Det stora lilla miraklet

Tänk vad en enkel stor droppe mitt bland en massa mindre kan fascinera så…

Att gå ut och möta morgondaggen på tulpanträdets störa blad i motljus gör mycket av mitt liv värt att levas för. Det räcker liksom… Precis som Angels and Airwaves sjunger i en enligt mig bra låt – Everything´s Magic. Men makrot gör det extra synligt.

Jag är fascinerad av spindlar, därför måst det utfärdas en varning för ev spindelrädda.

Det finns ett stort antal vuxna människor som skräms oerhört av dessa små.

Jag har själv varit en utan er så jag vet. Men inte mer. Med makrolinsen som skyddsbarriär var det bara att upptäcka och njuta av deras artrikedom, färger och ENASTÅENDE vackra bakdelar som visar allt från kineser till snälla nallebjörnar. Det är inte svårt att imponeras av deras enastående förmåga att bygga nät och bon och lekande lätt förflytta sig med hundratals småbarn på sin kropp. Som makrofotograf är dessa småkryp gud värda. En tillsynes tråkig dag kan lysa upp då dessa små akrobater hänger,kryper och bygger framför mig. Och med ens blir det inget löv utan ett inre på en individ vars hjärna är bebodd av denna spindel och sitt så högt värdefulla ägg, fastbunden i huvudet..

Och med rumpan bar syns en snäll liten nalle:

Mellan barr (tänk vilken härlig boplats ändå?)

Hoppas ni får tillfälle till att se mycket magiskt genom kameran:-)

För vet ni? Det är snart helg!! Tjohoooo

Krokodilmannen

In flames är väl ett passande ord för den övre bilden.. den intensivt orangeröda ton får det nästan se ut som om det brinner….

En oväntad lektion om naturlära fick jag för ett par dagar sedan då jag stod och fotade just dessa blommor.

Plötsligt dök områdets planterare nr ett upp – krokodilmannen och frågade jag jag sysslade med (med aningens irriterad ton). Krokodilmannen planterar nämligen blommor och träd i skogen intill, dvs de jag för dagen fotograferade och ville väldigt gärna berätta allt om just dessa växter han värnade om för mig. Att det skarvades lite här o där i biologilektionen som då han pekade på ett par liljekonvaljer och stolt berättade att ”det där – det är minsann vitsippor” (say what?) Det fick man helt enkelt ta… han blev glad över att få berätta helt enkelt, så jag låtsades som att det regnade.

Det där med att förklara för någon utan att mottagaren bett om det – kanske är det lite manligt beteende gentemot en kvinna? Ett slags ta-hand-om beteende?

Samma överförmyndarförklaring skedde någon dag senare då jag gick längs med vägen hemmavid och som vanligt kände mig urdum! ”Det är en sak att gå och strosa i skogen lite planlöst, men invid en trafikerad väg där folk stirrar och undrar känns det enbart fånigt.) Iaf, det får man ju helt enkelt bara ta och den dagen fick jag plötsligt se detta mord:

I surrender!!!!!

Varvid jag fotograferade för glatta livet, fullkomligt omedveten om hur jag betedde mig och klampade runt i alla möjliga vinklar för att få med dramat så gott det gick.

En familj gick förbi på sin promenad där tydligen pappan i familjen var fotointresserad. Han undrade vad jag fotade och jag förklarade – ”mord” och pekade ner mot blomman. Han slängde en snabb blick ner mot vad väl även han förmådde se var ett extremt tätbuskigt snårigt dike! Ett jag låg o kravlade i. Då kom han med förklaringen för stackars lilla dumma mig kvinnan; ”du måste fota med stativ”!

Thats it! Inte oj vad spännande, läbbigt.. äckligt, eller jasså du är intresserad av foto du med?? Njaepp.. du måste fota med stativ! Mitt på dagen.. i gassande solsken? MÅSTE

Tja – vad säger man?

Öh.. tack för tipset?:-)

Men muttrar nej tack inombords……. ”jag har det så bra här” som tjuren ferdinand obstinat säger, luktandes på blommorna.. på frihand.

Det fungerar aldeles utmärkt serru gubbe lille:-)

När jag berättade om uppläxningen hemmavid skrattade äldste sonen och kläckte ur sig något jag inte trodde han visste: ”om bara slutartiden är tillräckligt kort fungerar det ju ypperligt att fotografera på frihand”. Och det kommer från en som kanppt hållit i en kamera!!? Med ett fånleendet klappade jag honom på huvudet och log stolt – dom HAR alltså snappat upp lite av det morsan håller på med? Han har så rätt så…:-)

Hang loose

Det är nästan man får spindelfobi när ilsket flinande spindlar dyker upp framför sökaren:

Ett dagligt sorl

Idag är en extra stressad dag. En rytande bitsk otäck dag….

En dag då servern strax ovanför mitt huvud väsnas extra mycket.

En morgon då sängen ville inte riktigt släppa sitt grepp om mig, då den är så där extra mjuk ni vet? Och tror jag lämnade mitt humör där – i sängen.

Då var jag mjuk varm och gosig, men nu är jag motsatsen och märkligt nog tycks jag inte kunna stoppa det? Jag VILL ju inte vara innåtbunden och frånstötande men på något märkligt sätt hamnar det där ändå. I mörkret med de glimmande tänderna..

Kanske beror det på sorlet…. bruset.. oväsenet som ständigt ljuder inne på atleljen. Sorlet ovanför huvudet irriterar mig något våldsamt och jag längtar något vansinnigt till den dämpade lugna och ljuvt doftande natur just nu. Märkligt hur ljud kan påverka, speciellt de som pågår konstant – så konstant att man inte tänker på det längre, men när man väl lyssnar är det öronbedövande!

Men nog om det.. sorlet är mitt, inte ert! Jag vill ge positiva tankar med nyanser o kulör! Jag vill bjuda er på virtuell fikastund i en sommarvarm hage och nog var det nästan så det kändes den bakfulla morgonen i lördags.. makalöst vackert och lugnande upplevde jag det vara.. Jag vill måla fram minnet av stunden där på knä framför moder jord.. i stillhet och eftertanke. Bort med dumma bakgrundssorl!