blommor – Ulmestrand's Blog

Ett steg närmre och samtidigt längre ifrån

Jag vill bestämt minnas att min mor sa ”Du kan bli vad du vill, bara du tror på dig själv.”

De peppande orden är väl rätt sanna egentligen, om man inte tror på sig själv är inget möjligt. Det startar ju med en själv..

Men är ändå inte den största frågan vad man faktiskt vill bli, vilket mål är det man vill sträva mot?

De stunder när jag ”blivit allt det jag vill vara” är inte de jag trodde som barn. Nej jag blev ingen skådespelare som drömmen var då jag under slutet av 70-talet showade loss inför en samlad familj på lördagskvällarna (som bara ville få njuta av dallas eller hulken i lugn o ro, men inte då, fram kommer ANNA!!! TARAMM!!)

”När jag blivit allt det jag vill vara” är då jag varit i mest kontakt med mig själv.

Då man reagerar fullkomligt spontant, utan rädsla, i sällskap med en annan människa. Och uppskattas för det. Då man är ok som människa. Som t e x då jag showade loss framför dallas.

Dom allra flesta av stunderna har varit med mina livs kärlekar; mina barn… så självklart naturligt och det är inte utan att det svider lite i hjärtat när man inser att jag på torsdag blir 1 år närmare graven, 1 år längre bort från fertilitet och barnafödande. 1 år längre bort stunds då MINA barn showade loss framför tv:n.

Det är rätt märkligt egentligen att jag som inte trodde mig kunna vara vuxen, tålmodig eller ansvarsfull nog att vara en förälder – då – idag ser det som det enklaste livet erbjudit mig. Samtidigt det mest värdefulla! För jävlar – om det är allt livet erbjöd? Då var det rätt bra! Tänk om jag visste det som ung? Vad barn jag hade alstrat!!!

Tack säger jag bara.. för att man fick vara delaktig och uppleva unika stunder så nära andra människor och förhoppningsvis får ett litet tag till.

_MG_0599_s — Dreams are made of hope, hidden truth and a never ending burning flame.

Men ”mitt allt”… det är även den fullkomliga närvaron en kamera kan åstadkomma. Faktiskt.

Det är väldigt skumt att fokuserad fascination ger sådana KICKAR!? Men jag får verkligen endorfinkickar när ett ansikte uppenbarar sig i sökaren istället för det jag egentligen fotograferar – en rutten lilja på botaniska:

Psykogubbe 2 med familjen en solig sensommardag på Rörö. En dag då jag tog årets första dopp och lyckades dänga kameran i backen så batteriluckan inte gick att öppna. *suck*

_MG_0051_s — Cigarrmannen full av kaveldun

_MG_0637_s — I skuggan av, dansar ett par

Vitt minne

I skuggan av ljuset

Den vackra solen med sin sköna värme har behagat besöka oss den senaste veckan.

Kvällarna med sin middag har tillbringats ut på altanen som väl säkert för så många andra..

Vid ett sådan tillfälle lyfter sonen sitt glas för att dricka på andra sidan bordet. En solstråle träffar glaset med fanta och träffar maken mitt emot där han satt lite VÄL bekvämt tillbakalutad i solgasset.

”Måste ditt glas blänka så mycket” får maken dåsigt ur sig. De låga strålar solen erbjuder kl 19.30 på kvällen störde och vi började alla gapskratta strax efter.. Dra mig baklänges, ursäkta ers kungliga höghet!

Då har man väl det FRUKTANSVÄRT bra om man störs av att ljuset är ashentell…..liiite för starkt i glaset sonen just dricker ur? Så bra t om att man inte orkar lyfta huvudet UR ljuset?;-) Dagens I-landsproblem.

Nu måste jag tillägga att det var sagt helt och hållet med glimten i ögat. Han ÄR faktiskt inte så lat, maken;-) Det var bara vår sedvanliga retsamma jargong sinsemellan.

Men visst har ljuset styrt mycket, med eller utan dess närvaro.

Det sägs ju att fullt solljus inte är bra att fotografera i och, jo jag instämmer. MEN… den ljuseffekt ett foto i skuggan av ett skarpt sommarljus kan ge är… magisk. *suck* Det ger verkligen tillfälle att leka med ljus, som på bilden överst, där solstrålarna genomskjuter ett främre oskarpt ormbunksblad – skit framför skit bakom is the shit! (Annas dictionary: skit=växtdetaljer )

Där ligger jag i skogen bredvid, i skuggan under det massiva orbunksparaplyet, ytterst motvilligt agerandes måltavla för alla små svarta blodsugare jag VET jag kommer bära med mig hem, men vad gör det när man njuter av neonfärger och mönster.

Och den bästa tiden är vi strax inne i, den när solen står lågt de timmar man själv har lite tid över efter jobb o mat. Den tid som målar guld åt naturen…. speciellt i Surte.

De flesta i dagens blogg är dock långt ifrån Surte, de härstammar från Tjörn och det uppdrag vi hjälpte in bror med då även han ville skapa en ”skugga åt ljuset”. Dock på ett lite annat sätt då en markis skulle sättas upp. 4 vackra starka män, unga som gamla bistod med muskler medan jag bangade för att istället stod med huvudet i klematisbuskar och över gula blommor med mini-skalbaggar. Ingen blev förvånad eller saknade en extra arm. Det finns bara ett visst begränsat utrymme under en markis.

Sommarstugan min bror äger är en jag själv tillbringat alla mina somrar vid som barn och väl där minns jag omedelbart alla lekar och tokigheter man hittade på.. allt från helikoptern som landade på berget alldeles invid vårt hus, vår katt Jamme som hatade att åka hem från Tjörn och hittade de mest unika gömställen som gick att nå , till grannpojken Magnus som visslade från huset bredvid när det var dags att leka, modeshower med systers killkompis och älgjakter på berget ovan, där näckrosor dekorerade alla dammar och fortfarande gör.

Alla minnen väller tillbaka när välbekanta dofter och ljud möter vid havet och smyger sig in till mitt yngre jag som finns djupt där inne…

Frökapslar fotograferade genom blommor hemma hos mina föräldrar:

En av många besök på Rörö – här sent en kväll när solen målar berget bakom vita minigranar i varma färger.. strax efter kom en bild intill vår med en tävlinginriktad man som skulle övernatta på ön då han tidigt nästa morgon skulle fiska makrill, för att sedan gå till jobbet. Snacka om engagemang! han och maken fick sig en pratstund om ett ämne de båda brann för. I min kyl står makrillar sedan veckor tillbaka på saltning för att bli inlagda..

Väl tillbaka i Björlanda följde lite lite olja(?) med då en båt länsades och jag blev fast – helt fascinerad över utsikten ner i vattnet bredvid vår båt… Så vackert i sin hemskhet..

De andra gick och jag blev kvar. Tur man kan springa som en gasell:-)

Perspektiv

Ja denna sommaren kan man knappast klaga på vädermässigt.

Det har ju varit fantastiskt rent ut sagt?

Ett perfekt väder för de flesta aktivteter familjen ägnat sig åt; kitesurfing, båtturer, fiske, fotograferande och solande. Därav min egen frånvaro från nätets mörka vrå. Man vill ju passa på och suga musten ur sommaren medan den finns!

Men nu när vädret är lite sämre igen ( bara 21 grader, rena kölden ju;-)) kan man passa på att lägga ut lite av fångsten de gånga veckorna.

Bilden högst upp i dagens blogg är fotograferad på Rörö en typisk solig sommardag – det syns väl? Nej förmodligen inte *s* Den kan ju vara från var som helst egentligen…. det ni ser är 2 kapade vasstrån som jag står lutad över. Eller så kan man se 2 vassbåtar på ett öppet hav:-)

Och som vanligt – förstora gärna genom att klicka på bilderna i bloggen!

