Arlas juveler

20151001_MG_3124_s

Att gå upp tidigt är ingen favoritsyssla för mig i vanliga fall. Här sitter jag t ex fortfarande i morgonrocken och klockan 11.40.

Näe, när helgen kommer är jag en riktig gottegris och vill bara vila mig och hämta andan…. jag vill softa framför TV:n med en kopp kaffe, gärna i timmar! Kaffet värms på i omgångar och jag myser i fulla drag.
Den ena tv-programmet följer det andra, allt från modern family, till gapande förrådsköpare till favoriten QI och jag roas och lär mig fakta av varierande art. Ja, iaf tills ungarna (ehum, ok de yngre vuxna) vaknat. Först då känner jag i vanliga fall lust/sinnesro nog att ta mig ut i skog o mark.
Men ibland händer det – precis som i trissreklamen – att jag släpar mig ut tidigt i den kyliga morgonen för att fånga glitter och glamour i skogen.
Dagens blogginnehåll togs för ett par veckor sedan och det jag läst händer andra hände även mig den morgonen: en daggbestrött slända uppenbarade sig på en slänt, längs in bakom ett björnbärssnår satt den i knähöjd, förmodligen vettskrämd och totalt oförmögen att flyga/förflytta sig.
Ketjing, rena drömmen att fotografera alltså!
Själv brände jag ”bara” av ett par hundra foton i ren panik för att den lille skulle flyga iväg. Resultatet blev ett par skarpa bilder , men även 1 ond rygg, 2 sönderrivna byxben och 3 fästingar som tyckte mina ben var en bra frukost:-)

20151002_MG_2775_s

20151006_MG_1081_s

20151008_MG_1893_s2
Astronauten bland månar och planeter
20151001_MG_2835_s
Alien

20151002_MG_1814_s

20151002_MG_2518_s

20151002_MG_3100_s

20151002_MG_2907_s

20151003_MG_2128_s

20151003_MG_2241_s

20151003_MG_2376_s
”Pimpi, världens bästa pingvin” en av många böcker jag läste för barnen för 15 år sedan
20151001_MG_2508_s
Total oskärpa, bara skuggor i reflexer på morgonen

20151003_MG_2027_s

20151006_MG_1093_s

20151006_MG_1414_s
Senare på dagen går solen ner

20151006_MG_1575_s

Det stora lilla miraklet

Tänk vad en enkel stor droppe mitt bland en massa mindre kan fascinera så…

Att gå ut och möta morgondaggen på tulpanträdets störa blad i motljus gör mycket av mitt liv värt att levas för. Det räcker liksom… Precis som Angels and Airwaves sjunger i en enligt mig bra låt – Everything´s Magic. Men makrot gör det extra synligt.

Jag är fascinerad av spindlar, därför måst det utfärdas en varning för ev spindelrädda.

Det finns ett stort antal vuxna människor som skräms oerhört av dessa små.

Jag har själv varit en utan er så jag vet. Men inte mer. Med makrolinsen som skyddsbarriär var det bara att upptäcka och njuta av deras artrikedom, färger och ENASTÅENDE vackra bakdelar som visar allt från kineser till snälla nallebjörnar. Det är inte svårt att imponeras av deras enastående förmåga att bygga nät och bon och lekande lätt förflytta sig med hundratals småbarn på sin kropp. Som makrofotograf är dessa småkryp gud värda. En tillsynes tråkig dag kan lysa upp då dessa små akrobater hänger,kryper och bygger framför mig. Och med ens blir det inget löv utan ett inre på en individ vars hjärna är bebodd av denna spindel och sitt så högt värdefulla ägg, fastbunden i huvudet..

Och med rumpan bar syns en snäll liten nalle:

Mellan barr (tänk vilken härlig boplats ändå?)

Hoppas ni får tillfälle till att se mycket magiskt genom kameran:-)

För vet ni? Det är snart helg!! Tjohoooo

Varning utfärdas för spindelrädda!

”….skulle jag vara farlig?”

Jag har märkt att jag har en viss dragning, nej fascination för spindlar.

Varför det blivit så har jag inget svar på.

Jag bara gör det.. de är starka och visst – skrämmande vid första anblicken, men de lurar inte med något vackert förrädiskt skal som döljer en ful och elak best under. Nej det du ser är det du får, no more no less… och när man börjar kika lite närmare på deras aniskten och ögon är de ju faktiskt rätt.. söta?

De har inga skräckinjagande anskten som en trollslända eller grymma käkar som en nyckepiga.

Nej, de står stilla.. försiktigt känner av med ett ben om det blir fångst i sitt nät. OM de får mat i magen för dagen…de där skygga rädda små liven.

Så ja.. jag gillar dom! Inga charader o falskspel:-)

Kanske är det även pga deras stora tillgång som gör dom till ett tacksamt fotomotiv.  För att de är såpass ”simpla” att fota  att man kan ‘ägna sig åt att söka efter bakgrunder och skiftningar i ljus istället? De sitter ju alltid still..

Då jag stjäl en stund för mig själv med kameran i naturen är det så lätt att fånga just spindlar. Det kryllar av dom och särdeles många steg behöver jag inte ta förrän en ny fantastisk skapare visar upp sitt konstverk i motljuset…. Och kan man annat än älska deras daggdropebeströdda nät på morgonen? De är ju ljuvliga….

En av de första böcker min mamma brukade läsa för mig var ”min skattkammare” där de detaljrika illustrationerna trollband mig så liten jag var. Insidan på bokens kraftiga omslag lovade mer med myller av djur från noaks ark.. skira änglar och arga grodor bland vasstrån. Allt ditmålat så varsamt sinnrigt med den största omsorg.

Speciellt de små ljuvliga änglarnas kläder som hängde på tork illustrerade ett spindelnäts dagdroppar så fint tyckte jag och bilden av det lever för alltid kvar inom mig. Boken planterade ugglors hoande och doften av mossa tidigt hos mig och en lust att leva ut mina egna fantasier där ute. Ofta handlade berättelserna om enstöringa.. om hopplösa uppdrag som att fånga solen, men oavsett hur märkliga uppdragen och historierna än var blev för mig kontentan att ”är allt möjligt”. Om det så än sker inom dig själv kan berg förslyttas och fantastisk avyer skådas.. med macrots hjälp har så blivit sant och de när för mig idag ”min skattkammare” –  man FÅR se makalösa saker genom det ögat. Och allt tycks möjligt…

Det närmaste skattkammarböckernas illustrationer jag stött på är nog samlingen från Beatrice Potter, men det är något med hennes sätt att förmänskliga djurlivet som får mig lätt illa till mods. Som om man måste tilldela dom mänskliga egenskaper för att vara ok..? För mig är det värtom just det djuriska som facinerar och insikten om at vi alla härstammar från just det djuriska. och det för inte alls så länge sedan. Att se likheten i olikheten… utan kläder och mössor. Den klädedräkt de själva har fyller sin funkion med den äran!

Vi är blott patetiska efterapare och borde istället dra på oss 6 par ben till för att likna DOM;-)