Attans då – har jag snott det? Fy mig;-)
Värmande att du delar min åsikt Lola och är inte förvånad.. jag ser dina bilder och njuter må du tro när dom dimper ner i mailen. Är ledsen för att jag inte är duktigare på att kommentera, jag glömmer så lätt bort det när man får det rakt in i mailen…. men det bästa är att man alltid kan bättra sig!
Ja det är nog inte så ovanligt att man hittar en favoritplats! Jag har haft 3 hittills under mina år och dom besöker jag frekvent även om den senaste nu är favoriten:-)
Mvh Anna
Ha ha – nej! du har inte snott något av mig! Du har bara satt ord på det jag inte kan förklara!
Tack för att jag får komma in här och frossa in dina underbara bilder!
/Lola
Nydelige bilder som gir masse inspirasjon.
Kort reist naturfoto er nok det beste. Det er da en blir mest kreativ og skapende.
Ønsker deg en flott helg.
Det är du ett levande bevis för Hilda:-)
Tusen tack för kommentaren och då jag kikade in för sent får jag önska dig en härlig vecka!
Mvh Anna