höst – Ulmestrand's Blog

Livskvalitet

På lördag står jag på scenen och får en knapp timmes fulla uppmärksamhet av de som valt att lyssna..

Jag skall prata om det som skänker mig livskvalitet, men också det som tillåtit mig se klarare genom livet: makrofotografering.

Fotografering fungerar verkligen som en ventil för mig. Genom linsen översätter jag de dolda knutar som gömmer sig inombords. För likt i drömmens land associerar man och förstärker det som för tillfället plågar en – även om man inte vet att så är fallet, eller ibland är det raka motsatsen och det uppvisar vad man faktiskt gläds av.

En mycket nära familjemedlem drabbades för inte så länge sedan av stroke, som sedan genererade syrebrist/hjärnskador. Jag tror att detta kaos, detta grymma stop i vardagen inte märkts så mycket på mig – utåt. Men inombords har det bubblat och funderats och för varje fototur jag gjord sedan det inträffade har bilder visat vad jag egentligen tänker på.

För det jag ser är hjärnans anatomi, blod, jag ser delade par och en splittrad familj – mot sin vilja. Ett par som trots det hör samman i själ o hjärta – precis som i min översta bild i bloggen.. det spelar ingen roll vad som än händer – de hör samman. I nöd och lust. och denna jävlar anamma, denna urstarka kärlek är så in i helvete fin! Ursäkta mitt språk, men det är verkligen som att bevittna något oerhört skört och värdefullt..

Dagens bloggbilder kommer från den drabbades hemvist. Från vattnet med sina starka kopplingar….

Nu eller aldrig!

A warm and Merry Christmas

Ja vad kan man säga så här ett par timmar innan julafton…Jag skulle kunna luska fram någon gammal frostig bild ur arkivet och skriva en god jul hälsning, men det är 10 grader varmt ute och stormbyar! Who am I kidding?

Det är väl som julen brukar se ut nu för tiden… och midsommar..och påsk…

Dessa slätstrukna väderslag får mig att fundera över vad i hela FRIDEN är det som händer med vår jord. För inte var det så här förr? Eller….var det?

De minnen jag har från barndomens jular är kalla och kyliga med gnistrande snö som gick mig upp till hakan, men minnen kan spela mig spratt, det vet jag med. Vad som är sant eller inte är varken rättvist eller lätt att avgöra med endast få minnesfragment. Vill man veta får man ta reda på! Viralgranska, som det så vackert heter 🙂 Har man gjort sin läxa kan man så uppfriskande trotsigt säga som idolen Rosling: Jag har rätt och du har fel.

Bästa källan borde vara SMHI och jodå, hmm där framgår det att under mina 47 år i livet har endast 14 av dom innefattat någon ynka gnutta av snö, övriga var barmark!

29,8% av mitt livs juldagar har varit vita so far. Under mina första 6 år fanns det inget snö alls på juldagen! De år jag inbillade mig var vita och fina och skimrande. Jag hade alltså ruggigt fel. Samtidigt har jag ju rätt med. Minnerna är där och där finns bilder av metertjock med snö i fotoalbumen, men om det var runt jul är mer tveksamt. Kanske är det extrema väderslag de man helt enkelt minns bäst, just för att de var sällsynta.

Vi vill gärna minnas det som är annorlunda. Jag själv fastar alltid för det avvikande i naturen. Fint som fult. Det som inte hör hemma eller det jag inte sett förut. Det ovanliga är spännande och väcker min nyfikenhet. Som dessa pyttesmå svampar som glittrade på en stam i skogen.. Det var bärstensfärgen mot silvergrå stam som fick mig stanna till, men dess form var vad som fick mig lyfta kameran..kyrklockor, höns som följer ett skärpespår, kanoner och tofflor. Allt i en yta på bara ett par centimeter.

Men visst har det funnit ett par dagar med frost. Dagar då det faktiskt fanns tillräckligt med ljus och ett par timmar över för mig att vandra ut. Och då blir man ju innerligt glad i själen!

Men det krävs inte så mycket för att hitta spännande motiv. På en promenad vid min arbetsplats i Högsbo industriområde i Göteborg fann jag ett makalöst vackert grönbelagt trästaket. Jag blev bara tvungen att ta med kameran nästkommande dag för att fånga de märkliga mönster som uppkommit av smuts ihop med vädrets makter.

Och en ynka kvist kan räcka för att göra min dag ibland..

Och så här blir ju då alltså årets julafton: varmt höstfärgad – som det brukar får jag konstatera med min viralgranskning gjord i bakhuvudet;-)

God jul till er alla!

Try to remember the kind of September

Jag satt en stund idag och lyssande på dessa smäktande rader från Harry Belafontes sammetslena stämma.

(Om än en aning i otakt.)

Och jag ser med ens min far framför mig som alltid och gärna sjungit för mitt inre. Där står han lite för sig själv i ett rum och tar i för fulla muggar. Vackert låter det och passionerat var och är det, då han fortfarande på daglig basis sjunger serenader för sig själv och för min mor.

På hans repertoar finns allt från religösa låtar som Pärleporten och Hosianna, till Presley´s Love me tender och barnvisor som Har du sett min lilla katt”. Spektrat är stort liksom engagemanget. Han vill bara inte uppmärksammas för det – även om jag under dagen gjorde ett försök – dagen till ära.

Det är inte utan att jag ibland längtar tillbaka till enkelhetens tid, ni vet – den som var ”förr”.

Märkligt hur man så gärna glorifierar dåtiden och effektivt raderar bort skavanker med åren. För det var ju inte alltid alltid allt rosenskimrande eller perfekt.

Vi har ju alla gjort fel i våra liv, vi vill bara inte påminnas om dom.

Men den trygghet jag som barn kände är djupt förankrat och ett minne och en känsla jag ibland tar mig tid att faller tillbaka till..

Det är inte utan att jag inser hur lyckligt lottad jag var och är.

För något som kan tyckas vara självklart: respekt, gemensamhet, skratt och kärlek är inte så självklart. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara utan en enda vettig anledning…..

Tänk om .. tänk om vi bara kunde göra en omstart, att man från och med nu INTE tog varandra för givet?

Att respekten mot varandra enbart styr och hot och tvång är bortblåst och att vi enbart styr genom energi från kärlek. How about that…

Jag själv är en vanemänniska har jag insett. Det känns lagom osexigt måste erkännas. Jag skulle hellre vilja vara en vild nyfiken individ som tveklöst grabbar varje möjlighet till inspiration och nya intryck.

Men njae…… jag villl inte jättegärna kasta mig ut på okänd mark alltid utan känner mig mest som Tjuren Ferdinand som trivs bäst under korkeken.

Men ibland vill jag dock upptäcka och ta klivet in i det okända, det är väl ungefär som när han får ett stick av humlan.. Det sätter onekligen fart på det gamla köttet!

Insikten om att det faktiskt är bra för mig att pröva på något nytt får mig lyfta rumpan ur soffan och våga mig på nya möten och upplevelser även om man i dessa mörka tider bara bil kura ihop sig framför TV:n med en kopp glögg, eller ett glas vin och käka godis.

Att träffa kollegorna inom Naturfotograferna i Falkenberg var en sådan trevlig upplevelse!

De 5 höstiga bladbilderna nedan är från den helgen…

Det är en helt annan sak att sitta i en bil och tjöta med någon, än att genom flöde på FB eller Instagram försöka få en uppfattning om hur en person är. Det säger ju sig själv.. det är rätt omöjligt att tro sig veta hur någon är genom det….

Jag fick ett par fantastiska timmar med för mig nya människor jag önskade jag kunde tagit med mig hem.

Med hängande läpp fick jag lämna dom ifrån mig och med en suck åka hem igen efter avslutad helg….

Nästa helg gör jag ett nytt försök att träffa nya människor 🙂 Denna gång i Stockholm.

Zoomfoto anordnar en fotodag åt folket nu när Fotomässan inte blev av i år utan flyttades fram till våren. Jag kommer hålla föredrag tillsammans med Tom Svensson, Claes Grundsten, Mats Andersson, Serkan Gunes, Magnus Elander och Anders Geidemark. Jag tar med min fantastiskt härliga och vackra syster som alltid gör livet ljusare och gör en tjejhelg – med start på fredag! Den värsta dagen av alla att försöka ta sig fram i Göteborgvisar det sig självklart då det länge varnats om total trafikkaos pga EU-möte. Jippie……. 😉

Ett ruttet under

Svampar finns det gott om. En gigantiskt stor sådan snubblande jag över i Surte, enligt vad jag kan se på nätet verkar det handla om en Örsopp. En märkligt gulgrön och enormt stor upp och nervänd hatt lockade mitt öga där den låg bredvid stigen.

I olika ljus transformeras svampen i olika toner..

Svampen var dock inte helt rund utan tycktes ha växt emot något och fått en skåra i sig…

Hemmavid finns nu inte mycket kvar. Bättre var det för någon vecka sedan.. Kvar i trädgården fanns då dessa blommor, de finns inte kvar längre i samma rödhåriga skepnad utan har tappat allt sitt hår. Precis som människan.. Det går oändligt fort ute i naturen nu och man får glädjas åt varje dag löven och bladen sitter kvar.. om drygt en vecka är det dags för vintertid.. inte mycket sitter nog kvar länge till.

Grönemad har man hunnit besöka med. Denna Grebbestads pärla bjöd då på härliga vattenspel. Dessa virkande unika konstverk är något man länge kan dröja sig kvar vid. Att se grannens sjöbod målas i guld av den sänkande solen är något av det mest rofyllda man kan uppleva.. ljudet av ett dunkelt smatter från segelbåtarnas linor längre bort avbryts lite då och då från fiskmåsarnas skri. Sommar vinter höst eller vår spelar mindre roll. Att i lugn och ro låta ögon se och öron höra skänker välbehövlig ro åt en sargad själ – oavsett årstid.

Lite längre bort längs med en stenig överväxt väg hägrar gigantiska ormbunkar. Ett par steg in bredvid vägen får jag i lugn och ro fotografera utan ett enda nyfiken öga. Jag får sitta som jag vill, snyta mig som jag vill se ut hur jag vill och trampa i gyttjan som jag inte vill, men ändå gör. I endast ett par plusgrader är det något jag inte rekommenderar någon. Det är satans kallt kan jag informera! Vatten har en märklig förmåga att bli varmt rätt snabbt dock.. den ilandes smärtan gav snabbt med sig även om vätan envisades vara kvar frös jag inte längre om fötterna.

Bakom ormbunkar dolde sig en kämpande kaprifol i motljuset..

Min lycka var gjord lite längre fram på dagen då maneter låg uppflutna på stranden. Dessa fantastiska varelser! Så färgrika och unika, ingen är den andre lik. I en manets mitt låg ett par stackars kräftdjur och plågades i vad jag bara kan tänka mig var outhärdliga smärtor..:-/

Och vet ni vad, fanns det inte en manetkvinna där med! Nog är hon där, blickande mot oss med sina nyfikna ögon bakom en slöja 🙂

Svampafton med Mönjeskål

Det kryllar av svampar i skog och mark nu och det är himla roligt att fotografera längs med, igenom eller underifrån. Hur som haver, bara det är ett ovanligt sätt. De ger oändliga möjligheter att vara kreativ, så länge ljuset existerar. och det där ljuset försvinn med rasande fart nu.. kvar finns endast helgerna nu att slänga sig ut på. Om vädret tillåter dvs…

De egenodlade tomater som inte fick färg i sommar fick mogna under plast på altanen. Här är dom än så länge gröna:

Ett par orangea läckra svampar kantar en grusväg i närheten. Mönjeskål har google lärt mig att de heter, de ilsket oranga platta skålar som smyger sig upp mellan stenar. Man skall inte äta dom har jag förstått. ( Inte för att chockoranga svampar brukar tillhöra den svampsort jag föredrar, de får att vara lite mer dämpade och gå åt det gula hållet. När det gäller svampar tar iaf jag alltid det säkra före det osäkra och håller mig till kantareller – basta.)

Nu när hösten smyger sig inpå har jag lekt med ett par av sensommarens foton och väntfärgerna bak och fram s a s. Resultatet blir lite småspännande, nästan som konsttryck eller akvarell.. skumt, men roligt:-)

En mörk era med orange inslag

Suck.. ja du.. jag vet inte vad man kan säga om den senaste tidens händelser?

”Alla” tycks eniga om samma sak och vad som diskuteras på rasterna var unisont. Men resultatet talar ju sitt givna språk… ?

Men hur kommer det sig att det idag är något åtråvärt att förnedra, offentligt mobba och håna någon går över mitt förstånd. Har vi verkligen blivit så avtrubbade? Är den en gemensam fiende vi söker för att förena oss? Tänker på de populära fenomen med realitysåpor där vi älskar att föraktfullt tala om vissa karaktärer och kanske på så sätt förstärka vår egen förträfflighet…

Jag själv gick över gränsen idag i ett möte och det sved inombords kan jag villigt erkänna.

Min man brukar säga att den som behåller lugnet vinner. Well, jag vann inte. Inte på långa vägar! Jag betedde mig klassiskt kärringaktigt och agerade utan att tänka efter före, en den ömma tå som bultat sedan ett tag briserade.

…och det blir INTE bra! .. och man skäms…. och förbannar sig själv.

Men ingen skada blev skedd, ingen farlig gräns gick över – inte om jag jämför mig med vissa orangea typer.

Att bli bättre på att uttrycka sig och kommunicera är dock A och O för min egen del har jag insett för jag är KASS! Så hur kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss bättre inför, med och mot varandra..? Vissa av er kanske ÄR duktiga på det idag, men tror vi är rätt många som inte förmår oss säga hur det egentligen känns – inte i hettan och striden.

Inte när vi känner oss små och tillintetgjorda.

Inte när vreden bubblar inombords. Och vet du… kanske är det till viss del bra?

För det som skulle ha kommit ut skulle inte ha varit bra. Jag försökte EN gång tala i mitt då ytterst uppretade tillstånd, men allt låste sig och rösten stockade sig i halsen då luften inte nådde mina lungor utan fastnade i halsen.

Ett par ljupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig och tala sedan när hjärtat inte skenar och hjärnan tänker klart för att tala rätt.

Jättelätt? Bara att stänga av känslorna ju:-)

(Skall bara komma på hur!)

Jag vet!!! Jag lastar mig ner på gräsmattan och kravlar i skogen – tjohooooooo!!!

”GAAAAAAAAAAH” ser mig här som upprörd liten skit:

Den stränga naveln

Det blir allt färre tillfällen då dom är hemma, mina guldklimpar, bästa kompisar och ögonstenar.

Men när dom väl ÄR det har jag sketakul på ren svenska.

Jag pratar om sönerna förstås… de som nu växt upp till stiliga män och som jag förväntas klippa någon slags.. ”navelsträng” till.

Men kära vänner..den sk strängen är borta sedan länge. Men de är ju båda så vansinnigt trevliga o roliga människor! De är mina allra bästa vänner, varför skulle jag inte vilja – eller får lov att vara – med dom då? Bullshit!

Tids nog dör jag.. men tills dess tänker jag göra det som gör mig lycklig, så gott jag kan:-)

”Minstingen” tyckte det där experimentet som morsan höll på med ute på altanen såg väldigt kul ut och kom utskuttandes i strumplästen för att se på och hjälpa till. För vad som händer med mjölk, färg och diskmedel är spännande saker! Vi kunde dock inte hålla oss utan rörde med pinnar i det där gojset hela tiden. Att koka soppa var ju väldigt roligt och gång på gång skapade vi inget konstverk, det resulterade istället i en brungeggig sörja – men som vi fnissade – han och jag;-)

Då är det bra att man står ute och lätt kan hämta trädgårdsslangen, spola av, börja om och ha roligt en gång till;-)

Men länge stod vi inte ut för det var svinigt kallt… men att få umgås och göra saker tillsammans, se honom skina upp som en barnslig 4 åring trots att han är 20? Ja då sprängs nästan mitt hjärta av glädje och stolthet.

I dagens blogg lyckades jag fånga ett par av färgerna innan de blev alltför mojsiga.

Ett höga-nöjets-experiement-bara-för-att-det-är-tråkigt-i-vardagen-så-då-hittar-vi-på-något.

Bildernas funktion för mig är ett minne av oss och en rolig stund, om än alldeles för kort.

Har ni tråkigt tillsammans med era ungar kan jag starkt rekommendera detta, funkar förmodligen på alla ”ungar” mellan 2 och 102:-)

Akta er för navelsträngen bara!;-)

_mg_5628_s — En bit av rosa island från ovan

De enda ”riktiga” utebilder som visat sig för mig under de få minuter som blivit över…en höstbild och en julgran:

vatten blir till guld

Mina söner är nästan utflugna. Jag försöker med nöd och näppe hålla dom kvar, men den ”lille” tar ett sabbatsår innan Chalmers och njuter av att spela jazzmusik under ett år boendes på internat. Ok inte allt för långt från hemma, men han finns inte här….. hemma.. på mornar och kvällar och jag saknar att lyssna på tekniska diskussioner jag inte förstår mellan sönerna, att tassa på tå för att inte väcka på morgonen och se honom sitta i soffan spelandes något spel när jag kommer hem.

Den ”store” bor förvisso hemma men är ändå inte hemma, då chalmerslivet med kör och studerande slukar honom med hull och hår. Han har roligt och trivs vad jag förstår med sitt späckade schema och jag gläds självklart men jag säger som svärfar ”himjädå” och plutar muttrande med min underläpp.

Jag får stilla inse att jag inte KAN/FÅR/SKA vara med överallt dom går eller befinner sig i livet.

Jag skulle hemskt gärna vilja däremot 😉

När dom väl är hemma båda två är det vansinnigt roligt! Den lille och jag roade oss med mjölk, vatten, diskmedel och hushållsfärg.

Jag tror nog att de flesta sett filmer och exempel på vad som händer om man häller upp mjölk i en skål och droppar i färg samt droppar i lite diskmedel? Det skall hända roliga saker. Att experimentera är något vi alla i familjen tycker är himla roligt och det var inte svårt att locka ut lillen ut på altanen för att röra med färger o mjölk. Vi lyckades med konststycket att misslyckas får vi hade i lite allt möjligt som inte borde vara där 😉

Det har dock bevisats att olja och färg är en bra kombination oavsett vilket material det befinner sig på – mjölk, vatten eller duk.

Vår kombination blev snabbt till gråbrungrön gegga, men roligt hade vi;-)

Äpplepajen som hägrade under lördagen fick vänta lite på sig, då lite kvarvarande vatten i ugnsformen fick det flytande margarinet att blir till figurer..

Sagt i gjort – ut med även den på altanen:

_mg_5254_s — flytande margarin och vatten

_mg_5343_s — ”nine unt ninetsine luftballon”

Och imorgon mina vänner blir det fullt ös i Vårgårda kl 19 i kyrkans hus där änglar kommer samsas med djävlar och demoner.

Välkomna:-)

Vårt inre

Vad är vackert och vad är fult.. vilken sanning vill man eller tillåter man sig att se?

Expoderande guld och guldutsmyckad pärla, eller ruttnande växter och björkpollen på ensam droppe på ängens vita mega-marschmallows.

Frågan är vad som gör dig mest lycklig?

Jag kommer hålla ett föredrag i Vårgårda nästa vecka dit alla är välkomna:-)

Föreläsningarna är gratis och anordnas av Vårgårda Fotoklubb och Vårgårda Kommun vilket ni kan läsa mer om här.

På torsdag den 6:e oktober kl 19 berättar jag om ”Makrots sanning” och vad som kanske kan tolkas som mina inre demoner i Kyrkans hus.

Ordet sanning får någon kanske haja till, påstår man att det finns en sanning måste det väl då finns en ickesanning, en lögn?

Så är ju inte fallet, jag vill bara berätta om ”min” sanning, den värld jag ser och upplever och det är en ära att få lov att dela med sig av det stundtals kaotiska inre som desperat försöker tolka spektrat av magiska motiv naturen kryllar av.

Rädslan finns alltid att det är en isolerad värld – min värld och min sanning, att det är något enbart JAG ser. En isolerad ensam värld som inte någon annan ser. Men om den är obefintlig för någon annan betyder inte att den inte existerar? Bara för att JAG inte fysiskt kan se din smärta när du lider betyder ju inte att den inte finns.

Tack och lov då för föredrag!

Att visa berätta och sprida vidare sanningen jag ser och skrämma slag på er andra 😉

Nädå.. det är inte bara elakheter som finns runt omkring mig numer, det finns mycket vänliga nallebjörnar med t e x:

Jag funderar över de som lider av inre röster, en egen inre värld enbart de kan höra.

Frågan är vad som är värst, att öh höra rösterna eller veta att man är helst ensam om att höra dom?

Jag själv såg många ansikten och figurer som ung. De skrämde mig då dom oftast var förvridna otrevliga ansikten och för att ”bli av” med dom fattade jag min penna och ritade bort mina demoner på papper. Tvagade av mig det som skrämde och visade mamma och pappa. När jag väl kunde se dom ansikte mot ansikte och delade det med någon annan, skrämde dom mig inte längre. Att tillsammans identifiera och möta dessa ”demoner” avväpnade också dom.

Så enkelt var det.

Jag ser dom fortfarande i de flesta saker, men idag ser jag dom mer som kompisar och uppskattar idag dessa tillfällen då mina ”vänner” behagar dyka upp.

Jag är bara ledsen att jag inte kan förmedla dom vidare just där och då.

Med kameran kan man det och dyker dom upp då kamerna är med fångas dom och bevaras.

En drömvärld

Jag tillhör de som drömmer massivt!

De är innehållsrika, färgrika, spännande och fyllda med dramatik och jag minns dom nästan alltid mycket väl.

De är så medryckande att jag ju inte vill vakna, jag är ju mitt uppe i ett nytt liv..?

Fullt verklig och högst pågående..

Men nu HAR man ju ett liv att leva och det är ju inte i drömmen.

Men jag vill ändå slå ett slag för kraften i att faktiskt dagdrömma – och drömma med för den delen..

Att fantisera och mentalt tillåta sig att må som bäst är guld värt!

Vart vill jag komma då?

förstår ni mina vänner….

Förra ett par helger sedan var jag var på en fantastisk fest i Norge. I Ski närmare bestämt hos min gode vän Magnus Reneflot som otroligt nog fyllde 60 år!

Magnus är som alltid unik och hans idé till födelsedagsfest var rätt fantastisk. Då han och hans närmsta vänner alla är mycket fotointresserade ville han att festen skulle gå i fotots tecken. Vi var 3 som blev inbjudna att visa våra bilder för denna härliga man; jag själv, Mats Andersson och Lars Andreas Dybvik.

Mats bilder är sedan länge mycket välbekanta för mig och han levererar alltid, med fantastiska bilder från island som var trolska, unika och med en högst personlig prägel a la Mats.

Men jag fick en otroligt kick av Lars Andreas Dybviks bilder

Det händer inte ofta och kanske var det vinet som talade när jag kramade om stackarn efter hans föredrag (herregud nu kommer hon kärringen!!!), men jag blev ärligt hänförd av det han fångat och kom på mig att drömma mig bort under föreläsningen.

Det går nog inte att förklara de känslor som dök upp, men det var som att vi alla fick kliva in i hans fantasivärld. En drömvärld om man så vill..

Och man kände sig trygg och lotsad runt i det han fascinerade av, och jag kände igen det språk hans kamera talade.

Jag var hemma i hans bildvärld och ville inte vakna.

Men vet ni – det bästa är att när man kikar genom kameran – så är drömvärlden tillbaka där igen…

I morgon åker jag och min kära söstra mi iväg till vår huvudstad för att fira Naturfotograferna och att de funnits i 50 år genom att se utställningen ”Vinnare och förlorare i svensk natur”

En varning utfärdas härmed, 2 st mörkhåriga yrväder riskerar dras in över östkusten med inslag av mullrande göteborgska och ett par stänkt av bohuslänsk dialekt, be aware:-)