spindlar – Ulmestrand's Blog

En mörk era med orange inslag

Suck.. ja du.. jag vet inte vad man kan säga om den senaste tidens händelser?

”Alla” tycks eniga om samma sak och vad som diskuteras på rasterna var unisont. Men resultatet talar ju sitt givna språk… ?

Men hur kommer det sig att det idag är något åtråvärt att förnedra, offentligt mobba och håna någon går över mitt förstånd. Har vi verkligen blivit så avtrubbade? Är den en gemensam fiende vi söker för att förena oss? Tänker på de populära fenomen med realitysåpor där vi älskar att föraktfullt tala om vissa karaktärer och kanske på så sätt förstärka vår egen förträfflighet…

Jag själv gick över gränsen idag i ett möte och det sved inombords kan jag villigt erkänna.

Min man brukar säga att den som behåller lugnet vinner. Well, jag vann inte. Inte på långa vägar! Jag betedde mig klassiskt kärringaktigt och agerade utan att tänka efter före, en den ömma tå som bultat sedan ett tag briserade.

…och det blir INTE bra! .. och man skäms…. och förbannar sig själv.

Men ingen skada blev skedd, ingen farlig gräns gick över – inte om jag jämför mig med vissa orangea typer.

Att bli bättre på att uttrycka sig och kommunicera är dock A och O för min egen del har jag insett för jag är KASS! Så hur kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss bättre inför, med och mot varandra..? Vissa av er kanske ÄR duktiga på det idag, men tror vi är rätt många som inte förmår oss säga hur det egentligen känns – inte i hettan och striden.

Inte när vi känner oss små och tillintetgjorda.

Inte när vreden bubblar inombords. Och vet du… kanske är det till viss del bra?

För det som skulle ha kommit ut skulle inte ha varit bra. Jag försökte EN gång tala i mitt då ytterst uppretade tillstånd, men allt låste sig och rösten stockade sig i halsen då luften inte nådde mina lungor utan fastnade i halsen.

Ett par ljupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig och tala sedan när hjärtat inte skenar och hjärnan tänker klart för att tala rätt.

Jättelätt? Bara att stänga av känslorna ju:-)

(Skall bara komma på hur!)

Jag vet!!! Jag lastar mig ner på gräsmattan och kravlar i skogen – tjohooooooo!!!

”GAAAAAAAAAAH” ser mig här som upprörd liten skit:

Vårt inre

Vad är vackert och vad är fult.. vilken sanning vill man eller tillåter man sig att se?

Expoderande guld och guldutsmyckad pärla, eller ruttnande växter och björkpollen på ensam droppe på ängens vita mega-marschmallows.

Frågan är vad som gör dig mest lycklig?

Jag kommer hålla ett föredrag i Vårgårda nästa vecka dit alla är välkomna:-)

Föreläsningarna är gratis och anordnas av Vårgårda Fotoklubb och Vårgårda Kommun vilket ni kan läsa mer om här.

På torsdag den 6:e oktober kl 19 berättar jag om ”Makrots sanning” och vad som kanske kan tolkas som mina inre demoner i Kyrkans hus.

Ordet sanning får någon kanske haja till, påstår man att det finns en sanning måste det väl då finns en ickesanning, en lögn?

Så är ju inte fallet, jag vill bara berätta om ”min” sanning, den värld jag ser och upplever och det är en ära att få lov att dela med sig av det stundtals kaotiska inre som desperat försöker tolka spektrat av magiska motiv naturen kryllar av.

Rädslan finns alltid att det är en isolerad värld – min värld och min sanning, att det är något enbart JAG ser. En isolerad ensam värld som inte någon annan ser. Men om den är obefintlig för någon annan betyder inte att den inte existerar? Bara för att JAG inte fysiskt kan se din smärta när du lider betyder ju inte att den inte finns.

Tack och lov då för föredrag!

Att visa berätta och sprida vidare sanningen jag ser och skrämma slag på er andra 😉

Nädå.. det är inte bara elakheter som finns runt omkring mig numer, det finns mycket vänliga nallebjörnar med t e x:

Jag funderar över de som lider av inre röster, en egen inre värld enbart de kan höra.

Frågan är vad som är värst, att öh höra rösterna eller veta att man är helst ensam om att höra dom?

Jag själv såg många ansikten och figurer som ung. De skrämde mig då dom oftast var förvridna otrevliga ansikten och för att ”bli av” med dom fattade jag min penna och ritade bort mina demoner på papper. Tvagade av mig det som skrämde och visade mamma och pappa. När jag väl kunde se dom ansikte mot ansikte och delade det med någon annan, skrämde dom mig inte längre. Att tillsammans identifiera och möta dessa ”demoner” avväpnade också dom.

Så enkelt var det.

Jag ser dom fortfarande i de flesta saker, men idag ser jag dom mer som kompisar och uppskattar idag dessa tillfällen då mina ”vänner” behagar dyka upp.

Jag är bara ledsen att jag inte kan förmedla dom vidare just där och då.

Med kameran kan man det och dyker dom upp då kamerna är med fångas dom och bevaras.

Arlas juveler

Att gå upp tidigt är ingen favoritsyssla för mig i vanliga fall. Här sitter jag t ex fortfarande i morgonrocken och klockan 11.40.

Näe, när helgen kommer är jag en riktig gottegris och vill bara vila mig och hämta andan…. jag vill softa framför TV:n med en kopp kaffe, gärna i timmar! Kaffet värms på i omgångar och jag myser i fulla drag.

Den ena tv-programmet följer det andra, allt från modern family, till gapande förrådsköpare till favoriten QI och jag roas och lär mig fakta av varierande art. Ja, iaf tills ungarna (ehum, ok de yngre vuxna) vaknat. Först då känner jag i vanliga fall lust/sinnesro nog att ta mig ut i skog o mark.

Men ibland händer det – precis som i trissreklamen – att jag släpar mig ut tidigt i den kyliga morgonen för att fånga glitter och glamour i skogen.

Dagens blogginnehåll togs för ett par veckor sedan och det jag läst händer andra hände även mig den morgonen: en daggbestrött slända uppenbarade sig på en slänt, längs in bakom ett björnbärssnår satt den i knähöjd, förmodligen vettskrämd och totalt oförmögen att flyga/förflytta sig.

Ketjing, rena drömmen att fotografera alltså!

Själv brände jag ”bara” av ett par hundra foton i ren panik för att den lille skulle flyga iväg. Resultatet blev ett par skarpa bilder , men även 1 ond rygg, 2 sönderrivna byxben och 3 fästingar som tyckte mina ben var en bra frukost:-)

20151008_MG_1893_s2 — Astronauten bland månar och planeter

20151003_MG_2376_s — ”Pimpi, världens bästa pingvin” en av många böcker jag läste för barnen för 15 år sedan

20151001_MG_2508_s — Total oskärpa, bara skuggor i reflexer på morgonen

20151006_MG_1414_s — Senare på dagen går solen ner

Ett steg närmre och samtidigt längre ifrån

Jag vill bestämt minnas att min mor sa ”Du kan bli vad du vill, bara du tror på dig själv.”

De peppande orden är väl rätt sanna egentligen, om man inte tror på sig själv är inget möjligt. Det startar ju med en själv..

Men är ändå inte den största frågan vad man faktiskt vill bli, vilket mål är det man vill sträva mot?

De stunder när jag ”blivit allt det jag vill vara” är inte de jag trodde som barn. Nej jag blev ingen skådespelare som drömmen var då jag under slutet av 70-talet showade loss inför en samlad familj på lördagskvällarna (som bara ville få njuta av dallas eller hulken i lugn o ro, men inte då, fram kommer ANNA!!! TARAMM!!)

”När jag blivit allt det jag vill vara” är då jag varit i mest kontakt med mig själv.

Då man reagerar fullkomligt spontant, utan rädsla, i sällskap med en annan människa. Och uppskattas för det. Då man är ok som människa. Som t e x då jag showade loss framför dallas.

Dom allra flesta av stunderna har varit med mina livs kärlekar; mina barn… så självklart naturligt och det är inte utan att det svider lite i hjärtat när man inser att jag på torsdag blir 1 år närmare graven, 1 år längre bort från fertilitet och barnafödande. 1 år längre bort stunds då MINA barn showade loss framför tv:n.

Det är rätt märkligt egentligen att jag som inte trodde mig kunna vara vuxen, tålmodig eller ansvarsfull nog att vara en förälder – då – idag ser det som det enklaste livet erbjudit mig. Samtidigt det mest värdefulla! För jävlar – om det är allt livet erbjöd? Då var det rätt bra! Tänk om jag visste det som ung? Vad barn jag hade alstrat!!!

Tack säger jag bara.. för att man fick vara delaktig och uppleva unika stunder så nära andra människor och förhoppningsvis får ett litet tag till.

_MG_0599_s — Dreams are made of hope, hidden truth and a never ending burning flame.

Men ”mitt allt”… det är även den fullkomliga närvaron en kamera kan åstadkomma. Faktiskt.

Det är väldigt skumt att fokuserad fascination ger sådana KICKAR!? Men jag får verkligen endorfinkickar när ett ansikte uppenbarar sig i sökaren istället för det jag egentligen fotograferar – en rutten lilja på botaniska:

Psykogubbe 2 med familjen en solig sensommardag på Rörö. En dag då jag tog årets första dopp och lyckades dänga kameran i backen så batteriluckan inte gick att öppna. *suck*

_MG_0051_s — Cigarrmannen full av kaveldun

_MG_0637_s — I skuggan av, dansar ett par

Vitt minne

Att njuta av nuet

Det där med att verkligen rensa skallen och bara leva i nuet är inte så lätt som man kan tro. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv att gå igenom inköpslistan, eller skriva texter i mitt huvud under skogspromenader? Men så dyker då dessa små juveler upp och bara kräver total fokus! Jag lovar, det finns inga inköpslistor i mitt huvud när en sådan är framför linsen!! De skräckinjagande, ulliga, spännande, söta färgsprakande.

Jag talar förstås om spindlar. De senaste veckornas fotopromenader har vimlat av spindlar! Stora feta och långbent karateliknande.

Jag KAN helt enkelt inte att vara fokuserad på något annat när jag ser de där små. Jag får erkänna att jag helst inte bär dom på mig, däremot kryper jag numer gärna tätt tätt inpå med kameran. Jag förstår dock de som är livrädda för dessa kryp då jag själv brukade vara detsamma.

Så, jag beklagar alla spindelrädda, dagens blogg är full av dessa småttingar!

På grönbete:

Gitarrsträngar:

At se hur stora klumpiga och tunga spindlar efektivt kurar ihop sig på ett tunt tunt strå på detta vis? Ja det är fantastiskt fascinerande….

Spidermouse:

”stinky:

Landkrabba:

Spiderman:

Karatekid:

Man med suspensoar:

Förvånad:

Mini sjöko:

Imse vimse

Min sommar har varit skiftande precis som livet är, med ungdomarnas ljuva skira kärlek, men även dyster tragedi med död i sitt släptåg. Dessa livets alla nyanser vävdes samman med en och samma tråd – varm och skönt sommarväder.

För visst har vädret varit rent makalöst i år?

Ljuvligt underbart fantastiskt…

Jag kan inte minnas en sommar som vi ägnat åt så mycket båtturer (läs bad o sol) som denna.

_MG_0887_s — Kreativt kaos i rödklöverland

Just kontraster var extra tydliga som sagt…

Att bevittna ett pars gräl framför sin dotter på offentlig plats påminner om hur många barn det är som inte har det lätt. Så enkelt och farligt det är att bli enkelspårig, enbart se innanför sin egen sfär och jämföra med det som är mitt.

Mitt i all kalabalik kändes det ändå…. ödmjuk på något sätt att se mänskligheten i sin fulaste uppsyn, så naket och blottat och just – mänskligt inhumant. För tragedin var verkligen inte human mot någon av de inblandande. Mänskligt dock….

Att bevittna hur omänskliga vi kan bli av sårade känslor och trasiga hjärtan.

Tänk att livet skall vara så svårt att levas och delas med en nästa? Hur lätt det är att sopa respekten inför sin nästa under mattan inför risken att tappa sitt ansikte.

_MG_0276_s — Glada kvinnan med sin handväska – rabarberfrön i trädgård

”Kreativitet börjar med kontrast” var en rad jag snubblade över.. I stock visade en bild på zebror.

Märkligt tänkte jag – zebror som är så lika varandra som något kan vara? Åtminstone vid första anblicken.

Precis som zebrorna har vi alla ett unikt signum, även om vi är varandra lika. Den här spindel tyckte jag var lik en zebra – iaf på sina ben:

En annan spindel gömde sig väl i vassen, eller ansiktet – en skalle formades fram för mig med spindels som öga.

