Vad är vackert och vad är fult.. vilken sanning vill man eller tillåter man sig att se?
Expoderande guld och guldutsmyckad pärla, eller ruttnande växter och björkpollen på ensam droppe på ängens vita mega-marschmallows.
Frågan är vad som gör dig mest lycklig?
Jag kommer hålla ett föredrag i Vårgårda nästa vecka dit alla är välkomna:-)
Föreläsningarna är gratis och anordnas av Vårgårda Fotoklubb och Vårgårda Kommun vilket ni kan läsa mer om här.
På torsdag den 6:e oktober kl 19 berättar jag om ”Makrots sanning” och vad som kanske kan tolkas som mina inre demoner i Kyrkans hus.
Ordet sanning får någon kanske haja till, påstår man att det finns en sanning måste det väl då finns en ickesanning, en lögn?
Så är ju inte fallet, jag vill bara berätta om ”min” sanning, den värld jag ser och upplever och det är en ära att få lov att dela med sig av det stundtals kaotiska inre som desperat försöker tolka spektrat av magiska motiv naturen kryllar av.
Rädslan finns alltid att det är en isolerad värld – min värld och min sanning, att det är något enbart JAG ser. En isolerad ensam värld som inte någon annan ser. Men om den är obefintlig för någon annan betyder inte att den inte existerar? Bara för att JAG inte fysiskt kan se din smärta när du lider betyder ju inte att den inte finns.
Tack och lov då för föredrag!
Att visa berätta och sprida vidare sanningen jag ser och skrämma slag på er andra 😉
Nädå.. det är inte bara elakheter som finns runt omkring mig numer, det finns mycket vänliga nallebjörnar med t e x:
Jag funderar över de som lider av inre röster, en egen inre värld enbart de kan höra.
Frågan är vad som är värst, att öh höra rösterna eller veta att man är helst ensam om att höra dom?
Jag själv såg många ansikten och figurer som ung. De skrämde mig då dom oftast var förvridna otrevliga ansikten och för att ”bli av” med dom fattade jag min penna och ritade bort mina demoner på papper. Tvagade av mig det som skrämde och visade mamma och pappa. När jag väl kunde se dom ansikte mot ansikte och delade det med någon annan, skrämde dom mig inte längre. Att tillsammans identifiera och möta dessa ”demoner” avväpnade också dom.
Så enkelt var det.
Jag ser dom fortfarande i de flesta saker, men idag ser jag dom mer som kompisar och uppskattar idag dessa tillfällen då mina ”vänner” behagar dyka upp.
Jag är bara ledsen att jag inte kan förmedla dom vidare just där och då.
Med kameran kan man det och dyker dom upp då kamerna är med fångas dom och bevaras.
Ulmestrand's Blog 