västkust – Ulmestrand's Blog

Livskvalitet

På lördag står jag på scenen och får en knapp timmes fulla uppmärksamhet av de som valt att lyssna..

Jag skall prata om det som skänker mig livskvalitet, men också det som tillåtit mig se klarare genom livet: makrofotografering.

Fotografering fungerar verkligen som en ventil för mig. Genom linsen översätter jag de dolda knutar som gömmer sig inombords. För likt i drömmens land associerar man och förstärker det som för tillfället plågar en – även om man inte vet att så är fallet, eller ibland är det raka motsatsen och det uppvisar vad man faktiskt gläds av.

En mycket nära familjemedlem drabbades för inte så länge sedan av stroke, som sedan genererade syrebrist/hjärnskador. Jag tror att detta kaos, detta grymma stop i vardagen inte märkts så mycket på mig – utåt. Men inombords har det bubblat och funderats och för varje fototur jag gjord sedan det inträffade har bilder visat vad jag egentligen tänker på.

För det jag ser är hjärnans anatomi, blod, jag ser delade par och en splittrad familj – mot sin vilja. Ett par som trots det hör samman i själ o hjärta – precis som i min översta bild i bloggen.. det spelar ingen roll vad som än händer – de hör samman. I nöd och lust. och denna jävlar anamma, denna urstarka kärlek är så in i helvete fin! Ursäkta mitt språk, men det är verkligen som att bevittna något oerhört skört och värdefullt..

Dagens bloggbilder kommer från den drabbades hemvist. Från vattnet med sina starka kopplingar….

Nu eller aldrig!

Flip and turn

Jag vaknade med ett leende på läpparna igår! Solen sken från en klarblå himmel! Ljuvligt tänkte jag och stressade inte därför utan tog det så lugnt som man bara kan på en lördag; med en kopp kaffe och frukostskålen i knät framför tv:n i lugn och ro.. När klockan närmat sig 10 och lusten att fota blev tillräckligt stor kastade jag mig ut och satte kosan mot Surte. Jag han inte mer än svänga av på bron mot Bohus när jag fick en stor klump i halsen.. på himlen hade det plötsligt brett ut sig en molnmatta utan dess like över hela himlen och den hade kommit mycket fort!! Men vad i hela friden…. Där satt jag med gapande mun över jordfallsbron och kände pulsen öka lavinartat…

Ev farhågor jag hade besannades med råge, jag skulle precis svänga av till Surte när någon *tjoffs* drog ner gardinen över ljuset.. *men va i h***vete*

Vad är oddsen? Varför..!!

Men skam den som ger sig. Det är inte becksvart, inte mörkaste december – bara nästan.

Jag tog mitt pick o pack och vandrade ut till favoritsjön. Nog för att jag brukar utannonsera tipsa om denna plats för alla som orkar höra på, men VAR exakt i detalj som jag vandrar är inget jag brukar berätta.

Men denna gång… Vart jag än gick till mina unika platser dring sjön – som är rätt otillgängliga mitt inne i skogen – hade någon NÅÅÅÅÅGON gått exakt på samma plats! What??

Av skostorleken kan jag utläsa att det var en liten tunnare man med en hund. Eller tonårspojk kanske… Jag väger inte direkt ton, men brakade igenom på ställen där hen inte gjort vilket indikerar att hen borde väga.. hmm 60 kanske..? Jag själv väger några kil0 över..

PÅ ett litet sätt blev jag imponerad att hen lyckats klättra på de där jobbiga platserna man vanligtvis inte går på, men mest irriterad över att hen med största sannolikhet varit där då solen sken och fått möjlighet till ljuvliga fototillfällen – till skillnad från mig då:-/

Att vända upp och ner på bilderna är något som passar på istappar tycker jag. Det är lättare att se figurer och former i tapparna då:-)

Snötäckt svamp på stock på minner om att solen vänder åter, hur otroligt det än kan te sig vissa helger:

Att vända en tappbild 90 grader kan ge upphov till andra vyer och bilder, plötsligt ser iaf jag landskap istället för en gul istapp.

.. eller kanske en våg?

På vägen hem chansade jag och stannade till vid Bohus Fästning vilket var et lyckokast! Runt fästnings strömmar det och isen hade frusit på märkliga sätt och mot spännande bottenfärger. Att kunna stå på längre avstånd i och med Sigman med sina 150mm och ändå fånga isen var väldigt trevligt:

Ett ruttet under

Svampar finns det gott om. En gigantiskt stor sådan snubblande jag över i Surte, enligt vad jag kan se på nätet verkar det handla om en Örsopp. En märkligt gulgrön och enormt stor upp och nervänd hatt lockade mitt öga där den låg bredvid stigen.

I olika ljus transformeras svampen i olika toner..

Svampen var dock inte helt rund utan tycktes ha växt emot något och fått en skåra i sig…

Hemmavid finns nu inte mycket kvar. Bättre var det för någon vecka sedan.. Kvar i trädgården fanns då dessa blommor, de finns inte kvar längre i samma rödhåriga skepnad utan har tappat allt sitt hår. Precis som människan.. Det går oändligt fort ute i naturen nu och man får glädjas åt varje dag löven och bladen sitter kvar.. om drygt en vecka är det dags för vintertid.. inte mycket sitter nog kvar länge till.

Grönemad har man hunnit besöka med. Denna Grebbestads pärla bjöd då på härliga vattenspel. Dessa virkande unika konstverk är något man länge kan dröja sig kvar vid. Att se grannens sjöbod målas i guld av den sänkande solen är något av det mest rofyllda man kan uppleva.. ljudet av ett dunkelt smatter från segelbåtarnas linor längre bort avbryts lite då och då från fiskmåsarnas skri. Sommar vinter höst eller vår spelar mindre roll. Att i lugn och ro låta ögon se och öron höra skänker välbehövlig ro åt en sargad själ – oavsett årstid.

Lite längre bort längs med en stenig överväxt väg hägrar gigantiska ormbunkar. Ett par steg in bredvid vägen får jag i lugn och ro fotografera utan ett enda nyfiken öga. Jag får sitta som jag vill, snyta mig som jag vill se ut hur jag vill och trampa i gyttjan som jag inte vill, men ändå gör. I endast ett par plusgrader är det något jag inte rekommenderar någon. Det är satans kallt kan jag informera! Vatten har en märklig förmåga att bli varmt rätt snabbt dock.. den ilandes smärtan gav snabbt med sig även om vätan envisades vara kvar frös jag inte längre om fötterna.

Bakom ormbunkar dolde sig en kämpande kaprifol i motljuset..

Min lycka var gjord lite längre fram på dagen då maneter låg uppflutna på stranden. Dessa fantastiska varelser! Så färgrika och unika, ingen är den andre lik. I en manets mitt låg ett par stackars kräftdjur och plågades i vad jag bara kan tänka mig var outhärdliga smärtor..:-/

Och vet ni vad, fanns det inte en manetkvinna där med! Nog är hon där, blickande mot oss med sina nyfikna ögon bakom en slöja 🙂

Svampafton med Mönjeskål

Det kryllar av svampar i skog och mark nu och det är himla roligt att fotografera längs med, igenom eller underifrån. Hur som haver, bara det är ett ovanligt sätt. De ger oändliga möjligheter att vara kreativ, så länge ljuset existerar. och det där ljuset försvinn med rasande fart nu.. kvar finns endast helgerna nu att slänga sig ut på. Om vädret tillåter dvs…

De egenodlade tomater som inte fick färg i sommar fick mogna under plast på altanen. Här är dom än så länge gröna:

Ett par orangea läckra svampar kantar en grusväg i närheten. Mönjeskål har google lärt mig att de heter, de ilsket oranga platta skålar som smyger sig upp mellan stenar. Man skall inte äta dom har jag förstått. ( Inte för att chockoranga svampar brukar tillhöra den svampsort jag föredrar, de får att vara lite mer dämpade och gå åt det gula hållet. När det gäller svampar tar iaf jag alltid det säkra före det osäkra och håller mig till kantareller – basta.)

Nu när hösten smyger sig inpå har jag lekt med ett par av sensommarens foton och väntfärgerna bak och fram s a s. Resultatet blir lite småspännande, nästan som konsttryck eller akvarell.. skumt, men roligt:-)

Colour me happy!

När lugnet sänker sig ner över en stressad själ kräver den sömn. Mycket av den varan tydligen, första lediga dagen sov jag till 11! Jag var totalt däckad, men det var så otroligt skönt och exakt vad kroppen behövde. ”Mera såja” som en kollega brukar säga…

Jag har precis avverkat min första semestervecka och hittills har jag hunnit med att.. rensa i trädgården, diska och tvätta. Ungefär så:-)

För mig innebär semester att INTE ha något att göra. Den där ledigheten som faktiskt leder en rakt in i kreativiteten, ni vet – när man faktiskt ibland kan ha tråkigt, uhh kors och ve! Tråkigt känns lite som det värsta man kan utsätta en människa för idag, men jag vill slå ett slag för det där. Utan att ha haft tråkigt som ung skulle jag aldrig börjat rita, fotografera, dansa, leka ute i gräset. Har man tråkigt ser man till att göra det roligt.

Och för mig innebär verkligen denna sommar en dos av rolig vara då jag under 1,5 månad får låna en ny kompis att roa mig med! Risken blir väl att jag kommer få alldeles för roligt. Men vilken skärpa den där kompisen uppvisar!? My god!

Jag lovar återkomma i slutet av sommaren med bildbevis:-)

Bilderna från dagens blogg är dock mestadels från sista kursen med zoomfotoresor i Stockholm, en helg med fantastiskt glada och engagerade medlemmar! Båda dagarna tillbringade vi i Bergianska trädgården, en mycket vacker park med ljuvliga bakverk och spännande områden, fullt med roliga växter!

Hoppas ni får en lagom tråkig semester så att ni får en rolig sådan;-)

Sommarkramar från Anna

skapelser

De tillfällen då tid och frost sammanfallit har inte varit många… kanske är det mest tiden som brustit om jag tänker efter.

Jag tror jag är stressad men har svårt att inse det … mer än att tiden inte räcker till åt det jag verkligen vill göra.

I min värld är det mer mörkret som är orsaken och anledningen till att kameran inte luftas så ofta som jag hade önskat.

För det faktumet att ljuset inte finns under vinterhalvåret är ju ingen nyhet direkt…! Vi arma nordbor stångas ju med dåligt humör och ångest under dessa mörka månader, jag tycker faktiskt det är fantastiskt hur sjutton vi klarar av det överhuvudtaget;-)

Att därför se hur ljuset vänder åter skänker verkligen frid åt mitt mörka inre! Mornarna är inte längre becksvarta på väg till jobbet och hemfärden tillåter mig nu att se stadens siluetter och en strimma av glöd ute vid horisonten när den lilla svarta puttrar över älvsborgsbron!

Bilderna i bloggen är alla fotograferade mellan 11 och 13.30, det är då ljuset räckte till. Som vanligt vid favoritplatsen Surte med sina makalösa isformationer.

SOM jag längtar till ljuset och när man kan fotografera ända fram till 21 på kvällen!

Snart snart…

Och den lilla eftersläntaren som INTE fångats i Surte utan aldeles utanför min dörr… broccoli är inte bara god att äta utan funkar som modell framför kameran med;-)

Ett par få glimtar

I jul har det varit knapert med fototillfällen..

Jag hade dock turen att uppleva ett par minusgrader under familjens besök i Grönemad.

Vi hade tänkt att gå en promenad efter maten och som vanligt skruvar resten av familjen på sig då kameran plockades med, de vet vad som väntar.. äger ni ett makro tror jag ni förstår min fascination och mitt problem. Man KAN ju inte gå förbi alla mirakel som dyker upp överallt om det så är en högst vanligt motiv som ett rött nypon…

Det är faktiskt numer ett krav från min man att jag INTE får ta med kameran om vi skall gå promenader tillsammans i familjen! Men lovade dyrt och heligt att de inte behövde vänta OM jag hittade något.. (haha – OM? ehum…) Ja det dök ju upp lite då.. som sagt..

Där sötvatten mötte salt hade det bildats magiska diamanter och kristaller på stranden. Det var bara till att vandra runt i lugn och ro och plocka åt sig juvelerna (tja, så länge man stod ut med kylan dvs)

Efter juvelstranden vad jag rejält nerfrusen och nerkyld efter att naturligtvis blött ner mina fötter och ville hem så fort som möjligt. Men möttes då av nästa syn när solen nästan gått ner; kvarblivna fröställningar som genomsköts av solstrålar!

Jag hade inte många sekunder på mig innan solen försvann bakom horisonten..

Just avsaknaden av ljus är ju vårt största dilemma så här på vintertiden. Då gäller det att att vara på de få timmar mitt på dagen som faktiskt är möjliga att fotografera i, mellan 11 och 13 är typ vad som gäller för mig nu och mellan den tiden var jag för ett par dagar sedan i Surte för att andas.

Du kanske undrar varför just Surte är mitt absoluta favoritställe då det tjatas om och om igenom om detta fantastiska ställe? Det är inte orten i sig förståss utan berget intill och då främst sjöarna som lockar. Dessa sjöar ligger högt högt upp på berget i nivåer med vattenfall emellan sig, en placering som genererar längre fototider då solen kan gå längre ner och därmed ger unika foton där solen ”skjuter” på snedden genom motiven.

Men dessa sjöar är även makalösa på att skapa märkliga ismönster med mängder av vattenväxter.

Bege er dit vet ja!

Främst till Baddammen, en plats där jag nästan alltid häckar bland de andra pärlhönorna;-)

Kuckeliku!!

God fortsättning till er alla önskar fastklämda lilla Anna:-)

En mörk era med orange inslag

Suck.. ja du.. jag vet inte vad man kan säga om den senaste tidens händelser?

”Alla” tycks eniga om samma sak och vad som diskuteras på rasterna var unisont. Men resultatet talar ju sitt givna språk… ?

Men hur kommer det sig att det idag är något åtråvärt att förnedra, offentligt mobba och håna någon går över mitt förstånd. Har vi verkligen blivit så avtrubbade? Är den en gemensam fiende vi söker för att förena oss? Tänker på de populära fenomen med realitysåpor där vi älskar att föraktfullt tala om vissa karaktärer och kanske på så sätt förstärka vår egen förträfflighet…

Jag själv gick över gränsen idag i ett möte och det sved inombords kan jag villigt erkänna.

Min man brukar säga att den som behåller lugnet vinner. Well, jag vann inte. Inte på långa vägar! Jag betedde mig klassiskt kärringaktigt och agerade utan att tänka efter före, en den ömma tå som bultat sedan ett tag briserade.

…och det blir INTE bra! .. och man skäms…. och förbannar sig själv.

Men ingen skada blev skedd, ingen farlig gräns gick över – inte om jag jämför mig med vissa orangea typer.

Att bli bättre på att uttrycka sig och kommunicera är dock A och O för min egen del har jag insett för jag är KASS! Så hur kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss bättre inför, med och mot varandra..? Vissa av er kanske ÄR duktiga på det idag, men tror vi är rätt många som inte förmår oss säga hur det egentligen känns – inte i hettan och striden.

Inte när vi känner oss små och tillintetgjorda.

Inte när vreden bubblar inombords. Och vet du… kanske är det till viss del bra?

För det som skulle ha kommit ut skulle inte ha varit bra. Jag försökte EN gång tala i mitt då ytterst uppretade tillstånd, men allt låste sig och rösten stockade sig i halsen då luften inte nådde mina lungor utan fastnade i halsen.

Ett par ljupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig och tala sedan när hjärtat inte skenar och hjärnan tänker klart för att tala rätt.

Jättelätt? Bara att stänga av känslorna ju:-)

(Skall bara komma på hur!)

Jag vet!!! Jag lastar mig ner på gräsmattan och kravlar i skogen – tjohooooooo!!!

”GAAAAAAAAAAH” ser mig här som upprörd liten skit:

En drömvärld

Jag tillhör de som drömmer massivt!

De är innehållsrika, färgrika, spännande och fyllda med dramatik och jag minns dom nästan alltid mycket väl.

De är så medryckande att jag ju inte vill vakna, jag är ju mitt uppe i ett nytt liv..?

Fullt verklig och högst pågående..

Men nu HAR man ju ett liv att leva och det är ju inte i drömmen.

Men jag vill ändå slå ett slag för kraften i att faktiskt dagdrömma – och drömma med för den delen..

Att fantisera och mentalt tillåta sig att må som bäst är guld värt!

Vart vill jag komma då?

förstår ni mina vänner….

Förra ett par helger sedan var jag var på en fantastisk fest i Norge. I Ski närmare bestämt hos min gode vän Magnus Reneflot som otroligt nog fyllde 60 år!

Magnus är som alltid unik och hans idé till födelsedagsfest var rätt fantastisk. Då han och hans närmsta vänner alla är mycket fotointresserade ville han att festen skulle gå i fotots tecken. Vi var 3 som blev inbjudna att visa våra bilder för denna härliga man; jag själv, Mats Andersson och Lars Andreas Dybvik.

Mats bilder är sedan länge mycket välbekanta för mig och han levererar alltid, med fantastiska bilder från island som var trolska, unika och med en högst personlig prägel a la Mats.

Men jag fick en otroligt kick av Lars Andreas Dybviks bilder

Det händer inte ofta och kanske var det vinet som talade när jag kramade om stackarn efter hans föredrag (herregud nu kommer hon kärringen!!!), men jag blev ärligt hänförd av det han fångat och kom på mig att drömma mig bort under föreläsningen.

Det går nog inte att förklara de känslor som dök upp, men det var som att vi alla fick kliva in i hans fantasivärld. En drömvärld om man så vill..

Och man kände sig trygg och lotsad runt i det han fascinerade av, och jag kände igen det språk hans kamera talade.

Jag var hemma i hans bildvärld och ville inte vakna.

Men vet ni – det bästa är att när man kikar genom kameran – så är drömvärlden tillbaka där igen…

I morgon åker jag och min kära söstra mi iväg till vår huvudstad för att fira Naturfotograferna och att de funnits i 50 år genom att se utställningen ”Vinnare och förlorare i svensk natur”

En varning utfärdas härmed, 2 st mörkhåriga yrväder riskerar dras in över östkusten med inslag av mullrande göteborgska och ett par stänkt av bohuslänsk dialekt, be aware:-)

Hetta

Jag hade hoppats på denna sommaren. Hoppats på sol och bad, fotografering lite när lusten föll sig på, men det blev inte riktigt så..

Det fick bli en restresa till Mallorca för att åtminstone känna värmen under under fötterna under ett par dagar.

Valet föll på det bästa alternativ som var kvar på östra sidan: iberostar club cala barca med al inclusive.

En Pina Colada 2 dagar senare och magen vände sig ut och in, ett tag låg man avsvimmad på toaletten och vaknade till liv igen inkilad med huvudet mellan toalettstolen och en stålställning bredvid för toalettpappret.

Så kan det gå…

Det har även blåst en hel del denna sommar – till makens stora glädje, nu fick han äntligen kitesurfat tillräckligt för att känna sig varm i kläderna.

Man kan tycka at det borde vara bra att fotografera makro även om det blåser, motiven befinner sig ju nära marken, men icke. Det har blåst lite för mycket kan jag konstatera..

Jag hade också spetsat mig på en lång fotosommar där maneter låg vackert utströdda längs med våra svenska stränder. Även där gick jag bet! De få som dök upp var sargade och små, men ändå – vackra är dom i mina ögon oavsett.. och får hålla tummarna för höstens kyla och om de kanske behagar dyka upp då, de små brännande juvelerna.

Nedan ”Sura gubben i maneten”:

Det blev några bilder från Mallorcas nedre region, här ett av öns märkliga marklandskap:

”Spetsat äpple” från Sverige (ett av de få tillfällena då det inte blåste). Ett rönnbär hade fallit så lägligt rakt på en pinne i kilat sig fast bakom en gulblommande buske:

Snigelblomma:

Skit i diket:

Prima ballerina:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta: