Surte – Ulmestrand's Blog

Återblick

Jag har fotat rätt mycket senaste tiden men det har inte märkts utåt sett. Jag är rätt usel på att sätta mig ner och gå igenom bilderna, men tog mig i kragen i helgen. Ett par månader för sent, vilket förklarar att kvällens blogg är av det kallare slaget;-)

För mig är det alltid roligare att faktiskt fotografera och ta korten än att se till att visa upp dom för omvärlden. Det är ett märkligt begär det där, att trycka på knappen… när det väl är gjort och bilden är där som man längtat efter kvarstår ett minne och en förnöjsamhet över att man lyckats träffa rätt, men även ett slags antiklimax..? Jahapp, nu var det roliga över… NÄSTA!! Precis som med godis! Jag tillhör de som aldrig kan ta en godisbit. Inte heller bli ”nöjd”, begäret är där och det måste tillfredsställas….

Imorgon skall jag hälsa på föräldrahemmet och tänker glupskt tillgodose fotobegäret i deras fantastiska djungel!

Men det får inte ta 2 månader att gå igenom bilderna denna gången;-)

Det ligger redan 1400 st foton från Fuerteventora och väntar på sin tur! Min syster med make och min gubbe hade sedan ett tag bestämt resa dit då killarna är intresserade av Kitesurfing. Min man har hållit på ett tag och är precis som syster man van att vindsurfa sedan gammalt. Det kunde väl inte ha börjat sämre dock.. en förkylning som maken hade urartade och växte till öroninflammation på plats…

jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när han fick läkarens dom 2 dagar in på semestern: ”du får inte sola eller bada”.

Men det löste sig rätt bra ändå.. något bad var han inte intresserad av, inte sol heller – vindsurfa gick bra och vädret visade sin bästa sida under flera dagar så killarna fick frossa i perfekta förhållanden.

Jag och in syster å andra sidan solade och badade och fotograferade (jag iaf). Men lånad utrustning från Olympus – perfekt för ändamålet, lättburet litet och med bra telemakro var jag helnöjd! Jordekorrar och magisk svart sand blev objekten och som sagt det blev några stycken. 1400 är efter att jag resa.. ehum…. och ingen är tagen med seriebildstagning.. ehum..

Stackars min syster.. men lyckliga mig!

😉

Flip and turn

Jag vaknade med ett leende på läpparna igår! Solen sken från en klarblå himmel! Ljuvligt tänkte jag och stressade inte därför utan tog det så lugnt som man bara kan på en lördag; med en kopp kaffe och frukostskålen i knät framför tv:n i lugn och ro.. När klockan närmat sig 10 och lusten att fota blev tillräckligt stor kastade jag mig ut och satte kosan mot Surte. Jag han inte mer än svänga av på bron mot Bohus när jag fick en stor klump i halsen.. på himlen hade det plötsligt brett ut sig en molnmatta utan dess like över hela himlen och den hade kommit mycket fort!! Men vad i hela friden…. Där satt jag med gapande mun över jordfallsbron och kände pulsen öka lavinartat…

Ev farhågor jag hade besannades med råge, jag skulle precis svänga av till Surte när någon *tjoffs* drog ner gardinen över ljuset.. *men va i h***vete*

Vad är oddsen? Varför..!!

Men skam den som ger sig. Det är inte becksvart, inte mörkaste december – bara nästan.

Jag tog mitt pick o pack och vandrade ut till favoritsjön. Nog för att jag brukar utannonsera tipsa om denna plats för alla som orkar höra på, men VAR exakt i detalj som jag vandrar är inget jag brukar berätta.

Men denna gång… Vart jag än gick till mina unika platser dring sjön – som är rätt otillgängliga mitt inne i skogen – hade någon NÅÅÅÅÅGON gått exakt på samma plats! What??

Av skostorleken kan jag utläsa att det var en liten tunnare man med en hund. Eller tonårspojk kanske… Jag väger inte direkt ton, men brakade igenom på ställen där hen inte gjort vilket indikerar att hen borde väga.. hmm 60 kanske..? Jag själv väger några kil0 över..

PÅ ett litet sätt blev jag imponerad att hen lyckats klättra på de där jobbiga platserna man vanligtvis inte går på, men mest irriterad över att hen med största sannolikhet varit där då solen sken och fått möjlighet till ljuvliga fototillfällen – till skillnad från mig då:-/

Att vända upp och ner på bilderna är något som passar på istappar tycker jag. Det är lättare att se figurer och former i tapparna då:-)

Snötäckt svamp på stock på minner om att solen vänder åter, hur otroligt det än kan te sig vissa helger:

Att vända en tappbild 90 grader kan ge upphov till andra vyer och bilder, plötsligt ser iaf jag landskap istället för en gul istapp.

.. eller kanske en våg?

På vägen hem chansade jag och stannade till vid Bohus Fästning vilket var et lyckokast! Runt fästnings strömmar det och isen hade frusit på märkliga sätt och mot spännande bottenfärger. Att kunna stå på längre avstånd i och med Sigman med sina 150mm och ändå fånga isen var väldigt trevligt:

En ny utmaning

Jag har gått och blivit med kamera – igen.

En kamera med 50 megapixlar lockade oerhört och när förra året gick med vinst gjorde jag slag i saken. Canon 5DSR har följt mig ut på 2 turer och ett nytt makro: sigma 150 2,8f har följt med såväl som tamron 60mm 2,0.

Bilderna i dagens blogg är alltså helt med den nya kameran.

Men den är då en riktig utmaning måste sägas!

Men förstå mig rätt – jag gillar en utmaning, det får igång mig, triggar mig till hundra procent! Det finns faktiskt inget bättre:-) Då får jag utmana mig själv, bli bättre, lära mig träna….. fokusera. Love it!

Men det ÄR svårt för kameran kräver mycket mer ljus – om man envisas med att fotografera på frihand och i befintligt ljus det vill säga! Vilket jag ju gör. Då bilderna är såpass högupplösta ser man också felaktigheterna i ett helt annat ljus och plötsligt blir minsta brus mycket irriterande då kravet plötligt livet mycket högre. Kikar jag på mina foton tagna med Canon Eos 400 t ex idag ramlar jag nästan baklänges. Fruktansvärd upplösning och skärpa. Men DÅ var det ok..

Den här kameran i mina ögon kommer bli en dröm under sommarhalvåret! Ge mig LJUUUUUUUUS för sjutton gubbar!

Men som sagt.. nu var det inte det.. och det var lite för sent dessutom när jag äntligen snubblade över detta iskonstverk på Surtes hala klippor:

Och jag har nämnt det förut och kommer fortsätta nämna det – har ni inte varit i Surte och besökt Baddammen så gör det! (sök efter namnet på nätet det så ni hittar exakt rätt damm) jag älskar platsen fullkomligt! Överallt är det märkligt små konstverk, vattenväxter och frön lägger sig på det allra mest konstnärliga vis redo att fångas:

Frost på Volvons fönsterruta, sigma 150mm

Dubbelexponering i kameran med sigma 150mm

A warm and Merry Christmas

Ja vad kan man säga så här ett par timmar innan julafton…Jag skulle kunna luska fram någon gammal frostig bild ur arkivet och skriva en god jul hälsning, men det är 10 grader varmt ute och stormbyar! Who am I kidding?

Det är väl som julen brukar se ut nu för tiden… och midsommar..och påsk…

Dessa slätstrukna väderslag får mig att fundera över vad i hela FRIDEN är det som händer med vår jord. För inte var det så här förr? Eller….var det?

De minnen jag har från barndomens jular är kalla och kyliga med gnistrande snö som gick mig upp till hakan, men minnen kan spela mig spratt, det vet jag med. Vad som är sant eller inte är varken rättvist eller lätt att avgöra med endast få minnesfragment. Vill man veta får man ta reda på! Viralgranska, som det så vackert heter 🙂 Har man gjort sin läxa kan man så uppfriskande trotsigt säga som idolen Rosling: Jag har rätt och du har fel.

Bästa källan borde vara SMHI och jodå, hmm där framgår det att under mina 47 år i livet har endast 14 av dom innefattat någon ynka gnutta av snö, övriga var barmark!

29,8% av mitt livs juldagar har varit vita so far. Under mina första 6 år fanns det inget snö alls på juldagen! De år jag inbillade mig var vita och fina och skimrande. Jag hade alltså ruggigt fel. Samtidigt har jag ju rätt med. Minnerna är där och där finns bilder av metertjock med snö i fotoalbumen, men om det var runt jul är mer tveksamt. Kanske är det extrema väderslag de man helt enkelt minns bäst, just för att de var sällsynta.

Vi vill gärna minnas det som är annorlunda. Jag själv fastar alltid för det avvikande i naturen. Fint som fult. Det som inte hör hemma eller det jag inte sett förut. Det ovanliga är spännande och väcker min nyfikenhet. Som dessa pyttesmå svampar som glittrade på en stam i skogen.. Det var bärstensfärgen mot silvergrå stam som fick mig stanna till, men dess form var vad som fick mig lyfta kameran..kyrklockor, höns som följer ett skärpespår, kanoner och tofflor. Allt i en yta på bara ett par centimeter.

Men visst har det funnit ett par dagar med frost. Dagar då det faktiskt fanns tillräckligt med ljus och ett par timmar över för mig att vandra ut. Och då blir man ju innerligt glad i själen!

Men det krävs inte så mycket för att hitta spännande motiv. På en promenad vid min arbetsplats i Högsbo industriområde i Göteborg fann jag ett makalöst vackert grönbelagt trästaket. Jag blev bara tvungen att ta med kameran nästkommande dag för att fånga de märkliga mönster som uppkommit av smuts ihop med vädrets makter.

Och en ynka kvist kan räcka för att göra min dag ibland..

Och så här blir ju då alltså årets julafton: varmt höstfärgad – som det brukar får jag konstatera med min viralgranskning gjord i bakhuvudet;-)

God jul till er alla!

Ett ruttet under

Svampar finns det gott om. En gigantiskt stor sådan snubblande jag över i Surte, enligt vad jag kan se på nätet verkar det handla om en Örsopp. En märkligt gulgrön och enormt stor upp och nervänd hatt lockade mitt öga där den låg bredvid stigen.

I olika ljus transformeras svampen i olika toner..

Svampen var dock inte helt rund utan tycktes ha växt emot något och fått en skåra i sig…

Hemmavid finns nu inte mycket kvar. Bättre var det för någon vecka sedan.. Kvar i trädgården fanns då dessa blommor, de finns inte kvar längre i samma rödhåriga skepnad utan har tappat allt sitt hår. Precis som människan.. Det går oändligt fort ute i naturen nu och man får glädjas åt varje dag löven och bladen sitter kvar.. om drygt en vecka är det dags för vintertid.. inte mycket sitter nog kvar länge till.

Grönemad har man hunnit besöka med. Denna Grebbestads pärla bjöd då på härliga vattenspel. Dessa virkande unika konstverk är något man länge kan dröja sig kvar vid. Att se grannens sjöbod målas i guld av den sänkande solen är något av det mest rofyllda man kan uppleva.. ljudet av ett dunkelt smatter från segelbåtarnas linor längre bort avbryts lite då och då från fiskmåsarnas skri. Sommar vinter höst eller vår spelar mindre roll. Att i lugn och ro låta ögon se och öron höra skänker välbehövlig ro åt en sargad själ – oavsett årstid.

Lite längre bort längs med en stenig överväxt väg hägrar gigantiska ormbunkar. Ett par steg in bredvid vägen får jag i lugn och ro fotografera utan ett enda nyfiken öga. Jag får sitta som jag vill, snyta mig som jag vill se ut hur jag vill och trampa i gyttjan som jag inte vill, men ändå gör. I endast ett par plusgrader är det något jag inte rekommenderar någon. Det är satans kallt kan jag informera! Vatten har en märklig förmåga att bli varmt rätt snabbt dock.. den ilandes smärtan gav snabbt med sig även om vätan envisades vara kvar frös jag inte längre om fötterna.

Bakom ormbunkar dolde sig en kämpande kaprifol i motljuset..

Min lycka var gjord lite längre fram på dagen då maneter låg uppflutna på stranden. Dessa fantastiska varelser! Så färgrika och unika, ingen är den andre lik. I en manets mitt låg ett par stackars kräftdjur och plågades i vad jag bara kan tänka mig var outhärdliga smärtor..:-/

Och vet ni vad, fanns det inte en manetkvinna där med! Nog är hon där, blickande mot oss med sina nyfikna ögon bakom en slöja 🙂

skapelser

De tillfällen då tid och frost sammanfallit har inte varit många… kanske är det mest tiden som brustit om jag tänker efter.

Jag tror jag är stressad men har svårt att inse det … mer än att tiden inte räcker till åt det jag verkligen vill göra.

I min värld är det mer mörkret som är orsaken och anledningen till att kameran inte luftas så ofta som jag hade önskat.

För det faktumet att ljuset inte finns under vinterhalvåret är ju ingen nyhet direkt…! Vi arma nordbor stångas ju med dåligt humör och ångest under dessa mörka månader, jag tycker faktiskt det är fantastiskt hur sjutton vi klarar av det överhuvudtaget;-)

Att därför se hur ljuset vänder åter skänker verkligen frid åt mitt mörka inre! Mornarna är inte längre becksvarta på väg till jobbet och hemfärden tillåter mig nu att se stadens siluetter och en strimma av glöd ute vid horisonten när den lilla svarta puttrar över älvsborgsbron!

Bilderna i bloggen är alla fotograferade mellan 11 och 13.30, det är då ljuset räckte till. Som vanligt vid favoritplatsen Surte med sina makalösa isformationer.

SOM jag längtar till ljuset och när man kan fotografera ända fram till 21 på kvällen!

Snart snart…

Och den lilla eftersläntaren som INTE fångats i Surte utan aldeles utanför min dörr… broccoli är inte bara god att äta utan funkar som modell framför kameran med;-)

Ett par få glimtar

I jul har det varit knapert med fototillfällen..

Jag hade dock turen att uppleva ett par minusgrader under familjens besök i Grönemad.

Vi hade tänkt att gå en promenad efter maten och som vanligt skruvar resten av familjen på sig då kameran plockades med, de vet vad som väntar.. äger ni ett makro tror jag ni förstår min fascination och mitt problem. Man KAN ju inte gå förbi alla mirakel som dyker upp överallt om det så är en högst vanligt motiv som ett rött nypon…

Det är faktiskt numer ett krav från min man att jag INTE får ta med kameran om vi skall gå promenader tillsammans i familjen! Men lovade dyrt och heligt att de inte behövde vänta OM jag hittade något.. (haha – OM? ehum…) Ja det dök ju upp lite då.. som sagt..

Där sötvatten mötte salt hade det bildats magiska diamanter och kristaller på stranden. Det var bara till att vandra runt i lugn och ro och plocka åt sig juvelerna (tja, så länge man stod ut med kylan dvs)

Efter juvelstranden vad jag rejält nerfrusen och nerkyld efter att naturligtvis blött ner mina fötter och ville hem så fort som möjligt. Men möttes då av nästa syn när solen nästan gått ner; kvarblivna fröställningar som genomsköts av solstrålar!

Jag hade inte många sekunder på mig innan solen försvann bakom horisonten..

Just avsaknaden av ljus är ju vårt största dilemma så här på vintertiden. Då gäller det att att vara på de få timmar mitt på dagen som faktiskt är möjliga att fotografera i, mellan 11 och 13 är typ vad som gäller för mig nu och mellan den tiden var jag för ett par dagar sedan i Surte för att andas.

Du kanske undrar varför just Surte är mitt absoluta favoritställe då det tjatas om och om igenom om detta fantastiska ställe? Det är inte orten i sig förståss utan berget intill och då främst sjöarna som lockar. Dessa sjöar ligger högt högt upp på berget i nivåer med vattenfall emellan sig, en placering som genererar längre fototider då solen kan gå längre ner och därmed ger unika foton där solen ”skjuter” på snedden genom motiven.

Men dessa sjöar är även makalösa på att skapa märkliga ismönster med mängder av vattenväxter.

Bege er dit vet ja!

Främst till Baddammen, en plats där jag nästan alltid häckar bland de andra pärlhönorna;-)

Kuckeliku!!

God fortsättning till er alla önskar fastklämda lilla Anna:-)

En mörk era med orange inslag

Suck.. ja du.. jag vet inte vad man kan säga om den senaste tidens händelser?

”Alla” tycks eniga om samma sak och vad som diskuteras på rasterna var unisont. Men resultatet talar ju sitt givna språk… ?

Men hur kommer det sig att det idag är något åtråvärt att förnedra, offentligt mobba och håna någon går över mitt förstånd. Har vi verkligen blivit så avtrubbade? Är den en gemensam fiende vi söker för att förena oss? Tänker på de populära fenomen med realitysåpor där vi älskar att föraktfullt tala om vissa karaktärer och kanske på så sätt förstärka vår egen förträfflighet…

Jag själv gick över gränsen idag i ett möte och det sved inombords kan jag villigt erkänna.

Min man brukar säga att den som behåller lugnet vinner. Well, jag vann inte. Inte på långa vägar! Jag betedde mig klassiskt kärringaktigt och agerade utan att tänka efter före, en den ömma tå som bultat sedan ett tag briserade.

…och det blir INTE bra! .. och man skäms…. och förbannar sig själv.

Men ingen skada blev skedd, ingen farlig gräns gick över – inte om jag jämför mig med vissa orangea typer.

Att bli bättre på att uttrycka sig och kommunicera är dock A och O för min egen del har jag insett för jag är KASS! Så hur kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss bättre inför, med och mot varandra..? Vissa av er kanske ÄR duktiga på det idag, men tror vi är rätt många som inte förmår oss säga hur det egentligen känns – inte i hettan och striden.

Inte när vi känner oss små och tillintetgjorda.

Inte när vreden bubblar inombords. Och vet du… kanske är det till viss del bra?

För det som skulle ha kommit ut skulle inte ha varit bra. Jag försökte EN gång tala i mitt då ytterst uppretade tillstånd, men allt låste sig och rösten stockade sig i halsen då luften inte nådde mina lungor utan fastnade i halsen.

Ett par ljupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig och tala sedan när hjärtat inte skenar och hjärnan tänker klart för att tala rätt.

Jättelätt? Bara att stänga av känslorna ju:-)

(Skall bara komma på hur!)

Jag vet!!! Jag lastar mig ner på gräsmattan och kravlar i skogen – tjohooooooo!!!

”GAAAAAAAAAAH” ser mig här som upprörd liten skit:

Vårt inre

Vad är vackert och vad är fult.. vilken sanning vill man eller tillåter man sig att se?

Expoderande guld och guldutsmyckad pärla, eller ruttnande växter och björkpollen på ensam droppe på ängens vita mega-marschmallows.

Frågan är vad som gör dig mest lycklig?

Jag kommer hålla ett föredrag i Vårgårda nästa vecka dit alla är välkomna:-)

Föreläsningarna är gratis och anordnas av Vårgårda Fotoklubb och Vårgårda Kommun vilket ni kan läsa mer om här.

På torsdag den 6:e oktober kl 19 berättar jag om ”Makrots sanning” och vad som kanske kan tolkas som mina inre demoner i Kyrkans hus.

Ordet sanning får någon kanske haja till, påstår man att det finns en sanning måste det väl då finns en ickesanning, en lögn?

Så är ju inte fallet, jag vill bara berätta om ”min” sanning, den värld jag ser och upplever och det är en ära att få lov att dela med sig av det stundtals kaotiska inre som desperat försöker tolka spektrat av magiska motiv naturen kryllar av.

Rädslan finns alltid att det är en isolerad värld – min värld och min sanning, att det är något enbart JAG ser. En isolerad ensam värld som inte någon annan ser. Men om den är obefintlig för någon annan betyder inte att den inte existerar? Bara för att JAG inte fysiskt kan se din smärta när du lider betyder ju inte att den inte finns.

Tack och lov då för föredrag!

Att visa berätta och sprida vidare sanningen jag ser och skrämma slag på er andra 😉

Nädå.. det är inte bara elakheter som finns runt omkring mig numer, det finns mycket vänliga nallebjörnar med t e x:

Jag funderar över de som lider av inre röster, en egen inre värld enbart de kan höra.

Frågan är vad som är värst, att öh höra rösterna eller veta att man är helst ensam om att höra dom?

Jag själv såg många ansikten och figurer som ung. De skrämde mig då dom oftast var förvridna otrevliga ansikten och för att ”bli av” med dom fattade jag min penna och ritade bort mina demoner på papper. Tvagade av mig det som skrämde och visade mamma och pappa. När jag väl kunde se dom ansikte mot ansikte och delade det med någon annan, skrämde dom mig inte längre. Att tillsammans identifiera och möta dessa ”demoner” avväpnade också dom.

Så enkelt var det.

Jag ser dom fortfarande i de flesta saker, men idag ser jag dom mer som kompisar och uppskattar idag dessa tillfällen då mina ”vänner” behagar dyka upp.

Jag är bara ledsen att jag inte kan förmedla dom vidare just där och då.

Med kameran kan man det och dyker dom upp då kamerna är med fångas dom och bevaras.

En drömvärld

Jag tillhör de som drömmer massivt!

De är innehållsrika, färgrika, spännande och fyllda med dramatik och jag minns dom nästan alltid mycket väl.

De är så medryckande att jag ju inte vill vakna, jag är ju mitt uppe i ett nytt liv..?

Fullt verklig och högst pågående..

Men nu HAR man ju ett liv att leva och det är ju inte i drömmen.

Men jag vill ändå slå ett slag för kraften i att faktiskt dagdrömma – och drömma med för den delen..

Att fantisera och mentalt tillåta sig att må som bäst är guld värt!

Vart vill jag komma då?

förstår ni mina vänner….

Förra ett par helger sedan var jag var på en fantastisk fest i Norge. I Ski närmare bestämt hos min gode vän Magnus Reneflot som otroligt nog fyllde 60 år!

Magnus är som alltid unik och hans idé till födelsedagsfest var rätt fantastisk. Då han och hans närmsta vänner alla är mycket fotointresserade ville han att festen skulle gå i fotots tecken. Vi var 3 som blev inbjudna att visa våra bilder för denna härliga man; jag själv, Mats Andersson och Lars Andreas Dybvik.

Mats bilder är sedan länge mycket välbekanta för mig och han levererar alltid, med fantastiska bilder från island som var trolska, unika och med en högst personlig prägel a la Mats.

Men jag fick en otroligt kick av Lars Andreas Dybviks bilder

Det händer inte ofta och kanske var det vinet som talade när jag kramade om stackarn efter hans föredrag (herregud nu kommer hon kärringen!!!), men jag blev ärligt hänförd av det han fångat och kom på mig att drömma mig bort under föreläsningen.

Det går nog inte att förklara de känslor som dök upp, men det var som att vi alla fick kliva in i hans fantasivärld. En drömvärld om man så vill..

Och man kände sig trygg och lotsad runt i det han fascinerade av, och jag kände igen det språk hans kamera talade.

Jag var hemma i hans bildvärld och ville inte vakna.

Men vet ni – det bästa är att när man kikar genom kameran – så är drömvärlden tillbaka där igen…

I morgon åker jag och min kära söstra mi iväg till vår huvudstad för att fira Naturfotograferna och att de funnits i 50 år genom att se utställningen ”Vinnare och förlorare i svensk natur”

En varning utfärdas härmed, 2 st mörkhåriga yrväder riskerar dras in över östkusten med inslag av mullrande göteborgska och ett par stänkt av bohuslänsk dialekt, be aware:-)