Jag förstår honom – jag hade också krypit in i skuggan med den hettan som var i somras. Att bygga bo på en öde ö ger få chanser till svalka.

En kontrast till hettan var ljumna sommarkvällar, som den här i Surte när solen stod lågt och fångade in allt ogräs och strödde sitt guld över det.

Och till sist – bara för att dom är roliga……..

_MG_0199_s — Fågelfrö – kottbit som dinglade i en spindeltråd

_MG_9987_s — Göteborgs lustgård Botaniska avslöjade djävulen, mitt bland liljorna!!

Vita fasan vid västkusten

Klicka gärna på bilderna för att se dom i större storlek!

Jahapp, så var då semestern över för min del.
Den där tiden tycks gå allt snabbare för varje år, mentalt känns det som jag gick på semester igår! Poff sade det så var det över…
På måndag väntar min andra familj på mig ute i Högsbo och visst skall bli härligt att träffa dom alla igen, men semestern kunde gärna varit dubbelt så lång;-)
Men trots att tiden fullkomligt rusat iväg kan jag då rakt inte klaga! Vi har gjort mängder av roligheter.
Detta sanslöst härliga väder vi fick gav mängder av båtturer med familj och vänner, vid västkusten förståss då det är där vi bor.
Då båten ligger i Björland hamn är det närmsta bästa ö som hägrar. Mestadels höll vi till på Rörös utsida där man badade, snorklade och åt vår standardmatsäck: kaffe, dricka, smörgåsar och ”funs” självklart, de där bullarna med vaniljkräm i som är så härligt goda! Mumma!
Allt kul som vi kunde tänkas hitta på har vi gjort, precis så som sommaren skall vara:-)
Grillfest i sjöboden, fisketurer för de fisketokiga i familjen och kitesurfing för maken och hans surfande granne.
Jag själv fick fotograferat mellan varven – att gå igenom dom har inte varit lika lockande däremot när solen skiner. De senaste kvällarna tog jag mig i kragen och gick igenom 44 gb bilder – shaisäääää! Ni får ursäkta om det blev en del, men det är betydligt mindre än vad det kunnat vara;-)

Dagens blogg visar minnen från havet, men även från botaniska och ljumma eftermiddagar då hallon plockades och bara ben revs blodiga.

Jag fångades av skönheten i detta tragiska skådespel i bilden ovan.
På håll såg havsbottnen ljus och lockande ut, som en tropisk sandbotten eller snäckskalsbank.
Det vita visade sig vara allt annat än lockande när vi kom närmre med båten.
En svag stank spred sig och en ljus illavarslande massa hade spridit ut sig över den grunda vikens botten.
Samma syn hade mött maken och sonen på andra sidan Rörö när de snorklade på större djup…
Jag såg tecken att denna geggmassa börjat sätta sig på andra ställen med i takt med att havstemperaturen steg.
Utredning pågår och släktens marinbiolog skall utfrågas snarast;-)
Varmt har det ju som sagt varit och många dagar kände jag mig precis som denna pappalångben skuttandes på den heta asfalten! Bilden togs på jakt efter solmogna hallon till sonens 20-års kalas. Smulpaj skulle göras til 20 personer. Jag hade tur och hittade mängder, men att rensa dom efteråt var inte lika lockande. Efter en uppgörelser hemmavid städade jag toaletten om maken och yngste sonen rensade hallonen:-)

_MG_1340_s

I veckan som gick tog jag mig en tur till botaniska. Det var aldeles för länge sedan jag var där!

Och visst – mängder av blommor finns det, men som altid är det skrottar, blad och knoppar jag söker efter och stannar vid.

Som den här knoppen jag fotograferade underifrån. Det var en klätterväxt av något slag i Rhododendrondalen som var ljuvligt vacker när den blommade men heeelt ointressant faktiskt just därför… Dess knoppar däremot var betydligt trevligare och mer unika i mina ögon.

_MG_0119_s

Pölgegga på Rörö:

_MG_0078_s

Funderande man = en uppstickande bit tång bakom klippa med havet i bakgrunden:

Mänskliga avtryck, saltmärken på klippan efter dagens badande:

Working undercover:

Dessa 2 filurer fann jag under en kvällspromenad då solen börjat sänka sig. Ett par steg intill väg-grenen var dom väl dolda under ett par blad i skuggan.
Vid första anblicken trodde jag det var nerfallna blad som fastnat, men det var ett par riktigt stora fjärilar som parade sig, säkert en 7-8 cm med utspända vingar!
Tack vare sin position kunde dom heller inte förflytta sig så det var bara att ”ta för sig” ur fotosynvinkel, men det dunkla ljuset fick mig gå upp lite i Iso till mellan 350-500 på vissa vilket jag inte gillar. Bilderna blir märkbart påverkade av brus redan vid så relativt ”låga” isotal på grund av att jag delvis fotograferar genom blad. Skall man fota genom växtdelar är det bra med ljus och 100 i Iso som gäller, så är det bara….

_MG_1448_s

_MG_1432_s

_MG_1525_s

Skuggsvalka på mage i skogens mossrike, där fåglar vistas:

Botaniskas botanik lockade fjärilar med sin prakt:

För mycket sol kan ge solsting som för denna filur:

Rallarros har det funnits gott om i somar. Du är det som bortblåsta -bokstavligen;-)

Men då det blommade fanns jag där mitt i havet och en sådan blomma fotograferad upp och ner gav bilden av en man som försöker värja sig mot ett stryptag.. stackarn:

Bilder sommaren bestod av – klunkande guppande böljande vatten:

_MG_0657_s

Tack för att ni kikade in:-)

Med ett N

Med ett N signalerar man att man är medlem i Naturfotograferna och det är ett gäng jag numer ”tillhör” .

9 stycken blev invalda i år som jag kan se, rätt många!

Utan att man nämnt ett ord har informationen ändå lyckats nå flera vänliga själar som gratulerat och det känns ju lite dumt att inte säga ett ord om det här.

Nu är man alltså Anna Ulmestrand med ett N.. eller 2:-)

Vi pratade om det hemma över köksbordet hur märkligt det är att vi idag med alla de hjälpmedel, alla maskiner och fordon som finns ändå inte har ”tid” med det mest väsentliga i livet? För alla klarar inte att leva på det man brinner för.

För att ytterligare stjäla tid har jag sedan nyår börjat träna 2 gånger i veckan.

När nu ljuset börjat komma åter på kvällar är chansen rätt stor att jag struntar i den där träningen och går på tur med kameran istället för att förena nytta med nöje.

För snart 2 veckor sedan fick jag stulit lite kvalitetstid med kameran och fångade 2 dagar med sol och värme och hängav mig helt till att ligga platt på mage bland vitsippor och tror till och med att man kan se mig i 4:e bilden i bakgrunden fotograferande på mage (eller så är det en vit tomte;-) :

Förutom det så har tiden runnit iväg, fullkomligt!

Efter ett avslappnat föredrag i Norge som gick över tiden, känns det som att allt annat med gått över tiden – till o med min mage har en tendens att gå över tiden och får mig se ut som om man vore i 5:e månaden ibland (tyvärr utan bebis):

Jag hade gärna velat blogga och skriva om alla intryck man fått från Norge, makalösa föredrag som man häpnade över och som fått mig lägga till ett par nya länkar till höger. Erlend och Orsolya Haarbergs foton fick mig gång på gång kippa efter andan, så sanslöst vackra bilder att det inte var klokt!

Och då ljuvliga Vincent Munier ja även han och inte bara hans bilder fick mig smälta, en ödmjuk själ som brinner för natur och att det var sann kärlek till de vargar han till slut mötte gick inte att ta miste på. Jag satt bara och glodde med hakan nere vid golvet och ögon stora som tefat.

Och så min favorit – all time: Tim Flach. Första gången jag såg hans foton på fotomässan i Göteborg glömmer jag aldrig – det var något aldeles i hästväg;-) Ett annorlunda förhållningssätt till djuren och hur man fotograferar dom. Inte något jag själv kommer ägna mig åt, men fascineras mycket över hur han lyckas porträttera djur på ett så estetiskt vackert sätt. Hur vi människor sedan behandlar djur blir man altid lika chockad över och tack vare Tims dokumentation tror och hoppas jag några tar sig en funderare.

Svenskar fanns en del av, Tore Hagman gjorde ett fantastiskt föredrag måste jag säga med otroligt vackra foton och lyckades även med att ge oss ett par tankeställare. Inte bara vackra bilder utan sååå mycket mer! Vackert, nyttigt och informativt!

Och Peter Gerdehag känner nog många till – de flesta har hört talats om hästmannen och det är ju tack vare denna man. Peter bjöd på en show – minst sagt:-) Mycket själfulla och vackra bilder och teatraliskt framträdande.

Styrkan hos Norsk Naturfotofestival var dess bredd och blandning!

Att det fanns så många olika sätt att skildra naturen på gjorde festivalen i Ski till något aldeles extra och är övertygad om att denna festival kommer bli ett stående event som man med glädje ser fram emot! För de där eventen och festivalerna är guld värda! Att få uppleva vad andra fotografer ägnat tid och energi åt i månader, ja kanske år är mycket speciellt!

Det är ren magi och kärlek man bevittnar och jag lovar jag kommer sitta fler gånger så här stum som mannen nedan när jag åtnjuter känsliga, sinnliga.. makalösa foton i Ski flera år framöver:

Jag gjorde ett ”ryck” under denna helgen som var och försökte trotsa regnet…. men fick lika slokörat traska hem igen när jag kände mig precis som den här lilla videungen – aldeles genomblöt, men med en ryggsäck av drömmar ovanför sina axlar:

Perspektiv

Ja denna sommaren kan man knappast klaga på vädermässigt.

Det har ju varit fantastiskt rent ut sagt?

Ett perfekt väder för de flesta aktivteter familjen ägnat sig åt; kitesurfing, båtturer, fiske, fotograferande och solande. Därav min egen frånvaro från nätets mörka vrå. Man vill ju passa på och suga musten ur sommaren medan den finns!

Men nu när vädret är lite sämre igen ( bara 21 grader, rena kölden ju;-)) kan man passa på att lägga ut lite av fångsten de gånga veckorna.

Bilden högst upp i dagens blogg är fotograferad på Rörö en typisk solig sommardag – det syns väl? Nej förmodligen inte *s* Den kan ju vara från var som helst egentligen…. det ni ser är 2 kapade vasstrån som jag står lutad över. Eller så kan man se 2 vassbåtar på ett öppet hav:-)

Och som vanligt – förstora gärna genom att klicka på bilderna i bloggen!

Den lilla draken nedan kostade mig inte mycket – 19 kronor på ICA! Jag älskar liljor som doftar så gott. Just dessa liljorna reades ut och när endast en lija återstod och resten började lukta var jag till att slänga buketten då jag såg den lilla pricken på den kvarvarande friska liljan. Den som fick bladet att se ut som en figur:

Små figurer och kryp har det funnits gott om med. Denna tveskärt huserade innuti en stjälk på min massiva rabarberplanta som växt sedan urminnes tider på min tomt. Sedan igår finns dock varken planta eller tveskärt mer utan inväntar ett mörkare öde på Tagene återvinningscentral:

Minne från Grebbestad:

Rabarberblad på tomten igen:

Underbara ogräs man tacksamt tar emot, speciellt mot en blöt asfaltsbakgrund i solljuset:

Rabarberblad i motljus:

Den lilla draken igen:

Röröbesök nr2:

Samma saltindränka träd fast från ett annat håll och ljus, nog är det en människa i trädet?

Den hätr lila figuren har jag lagt ner lite tid på… Jag har selektivt ökat kontrasten för att visa det jag själv såg – gubben i stenen – för min egen gubbe. Men inte såg han den för det – tydligen går det att se en fågel i bilden nedan? Som inte jag själv ser;-)

KAN man tröttna på ormbunkar? Ja kanske – i familjen råder det delade meningar om dessa växter som mer än gärna sprider ut sig till min stora glädje.

Jag älskar iaf dom där spännande växterna som kan förvandlas till så mycket – allt beroende på hur man ställer sig och hur ljuset faller. Som t ex dessa hotfulla tänder:

… eller dessa 2 figurer som samtalar:

…eller helt enkelt bara som dom är – genom Funchians ljusblå blommor:

Ett slut är alltid en början

Kära vänner, mycket mycket mycket har hänt.

Midsommar har varit och en veckas ledighet har avverkats för min egen del, 3 återstår efter den här veckans arbetsinsats.

I tisdags satt jag med ytterst blandade känslor och stirrade på 2 ytterligheterna i mitt knä.

Jag hade precis hämtat ut ett väntat rekommenderat brev på Ica supermarket Kärra och min ena hand hade jag ett viktigt kuvert där man med små bokstäver högst uppe i hörnet bland övrig text kunde urskilja ett svagt uppsägan. Ett ord som smakar olustigt och som man aldrig velat se, men är konkursen ett faktum så är den för oss alla på företaget. Livet är rätt mycket vänt upp och ner i detta nu för ca 50 anställda och inget är bestämt eller egentligen spikat.

I andra handen fanns tvärtom en rak motsats, ett exemplar av nyaste numret av FOTO, 7-8 2013, ett stort fett dubbelt och fullspäckat nummer där jag av vänliga själar på facebook upplysts om att mina foton skulle finnas. En förstaplats tydligen? I en tävling? Var det en bild eller vad var det?

Det kändes mycket märkligt och smått surrealistiskt, att överhuvudtaget vinna en tävling även om det är en deltävling i en större är något jag inte gjort. Inte för att jag aktivt deltagit heller i någon, men – att en ta mod till sig och våga skicka in är rätt stort i sig. För ni vet hur det är… inte kan väl jag, men det kan man tydligen och det skall man.

Otäckt djur blev ett otäckt djur

Positivt och negativt, om vartannat.

Precis så har de senaste veckorna avlöpt; olyckor har skett med en familjemedlem för att därefter nås av ett besked om att jag skall få hålla föreläsning nästa år på en stor fotofestival i Norge, för att mötas av en punka på däcket när jag kom hem första dagen efter semestern, yeiiiiii………

Mitt älskade tulpanträd såg ut att vara dött, men så plötsligt för ett par dagar sedan väcktes det till liv igen? Blad kommer i toppen och i botten.. NU? I juli? Är det inte skumt???

Det har varit en berg o dalbana utan dess like.

Tja, det stod i mitt horoskop för ett tag sedan att jag var öppen för nya intryck? Pjiu…….

Under förra veckan befann jag och min familj oss på varma härliga sicilien. Ett fantastiskt ställe med klippformationer som hämtade ur en Starwarss-cen!

Under en vecka bilade vi runt på ön och bodde på totalt 4(!) hotell, varav sista var en bungalow – ett fantastiskt ställe! Högt beläget med utsikt över havet – man kände sig verkligen som en falk högt uppe i sitt rede. Det familjeägda hotellet motsvarade med råge våra förväntningar! Vi kunde dock inte hålla med receptionisten i dess åsikt om att det var det värsta vädret dom haft på länge – det blåste nästan storm, dvs paradiset för en surfande make fast solen sken från en klarblå himmel.

Ovan: sav från Papegojblomma

Nedan: Utsikt ner på hotell Kaluras badplat på Cefalu

Vår hyrbil hann under resan tjuta och ilsket lysa ”GASTRO MOTORE” ett antal gånger – att det inte var bra förstod vi ju och de 2 Iphone-mästarna i baksätet gav svaret vi anade – motorfel. Vad eller hur det var fel framkom inte, men med blicken fäst mot kontrollpanelen fortsatte bilen gå som på räls. (om man bortsåg från tutet lite då och då;-))

Utöver detta lilla motorproblem hann vi med att tappa min mobiltelefon – hitta den igen, glömma lämna tillbaka hotellnycklar och utstå snorkiga servitörer på Siciliens östkust som inte kunde ett ord engelska, men hade mage att ta 170 kronor st för vad som SKULLE vara lammkotletter, men visade sig vara en sönderbankad panerad winersnitsel på en stor vit tallrik. ENDAST! Inget grönt, ingen potatis, ingen pasta.. ingen sås…. Hans attityd och doft gjorde oss inte särskilt sugna på att fortsätta ta strid eller beställa in mer. Vi var bonnlurkar som han rynkade på näsan för.

Den tråkiga känslan uppvägdes snabbt av sista hotellet/bungalowen där dessa ljuvliga små varelser bodde med sin mamma. 4 små parvlar som väntade på nya människor och älskade att leka! Tja alla utan om en liten ferdinand i bakgrunden som hellre låg och sov medan syskonen rusade runt, jagandes varandras svansar. Ett fantastiskt ställe som starkt rekommenderas med ljuvlig mat på en restaurang ovanför. En natt hann vi stanna, men åker vi någonsin tillbaka är det ett givet remål.

Ljuvliga små tissemissar satt och väntade

En palmstam på Sicilien

Lugnet före stormen i Grebbestad, midsommarafton vid Sjöboden

”Alle man till drabbning” – närbild på en kaktus intill vår bungalow.

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta: