Jag hade hoppats på denna sommaren. Hoppats på sol och bad, fotografering lite när lusten föll sig på, men det blev inte riktigt så..
Det fick bli en restresa till Mallorca för att åtminstone känna värmen under under fötterna under ett par dagar.
Valet föll på det bästa alternativ som var kvar på östra sidan: iberostar club cala barca med al inclusive.
En Pina Colada 2 dagar senare och magen vände sig ut och in, ett tag låg man avsvimmad på toaletten och vaknade till liv igen inkilad med huvudet mellan toalettstolen och en stålställning bredvid för toalettpappret.
Så kan det gå…
Det har även blåst en hel del denna sommar – till makens stora glädje, nu fick han äntligen kitesurfat tillräckligt för att känna sig varm i kläderna.
Man kan tycka at det borde vara bra att fotografera makro även om det blåser, motiven befinner sig ju nära marken, men icke. Det har blåst lite för mycket kan jag konstatera..
Jag hade också spetsat mig på en lång fotosommar där maneter låg vackert utströdda längs med våra svenska stränder. Även där gick jag bet! De få som dök upp var sargade och små, men ändå – vackra är dom i mina ögon oavsett.. och får hålla tummarna för höstens kyla och om de kanske behagar dyka upp då, de små brännande juvelerna.
Nedan ”Sura gubben i maneten”:
Det blev några bilder från Mallorcas nedre region, här ett av öns märkliga marklandskap:
”Spetsat äpple” från Sverige (ett av de få tillfällena då det inte blåste). Ett rönnbär hade fallit så lägligt rakt på en pinne i kilat sig fast bakom en gulblommande buske:
Att gå upp tidigt är ingen favoritsyssla för mig i vanliga fall. Här sitter jag t ex fortfarande i morgonrocken och klockan 11.40.
Näe, när helgen kommer är jag en riktig gottegris och vill bara vila mig och hämta andan…. jag vill softa framför TV:n med en kopp kaffe, gärna i timmar! Kaffet värms på i omgångar och jag myser i fulla drag.
Den ena tv-programmet följer det andra, allt från modern family, till gapande förrådsköpare till favoriten QI och jag roas och lär mig fakta av varierande art. Ja, iaf tills ungarna (ehum, ok de yngre vuxna) vaknat. Först då känner jag i vanliga fall lust/sinnesro nog att ta mig ut i skog o mark.
Men ibland händer det – precis som i trissreklamen – att jag släpar mig ut tidigt i den kyliga morgonen för att fånga glitter och glamour i skogen.
Dagens blogginnehåll togs för ett par veckor sedan och det jag läst händer andra hände även mig den morgonen: en daggbestrött slända uppenbarade sig på en slänt, längs in bakom ett björnbärssnår satt den i knähöjd, förmodligen vettskrämd och totalt oförmögen att flyga/förflytta sig.
Ketjing, rena drömmen att fotografera alltså!
Själv brände jag ”bara” av ett par hundra foton i ren panik för att den lille skulle flyga iväg. Resultatet blev ett par skarpa bilder , men även 1 ond rygg, 2 sönderrivna byxben och 3 fästingar som tyckte mina ben var en bra frukost:-)
Astronauten bland månar och planeterAlien
”Pimpi, världens bästa pingvin” en av många böcker jag läste för barnen för 15 år sedanTotal oskärpa, bara skuggor i reflexer på morgonen
Den vackra solen med sin sköna värme har behagat besöka oss den senaste veckan.
Kvällarna med sin middag har tillbringats ut på altanen som väl säkert för så många andra..
Vid ett sådan tillfälle lyfter sonen sitt glas för att dricka på andra sidan bordet. En solstråle träffar glaset med fanta och träffar maken mitt emot där han satt lite VÄL bekvämt tillbakalutad i solgasset.
”Måste ditt glas blänka så mycket” får maken dåsigt ur sig. De låga strålar solen erbjuder kl 19.30 på kvällen störde och vi började alla gapskratta strax efter.. Dra mig baklänges, ursäkta ers kungliga höghet!
Då har man väl det FRUKTANSVÄRT bra om man störs av att ljuset är ashentell…..liiite för starkt i glaset sonen just dricker ur? Så bra t om att man inte orkar lyfta huvudet UR ljuset?;-) Dagens I-landsproblem.
Nu måste jag tillägga att det var sagt helt och hållet med glimten i ögat. Han ÄR faktiskt inte så lat, maken;-) Det var bara vår sedvanliga retsamma jargong sinsemellan.
Men visst har ljuset styrt mycket, med eller utan dess närvaro.
Det sägs ju att fullt solljus inte är bra att fotografera i och, jo jag instämmer. MEN… den ljuseffekt ett foto i skuggan av ett skarpt sommarljus kan ge är… magisk. *suck* Det ger verkligen tillfälle att leka med ljus, som på bilden överst, där solstrålarna genomskjuter ett främre oskarpt ormbunksblad – skit framför skit bakom is the shit! (Annas dictionary: skit=växtdetaljer )
Där ligger jag i skogen bredvid, i skuggan under det massiva orbunksparaplyet, ytterst motvilligt agerandes måltavla för alla små svarta blodsugare jag VET jag kommer bära med mig hem, men vad gör det när man njuter av neonfärger och mönster.
Och den bästa tiden är vi strax inne i, den när solen står lågt de timmar man själv har lite tid över efter jobb o mat. Den tid som målar guld åt naturen…. speciellt i Surte.
De flesta i dagens blogg är dock långt ifrån Surte, de härstammar från Tjörn och det uppdrag vi hjälpte in bror med då även han ville skapa en ”skugga åt ljuset”. Dock på ett lite annat sätt då en markis skulle sättas upp. 4 vackra starka män, unga som gamla bistod med muskler medan jag bangade för att istället stod med huvudet i klematisbuskar och över gula blommor med mini-skalbaggar. Ingen blev förvånad eller saknade en extra arm. Det finns bara ett visst begränsat utrymme under en markis.
Sommarstugan min bror äger är en jag själv tillbringat alla mina somrar vid som barn och väl där minns jag omedelbart alla lekar och tokigheter man hittade på.. allt från helikoptern som landade på berget alldeles invid vårt hus, vår katt Jamme som hatade att åka hem från Tjörn och hittade de mest unika gömställen som gick att nå , till grannpojken Magnus som visslade från huset bredvid när det var dags att leka, modeshower med systers killkompis och älgjakter på berget ovan, där näckrosor dekorerade alla dammar och fortfarande gör.
Alla minnen väller tillbaka när välbekanta dofter och ljud möter vid havet och smyger sig in till mitt yngre jag som finns djupt där inne…
Surte + glitterbäck 1Surte + glitterbäck 2
Frökapslar fotograferade genom blommor hemma hos mina föräldrar:
En av många besök på Rörö – här sent en kväll när solen målar berget bakom vita minigranar i varma färger.. strax efter kom en bild intill vår med en tävlinginriktad man som skulle övernatta på ön då han tidigt nästa morgon skulle fiska makrill, för att sedan gå till jobbet. Snacka om engagemang! han och maken fick sig en pratstund om ett ämne de båda brann för. I min kyl står makrillar sedan veckor tillbaka på saltning för att bli inlagda..
Väl tillbaka i Björlanda följde lite lite olja(?) med då en båt länsades och jag blev fast – helt fascinerad över utsikten ner i vattnet bredvid vår båt… Så vackert i sin hemskhet..
De andra gick och jag blev kvar. Tur man kan springa som en gasell:-)
Sedan jag först hörde talas om djuret har jag älskat det – de små märkliga trögkrypare som kallas björndjur.
Begåvad med ett avskräckande utseende likt en dammsugarpåse överlever de jorden och rymdens värsta påfrestningar. De kan torka ut helt och gå in i ett dvalaliknande tillstånd. Och det är inte utan att jag känner igen mig – inte bara för att det är mörkt större delen av dygnet – försvarsmekanismen i kroppen får den att ibland sluta sig inåt och koppla från. Automode on..
Ibland sker saker man inte kunnat förutspå och märkligt är det då att uppleva hur man faktiskt reagerar. Tydligen inte alls som man hade kunnat tro. Men det är väl så att vi är ett med våra kroppar och allt annat som påverkar den. Mitt jag idag är ju inte samma fysiska eller psykiska person som existerade för 10-20 år sedan, hur gärna jag än vill tro det. Därför kan jag knappast förvänta mig reagera på samma sätt som då?
Vilket är på både gott och ont.
Det sägs att man blir visare med åren. Hmmm, jag skulle vilja säga avtrubbad eller domnad..precis som björndjuret. Tycker mig bli mer o mer likt det också till det yttre – host. Önskade jag kunde skylla på för mycket dammsugning men…
Well, den där domnade känslan är rätt bra ibland för att inte fullkomligt lägga fällben för sig själv. Ibland orkar man inte bryta ihop helt enkelt utan stålsätter sig för att köra vidare. För man måste ju? Vad hjälper det att inse sitt misstag i efterhand och bryta samman? Inte ett dugg.. (och det kommer från hon som nyss tillskrev sig titeln dramaqueen? I know )
Det lilla miraklet
Märkligt är det då att på 2 sekunder smälta totalt över att 2 människors kärlek resulterat i ett nytt liv, ett jag ser fram emot att få träffa så fort som möjligt. Då tycks det domnade plötsligt som bortblåst, jag fick väl vatten kanske:-)
AnnaPanna-chickenmamma
Det har varit ont on tid och ont om motiv de få tillfällen jag lyckats ta mig ut i naturen med kameran. Eller tja, motiv finns det ju självklart alltid, men inte de jag förställt mig se. Däri ligger felet. När jag väl koncentrerade mig på det som faktist låg för mina fötter vaknade omgivningen till liv igen. Det kan ju räcka med en ynklig snö/isklump under en gren. Där fanns figurer redo att upptäckas. Som alltid, allt handlar om hur man väljer se på livet… upp och ner, glädje eller gråt, svart eller vitt eller en helvetes massa färg:-)
Kylan hälsade på ett par dagar. Det var nästan så man kunde känna julstämning spira i kroppen!
Kylan var tillräcklig för att tvinga morgonsura bilister skrapa frostig hinna, men inte nog för att ge diamanthårda hinnor på sjöar. Herr frost försökte sitt yttersta dock; under mitt sedvanliga besök i Surte såg jag hur sjön började transformeras till något hårt i kanten, men nu ett par dagar senare utplånar 8 plusgrader effektivt alla försök.
Frosten målade fallna träd ljuvt blå i skuggpartier:
Den lilla frost som kom smälte snabbt vid solens värmande strålar:
Vid surte hade en rotvälta klätts in i vitt, men det var inte frost utan fjädrar. Förmodligen hade en rovfågel ätit din middag där:
Ja denna sommaren kan man knappast klaga på vädermässigt.
Det har ju varit fantastiskt rent ut sagt?
Ett perfekt väder för de flesta aktivteter familjen ägnat sig åt; kitesurfing, båtturer, fiske, fotograferande och solande. Därav min egen frånvaro från nätets mörka vrå. Man vill ju passa på och suga musten ur sommaren medan den finns!
Men nu när vädret är lite sämre igen ( bara 21 grader, rena kölden ju;-)) kan man passa på att lägga ut lite av fångsten de gånga veckorna.
Bilden högst upp i dagens blogg är fotograferad på Rörö en typisk solig sommardag – det syns väl? Nej förmodligen inte *s* Den kan ju vara från var som helst egentligen…. det ni ser är 2 kapade vasstrån som jag står lutad över. Eller så kan man se 2 vassbåtar på ett öppet hav:-)
Och som vanligt – förstora gärna genom att klicka på bilderna i bloggen!
Den lilla draken nedan kostade mig inte mycket – 19 kronor på ICA! Jag älskar liljor som doftar så gott. Just dessa liljorna reades ut och när endast en lija återstod och resten började lukta var jag till att slänga buketten då jag såg den lilla pricken på den kvarvarande friska liljan. Den som fick bladet att se ut som en figur:
Små figurer och kryp har det funnits gott om med. Denna tveskärt huserade innuti en stjälk på min massiva rabarberplanta som växt sedan urminnes tider på min tomt. Sedan igår finns dock varken planta eller tveskärt mer utan inväntar ett mörkare öde på Tagene återvinningscentral:
Minne från Grebbestad:
Rabarberblad på tomten igen:
Underbara ogräs man tacksamt tar emot, speciellt mot en blöt asfaltsbakgrund i solljuset:
Rabarberblad i motljus:
Den lilla draken igen:
Röröbesök nr2:
Samma saltindränka träd fast från ett annat håll och ljus, nog är det en människa i trädet?
Den hätr lila figuren har jag lagt ner lite tid på… Jag har selektivt ökat kontrasten för att visa det jag själv såg – gubben i stenen – för min egen gubbe. Men inte såg han den för det – tydligen går det att se en fågel i bilden nedan? Som inte jag själv ser;-)
KAN man tröttna på ormbunkar? Ja kanske – i familjen råder det delade meningar om dessa växter som mer än gärna sprider ut sig till min stora glädje.
Jag älskar iaf dom där spännande växterna som kan förvandlas till så mycket – allt beroende på hur man ställer sig och hur ljuset faller. Som t ex dessa hotfulla tänder:
… eller dessa 2 figurer som samtalar:
…eller helt enkelt bara som dom är – genom Funchians ljusblå blommor:
Glöm inte klicka på mina rabattbilder för att förstora
Jag fick en förfrågan härom dagen från den talangfulla mannen Magnus Lindbom om att anordna en workshop tillsammans på öland nästa år.
Att en så duktig fotograf ville ha med mig känns fantastiskt hedrande och jag kan säga som så att jag inte tvekade en sekund inför svaret. Tveklöst ja!
Det skall bli fantastiskt roligt att inte bara lära ut utan få ta del av hans kunskaper likaså.
Vi kommer självklart gå ut med mer info senare om när, var och hur etc, men det jag vill komma till är även om att trots att man är varandras motsatser kan man vara lika i sina uttryck..
Dagens tema alltså; motsatser även i varandras likheter.
Jag gladde mig enormt över Årets Naturfotograf – John Hallmén, mycket pga att han ägnar sig åt mestadels makro. Men självklart för att bilderna är så enastående vackra! Briljanta och färgrika!
Att en så snäv genre kunde ”räcka” för ett så ärofullt pris känns mycket bra. Även den förhållandevis unga åldern sporrar nog många att sträva framåt i sitt fotograferande.
Och det glädjer mig än mer att han med största säkerhet dragit in en stort antal fotografer in till makroträsket:-) *yeiiii* Ner med dom i dyngan!!!! Möt den geggiga ljuva värld ni aldrig mött förrut!! Tjoho:-)
Men redan idag är det många av oss som älskar att ägna sig åt just makro och den lilla världen de flesta oftast går förbi.
Kanske lockar även makro mycket för att det är ett relativt billigt objektiv och för att motiven ”lätt”kan bli vackra utan större ansträngning?
Jag själv älskar makro av alla dessa aneldningar, däremot att stacka en bild av ett stort antal bilder som väl numer är hans signum – är min egen raka motsats som i häng i fläng fotograferar i stundens hetta och aldrig med stativ.
När jag ändå har er på ”tråden” s a s måste jag tipsa om ett par enastående foton så här inför helgen när man kanske har tid att surra runt lite:
Tänk vad en enkel stor droppe mitt bland en massa mindre kan fascinera så…
Att gå ut och möta morgondaggen på tulpanträdets störa blad i motljus gör mycket av mitt liv värt att levas för. Det räcker liksom… Precis som Angels and Airwaves sjunger i en enligt mig bra låt – Everything´s Magic. Men makrot gör det extra synligt.
Jag är fascinerad av spindlar, därför måst det utfärdas en varning för ev spindelrädda.
Det finns ett stort antal vuxna människor som skräms oerhört av dessa små.
Jag har själv varit en utan er så jag vet. Men inte mer. Med makrolinsen som skyddsbarriär var det bara att upptäcka och njuta av deras artrikedom, färger och ENASTÅENDE vackra bakdelar som visar allt från kineser till snälla nallebjörnar. Det är inte svårt att imponeras av deras enastående förmåga att bygga nät och bon och lekande lätt förflytta sig med hundratals småbarn på sin kropp. Som makrofotograf är dessa småkryp gud värda. En tillsynes tråkig dag kan lysa upp då dessa små akrobater hänger,kryper och bygger framför mig. Och med ens blir det inget löv utan ett inre på en individ vars hjärna är bebodd av denna spindel och sitt så högt värdefulla ägg, fastbunden i huvudet..
Och med rumpan bar syns en snäll liten nalle:
Mellan barr (tänk vilken härlig boplats ändå?)
Hoppas ni får tillfälle till att se mycket magiskt genom kameran:-)
Jahapp, så var då 5 veckors ledighet snart till ända. 1 enda dag kvar förutom helgen – sen är vardagen verklighet igen. Jösses vad fort det gick!!
Jag har fotograferat mycket denna sommarn. Vädret har varit precis så där växlande som behövts för att faktiskt uppskatta de (få) tillfällen då solen sken och kunde inte varit nöjdare med min semester egentligen.
Det enda lilla delikata ”problemet” som återstår är att överföra och öppna upp alla rawiler som ligger och väntar i bokhyllan. Tråkigt – eller hur? Inte! Precis lika kul det med ju;-) Då får man uppleva all spänning med mystiskt kraschande ljud i skogen, alla känslor och ljud och dofter kommer återigen. Jag har medvetet hållit mig borta från allt vad dator heter senaste tiden för att i stället skuttat runt ute i det fria:-) I takt med att kamerans batteri laddades ur laddades mina egna upp! Jag har sagt det förrut och säger det igen – att uppehålla sig ute i naturen är en euforisk känsla som är svår att slita sig från, speciellt med kameran som kompis och förstoringsglas.. Därför har det fotograferats, fikats, grillats, fotograferats, fotograferats, solat.. fotograferats. Endast en äkta kräftfest på västkusten med kära syster återstår, sedan är alla sommarmåsten avbockade 🙂
Härligt härligt!
Och vad är då bättre än att lägga upp lite bilder när åskan mullrar utanför fönsterrutan….
Dagens skörd kommer från Ragnhilsholmen på Hisingen och den slingrande väg som leder mellan mitt hem till denna märkliga borg. Bilderna togs för drygt en vecka sedan – en dag då vädret skulle bli bra men inte blev det, dvs lika oförutsägbart som sommarvädret i stort tenderade bli.
Jag använde mig av min rosa gammelcykel som är så där otroligt jobbig ni vet – med gigantiska hjul och helt fri från växlar? Att cykla upp för backar med den är inte att tänka på!!! Inte för mig iaf…. (Himla tur man är gammal så man har något att skylla på;-))
På Ragnhilsholmen finns det franska snäckor, sådana där stora ni vet som man använder i matlagning? Jag tror det är en snäckbebis som hänger på blåklockan nedan men kan ha fel…
Harrisens fröställningar fotades längs med vägen:
Kanske ser ni som jag, en röd luftballong i bakgrunden som är på väg upp mot sitt vita berg? Det är förståss en utblommad rest samma som i förgrunden:
Fröställningar och rester är väldigt spännande tycker jag – och DET kommer vi se mycket av ute i naturen snart! Underbart! Här snubblade jag över en liten glad figur som bär på sitt barn i famnen:
Jag älskar att fotografera med något i för- och i bakgrund och låta dessa leka fram effekter och konstiga motiv. Då kan det t ex bli så här som i bilden nedan:-) Börjekonst tyckte familjen att detta ser ut som. (Börje är min fantastiska konstnärspappa som målar lite sådär surreaistiskt med starka mustiga färger!)
Blomman för dagen är ljuvliga tycker jag, så generösa i sitt format och pryder vackert asfaltkanter och lyser upp karga öar. Sidan kan se ut så här:
Jag hoppas ni också haft och har en härlig ledighet! 🙂
In flames är väl ett passande ord för den övre bilden.. den intensivt orangeröda ton får det nästan se ut som om det brinner….
En oväntad lektion om naturlära fick jag för ett par dagar sedan då jag stod och fotade just dessa blommor.
Plötsligt dök områdets planterare nr ett upp – krokodilmannen och frågade jag jag sysslade med (med aningens irriterad ton). Krokodilmannen planterar nämligen blommor och träd i skogen intill, dvs de jag för dagen fotograferade och ville väldigt gärna berätta allt om just dessa växter han värnade om för mig. Att det skarvades lite här o där i biologilektionen som då han pekade på ett par liljekonvaljer och stolt berättade att ”det där – det är minsann vitsippor” (say what?) Det fick man helt enkelt ta… han blev glad över att få berätta helt enkelt, så jag låtsades som att det regnade.
Det där med att förklara för någon utan att mottagaren bett om det – kanske är det lite manligt beteende gentemot en kvinna? Ett slags ta-hand-om beteende?
Samma överförmyndarförklaring skedde någon dag senare då jag gick längs med vägen hemmavid och som vanligt kände mig urdum! ”Det är en sak att gå och strosa i skogen lite planlöst, men invid en trafikerad väg där folk stirrar och undrar känns det enbart fånigt.) Iaf, det får man ju helt enkelt bara ta och den dagen fick jag plötsligt se detta mord:
I surrender!!!!!
Varvid jag fotograferade för glatta livet, fullkomligt omedveten om hur jag betedde mig och klampade runt i alla möjliga vinklar för att få med dramat så gott det gick.
En familj gick förbi på sin promenad där tydligen pappan i familjen var fotointresserad. Han undrade vad jag fotade och jag förklarade – ”mord” och pekade ner mot blomman. Han slängde en snabb blick ner mot vad väl även han förmådde se var ett extremt tätbuskigt snårigt dike! Ett jag låg o kravlade i. Då kom han med förklaringen för stackars lilla dumma mig kvinnan; ”du måste fota med stativ”!
Thats it! Inte oj vad spännande, läbbigt.. äckligt, eller jasså du är intresserad av foto du med?? Njaepp.. du måste fota med stativ! Mitt på dagen.. i gassande solsken? MÅSTE
Tja – vad säger man?
Öh.. tack för tipset?:-)
Men muttrar nej tack inombords……. ”jag har det så bra här” som tjuren ferdinand obstinat säger, luktandes på blommorna.. på frihand.
Det fungerar aldeles utmärkt serru gubbe lille:-)
När jag berättade om uppläxningen hemmavid skrattade äldste sonen och kläckte ur sig något jag inte trodde han visste: ”om bara slutartiden är tillräckligt kort fungerar det ju ypperligt att fotografera på frihand”. Och det kommer från en som kanppt hållit i en kamera!!? Med ett fånleendet klappade jag honom på huvudet och log stolt – dom HAR alltså snappat upp lite av det morsan håller på med? Han har så rätt så…:-)
Hang loose
Det är nästan man får spindelfobi när ilsket flinande spindlar dyker upp framför sökaren:
Ulmestrand's Blog 