höstlöv – Ulmestrand's Blog

Att gå upp tidigt är ingen favoritsyssla för mig i vanliga fall. Här sitter jag t ex fortfarande i morgonrocken och klockan 11.40.

Näe, när helgen kommer är jag en riktig gottegris och vill bara vila mig och hämta andan…. jag vill softa framför TV:n med en kopp kaffe, gärna i timmar! Kaffet värms på i omgångar och jag myser i fulla drag.

Den ena tv-programmet följer det andra, allt från modern family, till gapande förrådsköpare till favoriten QI och jag roas och lär mig fakta av varierande art. Ja, iaf tills ungarna (ehum, ok de yngre vuxna) vaknat. Först då känner jag i vanliga fall lust/sinnesro nog att ta mig ut i skog o mark.

Men ibland händer det – precis som i trissreklamen – att jag släpar mig ut tidigt i den kyliga morgonen för att fånga glitter och glamour i skogen.

Dagens blogginnehåll togs för ett par veckor sedan och det jag läst händer andra hände även mig den morgonen: en daggbestrött slända uppenbarade sig på en slänt, längs in bakom ett björnbärssnår satt den i knähöjd, förmodligen vettskrämd och totalt oförmögen att flyga/förflytta sig.

Ketjing, rena drömmen att fotografera alltså!

Själv brände jag ”bara” av ett par hundra foton i ren panik för att den lille skulle flyga iväg. Resultatet blev ett par skarpa bilder , men även 1 ond rygg, 2 sönderrivna byxben och 3 fästingar som tyckte mina ben var en bra frukost:-)

20151008_MG_1893_s2 — Astronauten bland månar och planeter

20151003_MG_2376_s — ”Pimpi, världens bästa pingvin” en av många böcker jag läste för barnen för 15 år sedan

20151001_MG_2508_s — Total oskärpa, bara skuggor i reflexer på morgonen

20151006_MG_1414_s — Senare på dagen går solen ner

Jag är märkligt nog ytterst alert på mina vandringar i skogen! Jag tycker det är GÖRSPÄNNANDE att gå in i en skog! Hjärtat slår plötsligt fortare där jag tassar fram och om jag kunde skulle öronen spetsas.

Det är inte så att jag är direkt rädd för vilda djur, jag har bara en enorm respekt för deras liv och vill INTE klampa in på deras revir. Som den mor jag är vet jag så väl att man inte vill ha främmande varelser som klampar in på mitt revir eller hotar mina barn?

Mina sinnen skärps till sitt ytterstade tillfällen då jag ser tecken på nyuppkrafsad mark och förnimmer en märklig doft i skogen. Just exakt så var det i söndags då jag tog mina steg in i en närbelagd skog. Men som ni övriga fotografer vet blir man lätt disträ när man hittar sina guldkorn som jag upplevde detta träd vara….. jepp, där stod jag i godan ro i regnet och knäppte kort efter kort i skydd under en gran och märkte inget av det som komma skulle. Det var först när det krasade till aldeles bakom mig som jag vände mig och och fick syn på det mörkbruna varelse som bara någon meter bort sprang i full gehu rakt mot mig!

Min hjärna hann inte tänka ett dugg, än mindre registrera vad det var för djur innan ett djävulslkt skri genljöd i skogen.

Inget dåligt sådan, utan ett gällt högt fasansfullt, som med all uppenbar tydlighet skrämde vettet ur hundens matte!! För den mörkhåriga kvinna som hoppade en meter bak i blotta förskräckelsen stod nu och kippade efter andan med handen över sitt bultande hjärta. Det tog ett par sekunder för mig att inse situationen, att det INTE var någon skenande grävling eller vildsvin so for emot mig, och kunde inte annat än att börja gapskratta och självklart – be om ursäkt till både matte och hundstackarn (som märkligt nog inte verkade bli särskilt rädd utan sporrades snarare till att hämta en gren.) Men jeeeesus vad rädd jag blev!!!! Och dom;-)

Jag kan alltså lugna mig själv nu med vetskapen att jag omedvetet kan skydda mig själv med min supertalang – vrålet!