Den lilla draken nedan kostade mig inte mycket – 19 kronor på ICA! Jag älskar liljor som doftar så gott. Just dessa liljorna reades ut och när endast en lija återstod och resten började lukta var jag till att slänga buketten då jag såg den lilla pricken på den kvarvarande friska liljan. Den som fick bladet att se ut som en figur:

Små figurer och kryp har det funnits gott om med. Denna tveskärt huserade innuti en stjälk på min massiva rabarberplanta som växt sedan urminnes tider på min tomt. Sedan igår finns dock varken planta eller tveskärt mer utan inväntar ett mörkare öde på Tagene återvinningscentral:

Minne från Grebbestad:

Rabarberblad på tomten igen:

Underbara ogräs man tacksamt tar emot, speciellt mot en blöt asfaltsbakgrund i solljuset:

Rabarberblad i motljus:

Den lilla draken igen:

Röröbesök nr2:

Samma saltindränka träd fast från ett annat håll och ljus, nog är det en människa i trädet?

Den hätr lila figuren har jag lagt ner lite tid på… Jag har selektivt ökat kontrasten för att visa det jag själv såg – gubben i stenen – för min egen gubbe. Men inte såg han den för det – tydligen går det att se en fågel i bilden nedan? Som inte jag själv ser;-)

KAN man tröttna på ormbunkar? Ja kanske – i familjen råder det delade meningar om dessa växter som mer än gärna sprider ut sig till min stora glädje.

Jag älskar iaf dom där spännande växterna som kan förvandlas till så mycket – allt beroende på hur man ställer sig och hur ljuset faller. Som t ex dessa hotfulla tänder:

… eller dessa 2 figurer som samtalar:

…eller helt enkelt bara som dom är – genom Funchians ljusblå blommor:

Det stora lilla miraklet

Tänk vad en enkel stor droppe mitt bland en massa mindre kan fascinera så…

Att gå ut och möta morgondaggen på tulpanträdets störa blad i motljus gör mycket av mitt liv värt att levas för. Det räcker liksom… Precis som Angels and Airwaves sjunger i en enligt mig bra låt – Everything´s Magic. Men makrot gör det extra synligt.

Jag är fascinerad av spindlar, därför måst det utfärdas en varning för ev spindelrädda.

Det finns ett stort antal vuxna människor som skräms oerhört av dessa små.

Jag har själv varit en utan er så jag vet. Men inte mer. Med makrolinsen som skyddsbarriär var det bara att upptäcka och njuta av deras artrikedom, färger och ENASTÅENDE vackra bakdelar som visar allt från kineser till snälla nallebjörnar. Det är inte svårt att imponeras av deras enastående förmåga att bygga nät och bon och lekande lätt förflytta sig med hundratals småbarn på sin kropp. Som makrofotograf är dessa småkryp gud värda. En tillsynes tråkig dag kan lysa upp då dessa små akrobater hänger,kryper och bygger framför mig. Och med ens blir det inget löv utan ett inre på en individ vars hjärna är bebodd av denna spindel och sitt så högt värdefulla ägg, fastbunden i huvudet..

Och med rumpan bar syns en snäll liten nalle:

Mellan barr (tänk vilken härlig boplats ändå?)

Hoppas ni får tillfälle till att se mycket magiskt genom kameran:-)

För vet ni? Det är snart helg!! Tjohoooo

Grebbestads pärlor

Ahhhhhhh! Att med kameran kunna botanisera i min systers trädgård är en fröjd för själen! Sannerligen!

Det är nog inte så mycket trädgårdens artrikedom eller storlek som det faktum att det faktiskt är min syster. Detta faktum möjliggör därmed tramp i rabatten och krypövningar långt långt in bland blommor o blad. För jag menar, hos vem annars än sin familj gör man så?

Självklart är man så försiktig som det bara går men hyfs och fason förbjuder det man (jag) så gärna annars vill göra ÖVERALLT när blommor och insekter uppenbarar sig. För attans vad det kliar i fingrarna när man går och söker med ögonen och kameran på Botaniska trädgården i Göteborg t ex!

Det skulle kunnat bli SÅ HILMA BRA! Om man baaaaaara kunde gå/krypa/kravla lite längre in/under eller över. Men *suck* det får man ju inte. Minnet av den barska vakten som höll på att explodera då jag lade mig pladask på en gräsmatta som tydligen innehöll mer än bara gräs satte skräck i kroppen och tar numer det säkra före det osäkra när det gäller den parken *s*

Hos min syster är det mer eller mindre fritt fram för lilla Anna däremot. Med sällskap av hennes hund Freja lusläser jag glupskt varje millimeter av trädgården. Hon vet redan nu att det där måste bli avklarat innan det går att få ett vettigt ord ur hennes lillasyster. Och med jubel och tjut intill komposten förstår hon att det blev napp, en torsk blev det denna gång. Inte så stor dock, knappt mer än 15 gram men det räckte för Annapanna:

Det vill till att ha långa ben:

Dagen efter gav vi oss alla ut på havet och mötte nya pärlor, denna gång från rössholmen en skiftande liten ö som kryllar av illrar! (Vi fick t om besök av en liten söting som snabbt gömde sig bakom närmsta sten) Ungarna badade i kapp, gubbarna jämförde båtar och jag själv sprang fram och tillbaka över ön för att njuta av varje spricka och vattentuss ön erbjöd.

Nerfallna blomblad på marken fotograferad genom blommorna:

En blåklocka låg så lockande på marken under en rejäl torva solbelyst gräs:

Holmen på land

Jahapp, så var då 5 veckors ledighet snart till ända. 1 enda dag kvar förutom helgen – sen är vardagen verklighet igen. Jösses vad fort det gick!!

Jag har fotograferat mycket denna sommarn. Vädret har varit precis så där växlande som behövts för att faktiskt uppskatta de (få) tillfällen då solen sken och kunde inte varit nöjdare med min semester egentligen.

Det enda lilla delikata ”problemet” som återstår är att överföra och öppna upp alla rawiler som ligger och väntar i bokhyllan. Tråkigt – eller hur? Inte! Precis lika kul det med ju;-) Då får man uppleva all spänning med mystiskt kraschande ljud i skogen, alla känslor och ljud och dofter kommer återigen. Jag har medvetet hållit mig borta från allt vad dator heter senaste tiden för att i stället skuttat runt ute i det fria:-) I takt med att kamerans batteri laddades ur laddades mina egna upp! Jag har sagt det förrut och säger det igen – att uppehålla sig ute i naturen är en euforisk känsla som är svår att slita sig från, speciellt med kameran som kompis och förstoringsglas.. Därför har det fotograferats, fikats, grillats, fotograferats, fotograferats, solat.. fotograferats. Endast en äkta kräftfest på västkusten med kära syster återstår, sedan är alla sommarmåsten avbockade 🙂

Härligt härligt!

Och vad är då bättre än att lägga upp lite bilder när åskan mullrar utanför fönsterrutan….

Dagens skörd kommer från Ragnhilsholmen på Hisingen och den slingrande väg som leder mellan mitt hem till denna märkliga borg. Bilderna togs för drygt en vecka sedan – en dag då vädret skulle bli bra men inte blev det, dvs lika oförutsägbart som sommarvädret i stort tenderade bli.

Jag använde mig av min rosa gammelcykel som är så där otroligt jobbig ni vet – med gigantiska hjul och helt fri från växlar? Att cykla upp för backar med den är inte att tänka på!!! Inte för mig iaf…. (Himla tur man är gammal så man har något att skylla på;-))

På Ragnhilsholmen finns det franska snäckor, sådana där stora ni vet som man använder i matlagning? Jag tror det är en snäckbebis som hänger på blåklockan nedan men kan ha fel…

Harrisens fröställningar fotades längs med vägen:

Kanske ser ni som jag, en röd luftballong i bakgrunden som är på väg upp mot sitt vita berg? Det är förståss en utblommad rest samma som i förgrunden:

Fröställningar och rester är väldigt spännande tycker jag – och DET kommer vi se mycket av ute i naturen snart! Underbart! Här snubblade jag över en liten glad figur som bär på sitt barn i famnen:

Jag älskar att fotografera med något i för- och i bakgrund och låta dessa leka fram effekter och konstiga motiv. Då kan det t ex bli så här som i bilden nedan:-) Börjekonst tyckte familjen att detta ser ut som. (Börje är min fantastiska konstnärspappa som målar lite sådär surreaistiskt med starka mustiga färger!)

Blomman för dagen är ljuvliga tycker jag, så generösa i sitt format och pryder vackert asfaltkanter och lyser upp karga öar. Sidan kan se ut så här:

Jag hoppas ni också haft och har en härlig ledighet! 🙂

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta: