Det stora lilla miraklet

Tänk vad en enkel stor droppe mitt bland en massa mindre kan fascinera så…

Att gå ut och möta morgondaggen på tulpanträdets störa blad i motljus gör mycket av mitt liv värt att levas för. Det räcker liksom… Precis som Angels and Airwaves sjunger i en enligt mig bra låt – Everything´s Magic. Men makrot gör det extra synligt.

Jag är fascinerad av spindlar, därför måst det utfärdas en varning för ev spindelrädda.

Det finns ett stort antal vuxna människor som skräms oerhört av dessa små.

Jag har själv varit en utan er så jag vet. Men inte mer. Med makrolinsen som skyddsbarriär var det bara att upptäcka och njuta av deras artrikedom, färger och ENASTÅENDE vackra bakdelar som visar allt från kineser till snälla nallebjörnar. Det är inte svårt att imponeras av deras enastående förmåga att bygga nät och bon och lekande lätt förflytta sig med hundratals småbarn på sin kropp. Som makrofotograf är dessa småkryp gud värda. En tillsynes tråkig dag kan lysa upp då dessa små akrobater hänger,kryper och bygger framför mig. Och med ens blir det inget löv utan ett inre på en individ vars hjärna är bebodd av denna spindel och sitt så högt värdefulla ägg, fastbunden i huvudet..

Och med rumpan bar syns en snäll liten nalle:

Mellan barr (tänk vilken härlig boplats ändå?)

Hoppas ni får tillfälle till att se mycket magiskt genom kameran:-)

För vet ni? Det är snart helg!! Tjohoooo

Grebbestads pärlor

Ahhhhhhh! Att med kameran kunna botanisera i min systers trädgård är en fröjd för själen! Sannerligen!

Det är nog inte så mycket trädgårdens artrikedom eller storlek som  det faktum att det faktiskt är min syster. Detta faktum möjliggör därmed tramp i rabatten och krypövningar långt långt in bland blommor o blad. För jag menar, hos vem annars än sin familj gör man så?

Självklart är man så försiktig som det bara går men hyfs och fason förbjuder det man (jag) så gärna annars vill göra ÖVERALLT när blommor och insekter uppenbarar sig. För attans vad det kliar i fingrarna när man går och söker med ögonen och kameran på Botaniska trädgården i Göteborg t ex!

Det skulle kunnat bli SÅ HILMA BRA! Om man baaaaaara kunde gå/krypa/kravla lite längre in/under eller över. Men *suck* det får man ju inte. Minnet av den barska vakten som höll på att explodera då jag lade mig pladask på en gräsmatta som tydligen innehöll mer än bara gräs satte skräck i kroppen och tar numer det säkra före det osäkra när det gäller den parken *s*

Hos min syster är det mer eller mindre fritt fram för lilla Anna däremot. Med sällskap av hennes hund Freja lusläser jag glupskt varje millimeter av trädgården. Hon vet redan nu att det där måste bli avklarat innan det går att få ett vettigt ord ur hennes lillasyster. Och med jubel och tjut intill komposten förstår hon att det blev napp, en torsk blev det denna gång. Inte så stor dock, knappt mer än 15 gram men det räckte för Annapanna:

Det vill till att ha långa ben:

Dagen efter gav vi oss alla ut på havet och mötte nya pärlor, denna gång från rössholmen en skiftande liten ö som kryllar av illrar! (Vi fick t om besök av en liten söting som snabbt gömde sig bakom närmsta sten) Ungarna badade i kapp, gubbarna jämförde båtar och jag själv sprang fram och tillbaka över ön för att njuta av varje spricka och vattentuss ön erbjöd.

Nerfallna blomblad på marken fotograferad genom blommorna:

En blåklocka låg så lockande på marken under en rejäl torva solbelyst gräs:

Krokodilmannen

In flames är väl ett passande ord för den övre bilden.. den intensivt orangeröda ton får det nästan se ut som om det brinner….

En oväntad lektion om naturlära fick jag för ett par dagar sedan då jag stod och fotade just dessa blommor.

Plötsligt dök områdets planterare nr ett upp – krokodilmannen och frågade jag jag sysslade med (med aningens irriterad ton). Krokodilmannen planterar nämligen blommor och träd i skogen intill, dvs de jag för dagen fotograferade och ville väldigt gärna berätta allt om just dessa växter han värnade om för mig. Att det skarvades lite här o där i biologilektionen som då han pekade på ett par liljekonvaljer och stolt berättade att ”det där – det är minsann vitsippor” (say what?) Det fick man helt enkelt ta… han blev glad över att få berätta helt enkelt, så jag låtsades som att det regnade.

Det där med att förklara för någon utan att mottagaren bett om det – kanske är det lite manligt beteende gentemot en kvinna? Ett slags ta-hand-om beteende?

Samma överförmyndarförklaring skedde någon dag senare då jag gick längs med vägen hemmavid och som vanligt kände mig urdum! ”Det är en sak att gå och strosa i skogen lite planlöst, men invid en trafikerad väg där folk stirrar och undrar känns det enbart fånigt.) Iaf, det får man ju helt enkelt bara ta och den dagen fick jag plötsligt se detta mord:

I surrender!!!!!

Varvid jag fotograferade för glatta livet, fullkomligt omedveten om hur jag betedde mig och klampade runt i alla möjliga vinklar för att få med dramat så gott det gick.

En familj gick förbi på sin promenad där tydligen pappan i familjen var fotointresserad. Han undrade vad jag fotade och jag förklarade – ”mord” och pekade ner mot blomman. Han slängde en snabb blick ner mot vad väl även han förmådde se var ett extremt tätbuskigt snårigt dike! Ett jag låg o kravlade i. Då kom han med förklaringen för stackars lilla dumma mig kvinnan; ”du måste fota med stativ”!

Thats it! Inte oj vad spännande, läbbigt.. äckligt, eller jasså du är intresserad av foto du med?? Njaepp.. du måste fota med stativ! Mitt på dagen.. i gassande solsken? MÅSTE

Tja – vad säger man?

Öh.. tack för tipset?:-)

Men muttrar nej tack inombords……. ”jag har det så bra här” som tjuren ferdinand obstinat säger, luktandes på blommorna.. på frihand.

Det fungerar aldeles utmärkt serru gubbe lille:-)

När jag berättade om uppläxningen hemmavid skrattade äldste sonen och kläckte ur sig något jag inte trodde han visste: ”om bara slutartiden är tillräckligt kort fungerar det ju ypperligt att fotografera på frihand”. Och det kommer från en som kanppt hållit i en kamera!!? Med ett fånleendet klappade jag honom på huvudet och log stolt – dom HAR alltså snappat upp lite av det morsan håller på med? Han har så rätt så…:-)

Hang loose

Det är nästan man får spindelfobi när ilsket flinande spindlar dyker upp framför sökaren:

Gråtande grön hosta

Många i min omgivning fräser och snorar hej vilt. 2 i familjen lider av allergi och har det tufft nu:-(

Det känns fruktansvärt orättvist att man själv kan gå utan problem i midjehögt gräs utan minsta snuvtendens och tillägnar den gråtande hostan ovan till er som just nu dras med detta elände:-(

Hosta eller mer känd som funkia vars ljuvliga bladverk bjuder på mycket spännande med sin snäcklika mjuka form. I min bild ovan hade det precis regnat och dropparna hade hamnat så att det såg ut lite som ett gråtande ansikte tyckte jag.

Jag har inte hunnit fotografera så mycket för eget bruk under helgen, men har haft fantastiska dagar ändå med mycket nya intryck!

Filip, en nordisk bjässe på närmare 2 meter har jag umgåtts med under 2 dagar och har haft JÄTTEROLIGT!

Svettigt, nervöst.. med skrattanfall och vansinnesutbrott javisst, men jöööööösses vad kul! Och så mycket jag lärt mig om moderskeppets utrustningar och arbetssätt! Vilka fantastiska människor med enorm kapacitet!

Jag har krypit och kravlat och försökt förklara vad jag menar med mina påståenden och tips (inte det lättaste konstigt nog – men precis som när man kör bil går det av sig själv, att plötsligt fundera på vad du gör, hur och i vilken ordning blir plötsligt svårt)

Nu skall det ”bara” sättas ihop till en enhetlig filmsnutt som jag tror kan bli riktigt bra för dig som vill lära dig hur makrofotografering fungerar på ett enkelt okomplicerat och inte allt för tekniskt sätt, samt  vad man bör tänka på.

På minneskorten fann jag ett par bilder jag inte sparat ner och fyllde även på med nya under ett uppehåll i regnandet under helgen.

Blåbärsblomman ovan var fotograferad för en vecka sedan men nu är de flesta blommor redan borta.

Det går fort nu, väldigt fort. Amerikanska bär har börjat bildats och gräsmattan svärmades av ondsinta trädgårdsbaggar, jag får alltså inte se min gröna matta särskilt grön länge till. Dom där rackarna äter upp gräsmatterötterna och fåglarna rycker sedan upp gräsmattan för att komma åt de läckra larverna:-( Nu är gula hinkar med vatten och en droppe yes utplacerad då dom dras mot gult, men hittills har bara andra småflugor ramlat i – inte en enda bagge *suck*. Vi försökte förra året med att vattna ut något som hette Nematoder, ett slags bakterier som äter upp larverna – förgäves, det var helt utan resultat skulle det visa sig. Medlet är ganska dyrt och då känns det betydligt bättre att köpa ett antal plasthinkar för en billig peng o ställa ut – ja förutsatt att det fungerar då *s*

En grön hosta som flinar lite skadeglatt likt hajen som inte äter kött i Hitta Nemo  -”Helleou”:

Lupinerna finns kvar ett litet tag till. De är trogna och blomma om o om igen, det är härligt! Men när dom väl försvinner går det fort – så passa på alla fototokiga och hitta era egna hjärtan (och fötter) därute:-)