semester – Ulmestrand's Blog

Med Olympus i Fuerteventura

För 2 veckor sedan reste min man och jag tillsammans med min syster o hennes man på en typisk solsemester till Fuerteventura, närmare bestämt Sotavento Beach vid södra Costa Calma där tidvattnet förvandlade stranden till en perfekt lagun för Kitesurfare.

Männen skulle kitesurfa, inte jag och min syster. Förhoppningar om at få ta ett kort eller två låg ju och grodde i bakhuvudet.

Jag måste erkänna att jag inte alls visste vad som väntade mig fotomässigt om det skulle finnas några motiv överhuvudtaget, eller om jag ens kunde med att försvinna in i dimman bakom kameran och lämna syrran åt sitt öde. Men min syster som känner mig väl accepterade mina fotografiska måsten mellan varven. Hon hängde med och väntade snällt stackarn.

Inför resan hade jag läst på lite om det fanns NÅGOT överhuvudtaget att fotografera på denna gudsförgätna sandö. Men mjäääää….jordekorrar, ostmuseeum och salttillverkling var typ det som gick att få fram om stället.

Jag hade HELT missat att det kryllar av nudister på ön!! På varenda strand – haha.

Jag hade förberett mig rätt väl OM ifall att tillfälle visade sig och fått lov att låna en lättare mer praktisk utrusning för ändamålet från en vän på Olympus.

Till skillnad från min canon fullformatare väger INTE olympusen ett ton och är väldigt liten och smidig.

Visst – jag får inte lika stora bilder, men det där objektivet jag såg bilder från i höstas på Vårgårda fotoklubbs naturfotofotofestival fick jag äran att prova och låna med mig: Olympus 300/4 IS Pro. Det var precis så roligt som jag hoppats! Perfekt till ystra irrande jordekorrar skulle det visa sig:-)

Jag började till och med förstå tjusning med fågelfotografering! Kors i taket!!

Att lojt sitta på bekvämt avstånd med en kall öl i näven och komma nära fåglarna var inte alls dumt…

Men ekorrarna var mitt primära mål.

På nätet stod det att ekorrarna visar sig på förmiddagen och eftermiddagen, men inte på vår strand!

Första dagen gjorde jag ett försök och såg framför mig värmande ljus från solnedgången som målar fram de små.. men icke – jag fann inte ett spår av några ekorrar!! De dök upp mitt på dagen när solen stod som högst och gassade som mest.

(Något som helt och hållet måste bero på solbadande turisterna och maten som delas ut från dom. Ekorrarna visste mycket väl att när det började bröta och väsnas var det dags för mat.)

Omgivningen var enbart varmorange berg och sand, men det var fantastiskt roligt ändå.

En cooling som låg och spanade från sin balkong..

En stackare – jag kallar honom ”Brallan-Allan” – hade det värsta fall av hemorojder jag någonsin skådat!

Det var bara han som hade den där hängsäcken bak i rumpan iaf så jag tror knappast att det var ett ”vanligt manligt attribut” om man säger så, ehum:

Tack vare kameran kunde man zomma in och tydligt se löss runt ögon på stackarna:-(

Avslitna öron och ärr på kroppen vittade om att det tycktes gå vilt till mellan dom vilket märktes när mat delades ut, då jagades det hej vilt fram och tillbaks.. Ekorrarna bodde i grottor i bergen och delade även rum med en råtta!

Ekorrarnas närvaro var ingen större överraskning som sagt, det gick att läsa sig till innan om dess mångfald och det stämde.

Att stranden skulle vara så makalöst vacker var dock nytt för mig! Lagunen tömdes ju när tidvattnet försvann i ett sanslöst sug och sög med sig mörk strand ut i fåror. Morgonen/dagen efter var ett gigantiskt område fullt med nya konstverk på stranden och det skar i mig när folk trampade rakt över. Samtidigt blev effekten mellan fotspår och detta konstverk en spänning och kontrast i sig. Man kan tolka det som ”människans revolt” eller kanske ignorans över livet och de mirakel som ständigt sker runt oss.. eller kanske som att vi sätter våra spår och är del av konstverken? Vare sig vi vet/vill det.

Hur som haver.

Jag vet inte om jag behöver förtydliga att jag var fullkomligt nöjd och att mina dagar var det inga problem att fylla!?;-)

Sätt mig på stranden!!

Tillfredsställd uti fingertipparna över att få ha fått se och uppleva dessa skiftande konstverk runt om kring mig på en strand som aldrig tycktes ta slut.

När jag till slut fick syn på ansiktet i sanden var lyckan gjord! Dom finns där med.. andarna..:-)

Ser ni det inte? Ansiktet jag ser är precis ovanför spåren i mitten med det mörka som håret, syns kanske tydligen på bilden under.

Lite lite färg fanns det med, dock enbart inom hotellområdet. Vattendrag och markerade floder på kartan syntes bara djupa dalar efter i verkligheten. Torrt var bara förnamnet.. enbart på bevattnade områden prunkade växter.

Desto mer färg kommer jag och ett gäng få uppleva i övermorgon – på torsdag när vi flyger till Amsterdam och njuter av färgstarka tulpaner:-) Det blir min första upplevelser av en park jag länge längtat till och läst om sedan barnsben!

Både här och där skall vädret se fullkomligt strålande ut! Härligt – nu vänder det:-)

Whop whop:-)

Svampafton med Mönjeskål

Det kryllar av svampar i skog och mark nu och det är himla roligt att fotografera längs med, igenom eller underifrån. Hur som haver, bara det är ett ovanligt sätt. De ger oändliga möjligheter att vara kreativ, så länge ljuset existerar. och det där ljuset försvinn med rasande fart nu.. kvar finns endast helgerna nu att slänga sig ut på. Om vädret tillåter dvs…

De egenodlade tomater som inte fick färg i sommar fick mogna under plast på altanen. Här är dom än så länge gröna:

Ett par orangea läckra svampar kantar en grusväg i närheten. Mönjeskål har google lärt mig att de heter, de ilsket oranga platta skålar som smyger sig upp mellan stenar. Man skall inte äta dom har jag förstått. ( Inte för att chockoranga svampar brukar tillhöra den svampsort jag föredrar, de får att vara lite mer dämpade och gå åt det gula hållet. När det gäller svampar tar iaf jag alltid det säkra före det osäkra och håller mig till kantareller – basta.)

Nu när hösten smyger sig inpå har jag lekt med ett par av sensommarens foton och väntfärgerna bak och fram s a s. Resultatet blir lite småspännande, nästan som konsttryck eller akvarell.. skumt, men roligt:-)

Rena rama pannkakan i sommar!

Jag är mycket tacksam för den stora äran att denna sommar att pröva på Olympus E-M1 Mark II. En kamera som testats tillsammans med 2 st makroobjektiv: Olympus M.60 F 2.8 makro (som ungefär motsvarade ”mitt” 90mm) och ett 30 mm F 3,5 makro som kom enormt nära. Jag var egentligen inte den ultimata användaren, det visste nog både olympus och jag, men skulle det kunna gå ändå att skapa konstigare makrobilder med en såpass väluppfostrad och perfekt kamera?

Frågar du mig är svaret tveklöst ja! Det satt bara lite långt in;-)

Det har alltså varit en hyfsat bildrik sommar – om än ”slita-mitt-hår-sommar”, för att vänja sig och bli kompis med hur olympusen fungerade var inte gjort i en handvändning!

Mitt första och omedelbara intryck var självklart den snuskigt bra skärpan som kameran producerade! Ruggigt ruggigt bra, precis som utlovat. Läget med highres rawphoto, när en bild mer eller mindre kunde bli 8 gånger så stor som mina egna, lockade självklart massor! Nu jädrar skulle jag få mega-foton som gick att förstora till 10 meter!! Ouulala!!

Haha, nja… Efter första försöker insåg jag att det inte var för mig. Du måste stå blickstill då den tar x antal foto under lång tid. Ahh då tar jag skakbilder tänkte jag, men nope, det funkade inte heller för mig.

Men med stativ är ju kameran en dröm för detta ändamål. Vem drömmer inte om gigantiska bilder som blir ruggigt bra i stort format? Landskap, eller stillastående motiv överlag. Kan tänka mig det blir sjukt snygga ”havssvepbilder” med den inställningen då det ju tar sin lilla tid som sagt..

När jag laborerat och testat de flesta inställningar och vant mig vid hur kameran fungerade överlag var det dags att se hur mina motiv skulle vara placerar för att få fram den oskärpeeffekt jag själv gillar. Inte helt lätt det heller. Kameran producerar i mina ögon för bra och perfekta foton! Inget avvikande eller kreativ utan ”så här är det” liksom och när man vant sig vid tamronens lite egensinniga beteende var det en rejäl omställning hos mig själv.

För att få fram de skumma effekter och lite märkliga figurer jag själv älskar fick jag helt enkelt välja motiv som var ännu mer överdrivna! Trycka gasen ännu mer i botten s a s;-) Men det gick faktiskt ok! Det som imponerade mest var den ruggiga skärpan hos olympusens bägge makroobjektiv även på längre håll!

Jag prövade på något så simpelt som en pannkaka hemma i köket. Pannkakor ser ju verkligen ut som månar och fick en impuls att föreviga den som just en måne för skojs skull under sommarens alla köksuppdrag. Men med mitt tamron på canonkameran blev pannkakan brusig och oskarp då det var på ca 1,5m håll, men med olympusen var det knivskarpt – trots avståndet. Imponerade! (syns dock bäst i fullt format, inte i bloggens mindre forma, men ni får ta mig på orden)

”Pannkakan/månen” är frilagt och fuskstjärnor ditlagda bara för skojs skull.

Inverterad ormbunke:

Kameran är med ett sting av sorg i hjärtat tillbakalämnad. Ordningen där alltså återställd igen och Canon eos 5D mark II huserar ensam igen och är tillsammans med kompisen tamron 90mm tillbaka i sin rättmätiga roll som herre på täppan.

Snart kommer en DRÖÖÖÖÖS med canonbilder läggas upp med, så går det är roligare att fotografera än gå igenom sina bilder;-)

Colour me happy!

När lugnet sänker sig ner över en stressad själ kräver den sömn. Mycket av den varan tydligen, första lediga dagen sov jag till 11! Jag var totalt däckad, men det var så otroligt skönt och exakt vad kroppen behövde. ”Mera såja” som en kollega brukar säga…

Jag har precis avverkat min första semestervecka och hittills har jag hunnit med att.. rensa i trädgården, diska och tvätta. Ungefär så:-)

För mig innebär semester att INTE ha något att göra. Den där ledigheten som faktiskt leder en rakt in i kreativiteten, ni vet – när man faktiskt ibland kan ha tråkigt, uhh kors och ve! Tråkigt känns lite som det värsta man kan utsätta en människa för idag, men jag vill slå ett slag för det där. Utan att ha haft tråkigt som ung skulle jag aldrig börjat rita, fotografera, dansa, leka ute i gräset. Har man tråkigt ser man till att göra det roligt.

Och för mig innebär verkligen denna sommar en dos av rolig vara då jag under 1,5 månad får låna en ny kompis att roa mig med! Risken blir väl att jag kommer få alldeles för roligt. Men vilken skärpa den där kompisen uppvisar!? My god!

Jag lovar återkomma i slutet av sommaren med bildbevis:-)

Bilderna från dagens blogg är dock mestadels från sista kursen med zoomfotoresor i Stockholm, en helg med fantastiskt glada och engagerade medlemmar! Båda dagarna tillbringade vi i Bergianska trädgården, en mycket vacker park med ljuvliga bakverk och spännande områden, fullt med roliga växter!

Hoppas ni får en lagom tråkig semester så att ni får en rolig sådan;-)

Sommarkramar från Anna

different parts

Det känns som jag varit över halva jordklotet under de senaste månaderna, ändå har jag inte satt min fot utanför landet.

Men den lilla världen som jag som alltid vistas i har erbjudit märkliga scenarier – som det ju förvisso alltid gör genom en makrolins. Ändå minns jag det runt omkring mest, historien bakom och framför…

Som t e x den eftermiddag för ett par veckor sedan då sommaren faktiskt VAR här. Under tiden maken bevakade vår båt vandrade jag åt motsatt håll, vidare in i farans land.

Jag hamnade nämligen mitt i en gammal militäranläggning i Björlanda. Gula stora informationsskyltar varnar för att odetonerad ammunition riskerar förekomma. Hela området andas stillhet, en plats där tiden står still och bevarats som i en bubbla, en plats där inget annat än hästmyror patrullerar på söndervittnade träbalkar… åldrad grå asfalt bryts upp i såriga sprickor och en enda byggnad står kvar. Dess färg har sedan länge flaggat sönder och kvar sitter bara ihopkrullade röda färglappar på dess fasad.

Denna isolerade lilla bubbla gav liv åt fantasier som länge slumrat i mitt inre..

Jag som är harig i vanliga fall var nu som ett skakande asplöv. Min fantasi är i vanliga fall hyfsad, (ok väldigt god), men där och då var mitt nästa steg det sista. Fantasi eller inte – orden detonerad ammunition var högst reella.

När jag ser min gula bild nedan minns jag exakt hur min kropp uppfylldes av rädslan för att explodera längs min promenad och jag minns exakt hur luften doftade av fuktig mylla, hur ljudet av kuttrande duvor, en hohoande gök, ihop med segelbåtars ettriga smatter tillsammans bildade en naturlig symfoni längs min väg genom farans rike.

När solen började sänka sig ner och timmarna vandrat sin väg var tiden inne för mig att gå tillbaka. Myggorna som ditills låtit mig vara, bombarderade mig strax på vägen tillbaka då den friska havsvinden förbyttes till en stilla fuktig bris.

Så nog detonerades det allt rejält, dock på ett högst naturligt vis.

I diket intill pockade gula irisar på min uppmärksamhet och solens låga strålar smekte fram ett märkligt ljusspel på den gula individens klädedräkt…

Men den betyder även snabba hjärtslag, kliande ben och duvors kuttrande.

”Kvinnan från sidan” var även hon bosatt på det farliga området.. tussilagons kvarblivna blad hade belamrats av något som inte borde vara där, men jag gillade dess färg o form och hur det belamrade obehöriga istället förvandlade fram denna nästan mänskliga gestalt.

Jag har även gjort ett besök till Botaniska. Det jag för alltid kommer minnas är det totala stopp som inträffade på motorvägen på väg dit. Dagen hade börjat med mulet väder, precis som föregående dag, vilket föranledde mig till att ta en tripp till Göteborgs vackra park. Strax efter jag satt mig i bilen och EXAKT då jag kom ut på motorvägen sprack himlen upp! 4 sekunder senare blev det tvärnit!

I en svart bil…. iklädd svarta kläder.

På vägen blev det kalabalik förståss.. att inte kunna röra sig en enda centimeter fick folk att snabbt tappa tålamodet. Än mer irriterat blev det då bilister ”diskret” försökte glida förbi på bussfilen. Bilen framför mig fick en smart idé och ställde sig på tvären tvärsöver bussfilen för att blockera bilarna. Att han även blockerade bussarna var något hen helt missat. Folk klev ut ur bilarna och började prata med varandra – MITT på bussfilen… hundar togs ut på kissepaus och här och var stack huvuden upp från nyfikna människor som försökte se över bilhavet.

Jag satt och småskrattade för mig själv och njöt faktiskt av att se mänsklighetens utbrott så snabb blossa upp bredvid mig. Ett par minuter var allt som krävdes för att vi skulle visa våra rätta jag. För det var ju rätt mysigt ändå! Det pratades.. man tog kontakt med varandra…. plötsligt var det inte rullande plåthus utan människor vi såg.

Och där på botaniska fanns det massor….

Vad jag minns mest – alla fantastiska blommor på botaniska eller 45 minuters stiltje låter jag vara osagt, de gav båda en fin stund att ta med mig från sommaren.

Fantastiska stunder har det varit och fler hoppas jag kommer, det är ju trots allt bara årets första semesterdag:-)

_MG_1897_s — lilla gumman och gula blomman

_MG_1861_s — Rhododendrons spanande filurer

I skuggan av ljuset

Den vackra solen med sin sköna värme har behagat besöka oss den senaste veckan.

Kvällarna med sin middag har tillbringats ut på altanen som väl säkert för så många andra..

Vid ett sådan tillfälle lyfter sonen sitt glas för att dricka på andra sidan bordet. En solstråle träffar glaset med fanta och träffar maken mitt emot där han satt lite VÄL bekvämt tillbakalutad i solgasset.

”Måste ditt glas blänka så mycket” får maken dåsigt ur sig. De låga strålar solen erbjuder kl 19.30 på kvällen störde och vi började alla gapskratta strax efter.. Dra mig baklänges, ursäkta ers kungliga höghet!

Då har man väl det FRUKTANSVÄRT bra om man störs av att ljuset är ashentell…..liiite för starkt i glaset sonen just dricker ur? Så bra t om att man inte orkar lyfta huvudet UR ljuset?;-) Dagens I-landsproblem.

Nu måste jag tillägga att det var sagt helt och hållet med glimten i ögat. Han ÄR faktiskt inte så lat, maken;-) Det var bara vår sedvanliga retsamma jargong sinsemellan.

Men visst har ljuset styrt mycket, med eller utan dess närvaro.

Det sägs ju att fullt solljus inte är bra att fotografera i och, jo jag instämmer. MEN… den ljuseffekt ett foto i skuggan av ett skarpt sommarljus kan ge är… magisk. *suck* Det ger verkligen tillfälle att leka med ljus, som på bilden överst, där solstrålarna genomskjuter ett främre oskarpt ormbunksblad – skit framför skit bakom is the shit! (Annas dictionary: skit=växtdetaljer )

Där ligger jag i skogen bredvid, i skuggan under det massiva orbunksparaplyet, ytterst motvilligt agerandes måltavla för alla små svarta blodsugare jag VET jag kommer bära med mig hem, men vad gör det när man njuter av neonfärger och mönster.

Och den bästa tiden är vi strax inne i, den när solen står lågt de timmar man själv har lite tid över efter jobb o mat. Den tid som målar guld åt naturen…. speciellt i Surte.

De flesta i dagens blogg är dock långt ifrån Surte, de härstammar från Tjörn och det uppdrag vi hjälpte in bror med då även han ville skapa en ”skugga åt ljuset”. Dock på ett lite annat sätt då en markis skulle sättas upp. 4 vackra starka män, unga som gamla bistod med muskler medan jag bangade för att istället stod med huvudet i klematisbuskar och över gula blommor med mini-skalbaggar. Ingen blev förvånad eller saknade en extra arm. Det finns bara ett visst begränsat utrymme under en markis.

Sommarstugan min bror äger är en jag själv tillbringat alla mina somrar vid som barn och väl där minns jag omedelbart alla lekar och tokigheter man hittade på.. allt från helikoptern som landade på berget alldeles invid vårt hus, vår katt Jamme som hatade att åka hem från Tjörn och hittade de mest unika gömställen som gick att nå , till grannpojken Magnus som visslade från huset bredvid när det var dags att leka, modeshower med systers killkompis och älgjakter på berget ovan, där näckrosor dekorerade alla dammar och fortfarande gör.

Alla minnen väller tillbaka när välbekanta dofter och ljud möter vid havet och smyger sig in till mitt yngre jag som finns djupt där inne…

Frökapslar fotograferade genom blommor hemma hos mina föräldrar:

En av många besök på Rörö – här sent en kväll när solen målar berget bakom vita minigranar i varma färger.. strax efter kom en bild intill vår med en tävlinginriktad man som skulle övernatta på ön då han tidigt nästa morgon skulle fiska makrill, för att sedan gå till jobbet. Snacka om engagemang! han och maken fick sig en pratstund om ett ämne de båda brann för. I min kyl står makrillar sedan veckor tillbaka på saltning för att bli inlagda..

Väl tillbaka i Björlanda följde lite lite olja(?) med då en båt länsades och jag blev fast – helt fascinerad över utsikten ner i vattnet bredvid vår båt… Så vackert i sin hemskhet..

De andra gick och jag blev kvar. Tur man kan springa som en gasell:-)

Uppe med tuppen!

Wohooooo änligen är den här, den sömndruckna morgonen med gäspningar och löddriga mintdoftande sicksackborstningar i slowmotion framför spegeln! Morgonen med sitt alldeles för kalla golv som får mig frysa och får mig äta frukost aldeles för tidigt.

Än är det dock fortfarande sommar utanför fönstret. Om det inte varit för de gröna bladen och det gröna gräset med myllrande bruna sniglar på, hade jag gissat på sen höst för vätan och kylan bäddar in Göteborg i grått täcke och typiskt brittisk väta.

Ruggigt, blött och kallt.

Men med det sagt tar jag ändå emot denna kyla och olidligt tidiga mornar fyllda med rutiner med en öppen famn, ja till och med att tvingas upp från den varma gosiga säng som aldeles nyss invaggat mig i mängder av spännande drömmar är faktiskt helt ok!? Vad är det MED mig!!

Varför?

För med ens faller pusselbitar på plats, min andra familj välkomnar mig på andra sidan stan kl 08 varje vardag och jag vet exakt vad jag skall göra där! Jag vet vad jag skall svara i telefon, hur jag söker information och hur mina uppgifter skall skötas.

Inga osäkra dagar utan måsten, inga fria val, inget oskrivet blad.

Inga varma heta dagar där varje solstrimma skall slukas av min bleka lekamen.

Inga fruktansvärt goda grillmiddagar med rött vin dom får mig dåsig, nej bara sallad och kallt vatten, förvisso med nyfiskad makrill som maken drog upp häromdagen, men ändå.

Tänk att denna hemskhet att leva en strukturerad vardag faktiskt kan vara så trivsam och tacksamt tas emot – av en sådan som mig? En flowerpowerchild som älskar att vara oförutsägbar (speciellt i soffan bredvid min familj.)

Men det är en tillvaro som påminner mig om att vara tacksam.

Tacksam för att det finns ett jobb.

För att det finns kollegor som inte fryser ut eller hånar utan välkomnar.

För att jag har fötter som fryser.

För att jag FÅR mat!

För att jag faktiskt fått sol – om så bara under 2 dagar

För att vi inte har bränder i skogen intill.

För att jag lever och de mina lever och har det tillräckligt bra. Utan bomber och förorenad luft.

Det kan alltid bli bättre, men gudarna skall veta att det alltid kan bli sämre med. Riktigt mycket sämre med….

Även en tripp till Botaniska lyckades jag klämma in, men det var på håret att jag han undan regnet. Denna lilla ”miniananas” fick jag ändå med mig på minneskortet hem:

Minnen från sommaren båtfärder med min goa väninna Rachel och hennes familj från USA gör sig påminda genom en blåtonad kaprifol-bild – för nog ser det lite ut som en manet på väg ut ur bild?

Sena kvällar låter solens låga strålar belysa gräs så att hösten tycktes än mer nära.

Under de där timmarna där solen faktiskt sken under sommaren vandrade jag i sakta mak och insöp skogens dofter och vätan från regnet nyss.

Som vanligt i Surte, underbara Surte….

Ett bra bo för en liten familj?

Kanske en spindel eller så är det helt enkelt en vanlig pungboll på tork, eller hårig fästing!:-)

Halvfullt eller halvtomt

Jag är nu mitt inne i min sommarsemester och inser att hälften redan är förbrukad. Med pisstråkigt väder och en mindre trevlig förkylning från igår (tack Jonathan ;-)) är denna dag som gjord för att summera och gå igenom sina bilder…

En del av mig vaknar på morgonen och saknar mitt jobb och bara inte kan låta bli att gå igenom min jobbmail, medan hälften får panik över att det ”bara” är 2 veckor kvar.

Hur skall jag hinna med kalas, resor och allt annat för inbillat mig hinna med under semester.. Men vis av erfarenheten vet jag att allt det där jag inbillat mig aldrig kommer bli av ändå, det blir inga resor till Spanien eller Italien. Kalaset för sonen är dock viktig och skall absolut bli av.

Fotografering är även det något jag inte kan slita mig från, något ni kanske känner igen er i..?

Tyvärr skildrar jag inte alltid det jag egentligen borde.

En kär väninna och hennes familj från USA besökte oss under första semesterveckan och vi valde att visa upp västkusten när den var som bäst, något hennes barn gärna följde med på! Vi tog en snabb tur med motorbåten i 25 knop ut till Rörö där fika och bad och vandring hägrade. Det var en härlig stund, en mysig dag där gamla o unga pratade med varandra på engelska och tror att vi befann oss på ön i närmare 5 timmar. En för mig speciell och varm dag man borde ha förevigat, kan man tycka. Så vad händer? Tja – det som brukar hända… jag KAN inte slita mig från makrovärlden och de enda bilder jag kommer hemmes är upp och nervända maneter och äckelgeggmönster i röda dypölar med fantastiska färger.

Visst finns bilderna från dagen och våra familjer inbrända i mitt inre, men det är då märkligt att de där familjebilderna helt slutade när makrot kom in i mitt liv.

Tack och lov för övriga familjemedlemmar som är desto bättre på att föreviga livet ovanför markytan:-)

Nu skall jag ta min onda tand (drog ut en visdoms i veckan) och min förkylning och masa min risiga kropp till affären! Pannkakor är gott och det skall vi ha bestämmer jag. Något får man väl trösta sig med?;-)

Håll tummarna för lite bättre väder (läs värme och sol!!)

Ljumna sommarkvällar

Oavsett hur många de blev, har sommarens alltid för få soliga dagar.

Väl där är värmen så självklar, men utan den, känns livet som om solens strålar aldrig någonsin nuddat min kropp!

Men tänk vad underbart det är att genom ett foto minnas känslan av hur svalkande ett vildsint saltvatten är mot brännande fötter. Må så vara hänt att bilderna i dagens blogg inte är så särdeles gamla… Vi smet iväg maken och jag för 1,5 vecka sedan och trotsade blåsten för att andas bohusläns friskaste doft. Matsäcken var packad som den brukar, med kaffe smörgås och något gott efter. Bara vi två, trotsandes vågorna. Vattnet stod högt och de dypölar lite högre upp på bergen som under sommaren förvandlats till rosa, var nu utbytta mot fräscht saltvatten. Det var så högt vatten på favoritön Rörö att jag nästan inte förmådde mig hoppa mellan de klippor jag annars lätt gör. Tur då att man är två…

Min man vet hur gärna jag vill vandra runt med min kamera och hjälpte mig gentilt över så att jag fick se döskallehuvuderna ovan.

Utanför min dörr står ett romantiska rester, minnen från en Londonvistelse tidigare i år. Resan var en 50 årspresent till min kära syster där jag och mina föräldrar hängde på för att njuta av Chelsea Flower Show. Och när man är på en sådan ”show” måste självklart frön inhandlas.

Jag föll för ett par skira små färgskimrande vallmo, som skiftade från ljuvt laxrosa till rött och orange. Ett par rabatterade röda med kors i mitten slängdes även de ner i kassen.

Dessa frön såddes och blommar nu, om än lite sent, i en kruka utanför min dörr. ”Ogräs” trodde en släkting vid första anblicken och ja, jo – nog så det så ut innan knopparna sprack ut, men nu gör dom mig innerligt glad varje dag, med nya blommor och unika färgskiftningar för varje dag.

Men hur vacker något än är tycks det dölja sig figurer där ändå.

Som detta ansikte i bilden nedan, med ena ögat stängt och den andra kikandes:

Rörörest 1:

Rörörest 2:

Saltkonst

Konst finns överallt. Ett ständigt pågående vernissage, högst unik för den betraktare som väljer betrakta för stunden.

Märkligt då att vi ändå tycks behöva en fysisk hand för att se vad konst är? Åtminstone för någon – annan.

För mig är det ultimata konstverket universum, med vårt jordklot som det för oss fysiskt synbara verket. Uppstyckat i smådelar är dess konstinnehåll än mer fascinerande.

Det ena påminner om det andra, som påminner om det tredje. Atomer är väl alltid atomer?

Ändå blir det så märkligt spännande och kreativt – av sig själv.. eller?

Illustrerad Vetenskap är väl lite som vetenskapens hänt extra där det publiceras div tekniska nyheter, (dock ofta utan komplett information och bakgrund).

Denna blaska slukar jag själv alltid girigt till frukosten! Och gång på gång dyker temat med igenkännande upp, hur saker o ting ser ut som varandra…. som t e x dessa sjögräs som det vimlar av bland pölarna på västkustens alla klippor. Nog påminner det lite om kromosomer och amöbor men är på tok för stora:

Man undrar hur många salt tårar som finns i dessa salta pölkonstverk…? För mig ser det ut som universum och glaxer i den övre och ett landskap nederst.

Mänskliga havstulpaner – kanske på väg att bli klippta då bara huvudet sticker upp:-)

Även ormbunkar växer på salta klippor, genom dessa får man ett bra filter:

Svanfjäder som hamnat i geggan:

Tångkreation av moder natur her self:

Genom farlig loka tronar ofarligt motiv:

Fler än jag uppskattade vår ötur. För en gångs skull var det lite trevligare rester från dessa fjäderfän jag snubblade över, spännande fågelspår hade lämnats i geggan:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta: