höst – Sida 2 – Ulmestrand's Blog

Mellan mörker och ljus

Nu är vi här igen.. mitt emellan mörker och ljus.. ett steg in i en neråtgående spiral på väg mot mörkret.

Det är inte svårt att dra paralellen till svarta hål i sin skarpa och omedelbara kontrast mot ljusa stjärnor de tycks dela sitt utrymme med.

Jag skall inte påstå jag vet särskilt mycket om rymdens svarta hål, men tror å andra sidan inte så många andra gör det heller.

Dom är ju faktiskt mer eller mindre ett mysterium de där.. men att de existerar tycks stå klart dock även utan fysiskt bevis. Andra bevis för dess existens finns det gott om.

Och just kontrasten mellan mörker och ljus och pulsen som pendlar mellan dom båda är nog kärnan till allt liv och här står vi nu, på randen till årstidens mörka hål.

Ljuset har om inte expoderat så åtminstone visat sig under en stund, en puls har kommit och vänt tillbaka…

Vi är inte där än men vi sugs allt längre och längre in.

Termometern visade 10 grader idag vid frukosten och kylan fick vår grill till att börja ryka utan ett uns av värme eller glöd i sig. En rätt lustig syn…

Filma och lägg upp det på facebook sade jag till maken ironiskt, för vi är inga facebookmänniskor direkt även om vi existerar där.

”Att dela glädje och sorg med dig” lovar de älskande i kyrkan.

Och jovisst, att omfamna det ljusa är ju valet man gör och nog det enda man ser i det skimrande ljus kärleken omger en med därinne bland släkt och vänner. Men att under en livstid ta emot det mörka med öppet sinne är betydligt svårare, hur enkelt det än är att lova under ett par sekunder i kyrkan.

Enklare vore det att få en bruksanvisning till sin nästas och sitt egna liv och ta ställning till dessa fakta i kyrkan inför sin släkt och vänner:

”Lovar du att varje år:

ta emot dumheter från din man xxxxxxxxx gånger

ensam bära för tunga kassar aldeles för långt från affären xxxxxxxxx gånger

genomlida födslar med djävulska smärtor xx gånger

vända ryggen åt i sängen xxxx gånger

genomlida cancer xx gånger

uppleva himlastormande orgasmer x gånger

tillaga mysiga middagar med din partner xx gånger”

Men så enkelt är det ju inte.

Vi vet inte. Det är både ett ok och en lättnad att inte veta.

Men visst vill vi gärna få en lathund till vad det än är vi tar oss för i livet vilket väl inte är så konstigt?

Att bli ledsagad på ett eller annat vis är en oändlig trygghet och en självklarhet i vilken anställning som helst, men inte i vårt egna liv.

Där har vi våra föräldrar att fråga och lära oss av under ett fåtal år som barn.. men hur skall vi veta vilka frågor som är de rätta? Och är alla föräldrar utbildade att förklara och leda genom livets svåra frågor?

Är någon det?

Det är väl det svåraste av allt, livets alla utmaningar.

Att kunna omfamna precis allt livet har att erbjuda, från djupaste mörker till ljusaste topp, för det är ju endast vi själva som kan ställa våra egna frågor och så småningom kommer få veta svaren på dessa.

Mitt svar är ju inte ditt, även om det vore skönt om så vore fallet.

Min blogg idag har delar av både mörker och av ljus.

De 2 övre är mörkret, döden i form av ett fiskskelett jag fann en härlig sommardag då mina amerikanska vänner bjöds med ut på en båttur.

Blommor och blad här nedan är från en ljus dag med Lena Martinsson som såg till att vi möttes och delade en härlig dag med våra kameror i Botaniska trädgården i Göteborg:-)

A nasty nature

Oktober_au_jelly_2_s — Jellyfish sensation

Det är ju fullkomligt naturligt brukar vi ibland säga för att släta över något vi egentligen anser vara mindre trevligt, något som ändå ibland måste ske.

Naturligt säger någon, äckligt säger en annan. Våra personliga preferenser färgar våra intryck och skapar en känslomässig spiral av livet. Upp eller ner? Valet är vårt.

Maneten i bilden överst fångade mitt intresse där den låg upp och ner på stranden i Grebbestad. Maneter har kommit att bli ett favoritmotiv för mig. Det är ”bara” tiden och tillfällena som inte funnit i tillräcklig utsträckning.

I bilden ser jag svepande tyg i mjuka koraller, som en mjuk skön välkomnande famn. Man kan också se inälvor, organiska delar och genast blir kanske upplevelsen smått… äcklig?

Foto nedan är samma motiv som i bild nr 1, där dyker istället en alien upp mitt i bild.

Äckligt eller roligt kan diskuteras, men visst är det en manlig del på stammen nedan? En märklig svamp jag bara inte kunde motstå att fånga på bild.

Det motsatta könet dök upp senare samma dag i formen på en trädstam, även här med en manlig suddig siluett i bakgrunden…. om fantasin verkligen vill.

Frukten av de båda kanske är vad man ser här i en blommas inre:

Ett steg närmre och samtidigt längre ifrån

Jag vill bestämt minnas att min mor sa ”Du kan bli vad du vill, bara du tror på dig själv.”

De peppande orden är väl rätt sanna egentligen, om man inte tror på sig själv är inget möjligt. Det startar ju med en själv..

Men är ändå inte den största frågan vad man faktiskt vill bli, vilket mål är det man vill sträva mot?

De stunder när jag ”blivit allt det jag vill vara” är inte de jag trodde som barn. Nej jag blev ingen skådespelare som drömmen var då jag under slutet av 70-talet showade loss inför en samlad familj på lördagskvällarna (som bara ville få njuta av dallas eller hulken i lugn o ro, men inte då, fram kommer ANNA!!! TARAMM!!)

”När jag blivit allt det jag vill vara” är då jag varit i mest kontakt med mig själv.

Då man reagerar fullkomligt spontant, utan rädsla, i sällskap med en annan människa. Och uppskattas för det. Då man är ok som människa. Som t e x då jag showade loss framför dallas.

Dom allra flesta av stunderna har varit med mina livs kärlekar; mina barn… så självklart naturligt och det är inte utan att det svider lite i hjärtat när man inser att jag på torsdag blir 1 år närmare graven, 1 år längre bort från fertilitet och barnafödande. 1 år längre bort stunds då MINA barn showade loss framför tv:n.

Det är rätt märkligt egentligen att jag som inte trodde mig kunna vara vuxen, tålmodig eller ansvarsfull nog att vara en förälder – då – idag ser det som det enklaste livet erbjudit mig. Samtidigt det mest värdefulla! För jävlar – om det är allt livet erbjöd? Då var det rätt bra! Tänk om jag visste det som ung? Vad barn jag hade alstrat!!!

Tack säger jag bara.. för att man fick vara delaktig och uppleva unika stunder så nära andra människor och förhoppningsvis får ett litet tag till.

_MG_0599_s — Dreams are made of hope, hidden truth and a never ending burning flame.

Men ”mitt allt”… det är även den fullkomliga närvaron en kamera kan åstadkomma. Faktiskt.

Det är väldigt skumt att fokuserad fascination ger sådana KICKAR!? Men jag får verkligen endorfinkickar när ett ansikte uppenbarar sig i sökaren istället för det jag egentligen fotograferar – en rutten lilja på botaniska:

Psykogubbe 2 med familjen en solig sensommardag på Rörö. En dag då jag tog årets första dopp och lyckades dänga kameran i backen så batteriluckan inte gick att öppna. *suck*

_MG_0051_s — Cigarrmannen full av kaveldun

_MG_0637_s — I skuggan av, dansar ett par

Vitt minne

Rödmojs

Jag hade sett fram emot den här helgen, en lång skön ledig helg utan några speciella måsten. Bara lite julmys med första adventsfika. Ja jo, nog njöt jag allt rätt rejält där i min nersjunkna position i soffan framför TV:n med godisskålen perfekt placerad i mitt knä.

Glups som jag är brukar jag tugga mig igenom påsen med salta hårda karameller, inte långsamt suga på dom som man borde. Det har hittills gått bra.

Meeeeeeen hit men inte längre!

Ett svep med tungan fick mig tro att en karamell satt fast på min ena visdomstand, men spegeln visade en annan sanning – i tandens ställe fanns en sylvass krater med svart hål i dess mitt. Jag hade sprängt sönder min visdom!

Lördagsmorgonen blev en tur till tand-akuten och 3 sprutor senare och en tand mindre kom jag ut ur mottagningen oförmögen att säga ett ljud. Tack o lov för sms och lappar:-)

Ett par dagar senare är smärtan forfarande grym och jag tackar den högre makten för de starka tabletter jag fick med mig – de gör verkligen sitt jobb, men det får gärna bli som vanligt snart…

Men en helg med tandvärk leder till annat roligt, som att gå igenom sina bilder!

Jag har 2 helgen tillbaka återkommit till min favoritplats Surte där en röd stinkande äcklig geggplats har nu hamnat i mitt blickfång! Jag är väldigt nyfiken på vad det röda är och varför det rinner ut från resterna från en stenbyggnad…. Doften är illavarslande och kablar ligger blottade ner mot detta helvetestillhåll. Men det hjälper inte! Jag älskar detta märkliga utseende, med starka färger som genom uppstickande löv och skuggspel från trädkronorna ovan formar fram konstverk på konstverk. Och att få stå där och frossa i motiv runt mina fötter är som balsam för själen. Även om det sker med oro över vad sjutton det är jag ser. Jag har tänkt att ta med prov vid nästa tripp och kanske höra med sonen om de kan analysera det i skolan…

Svepträd i nollgradigt med sprängvärk i nedre käkregionen:

Svampar med höstlöv i bakgrunden.. dess frostiga baksida lös kontrastrikt i blått mot det röda.

Tallgrenar med skakeffekter:

Brännässla:

Ett par överlevande trotsade kylan hos mina föräldrar:

Surtes fantastiska vattenväxter, dess döda lik speglade sig roligt, speciellt när man vände på bilden. Plötsligt dök då en fågel upp flygande i underkant.

Mer gegga från Surte:

Svampfamilj bredvid röda geggan:

Friskt vatten från Surtes sjö ovanför geggan:

Rena skiten!

Jag tänkte skriva något om skit, dvs det vi i vardagligt tal menar med smuts, restprodukt och en allmänt förutfattad mening om äckelprodukt. Det har ju varit lite i ropet med skit, på det allra mest positiva sätt dock. Jag skall väl inte fördjupa mig i detta lite avstötande ämne, men att vår egen produktion av restprodukt kan tydligen ha mycket positiva egenskaper, så positiva att denna produkt återanvänds om och om igen för att läka andra vars produktion inte fungerar lika bra.

Och kanske är det inte så dumt det där som generationen innan oss brukade säga, ”lite skit under naglarna har aldrig skadat”. I mitt fall är det svårt då det knappt finns naglar kvar -hrm hrm, men jag diggar verkligen det där som är lite… äckligt! Det är ofta där jag själv hittat spännande motiv, där skum och brunfärgade bottnar fått gosa till sig i lugn och ro. Jag vet inte om det är särskilt farligt eller giftigt egentligen, men minns inte att jag såg sådär mycket skum i mina barndoms bäckar som jag fann i skogen bredvid Vårgårdas sporthall förra helgen och som ni ser i dagens blogg.

Mitt besök där var offentligt främst inte för att fotografera, men om sanningen skall fram så är det nästan alltid så;-) Visst är det fantastiskt trevligt att strosa runt bland likasinnade och njuta av alla härliga fotografier i utställningen!

Men, som man njuter av den friska luften.. av fågelsången och stillheten i skogen bredvid och ibland bara bredvid vägen, pladask på knä när ett löv som detta lystes upp som av guld då solen låg på bakom:

Den här lilla svampsaken hade däremot långa fina naglar:

Vrålapa i nordisk djungel

Jag är märkligt nog ytterst alert på mina vandringar i skogen! Jag tycker det är GÖRSPÄNNANDE att gå in i en skog! Hjärtat slår plötsligt fortare där jag tassar fram och om jag kunde skulle öronen spetsas.

Det är inte så att jag är direkt rädd för vilda djur, jag har bara en enorm respekt för deras liv och vill INTE klampa in på deras revir. Som den mor jag är vet jag så väl att man inte vill ha främmande varelser som klampar in på mitt revir eller hotar mina barn?

Mina sinnen skärps till sitt ytterstade tillfällen då jag ser tecken på nyuppkrafsad mark och förnimmer en märklig doft i skogen. Just exakt så var det i söndags då jag tog mina steg in i en närbelagd skog. Men som ni övriga fotografer vet blir man lätt disträ när man hittar sina guldkorn som jag upplevde detta träd vara….. jepp, där stod jag i godan ro i regnet och knäppte kort efter kort i skydd under en gran och märkte inget av det som komma skulle. Det var först när det krasade till aldeles bakom mig som jag vände mig och och fick syn på det mörkbruna varelse som bara någon meter bort sprang i full gehu rakt mot mig!

Min hjärna hann inte tänka ett dugg, än mindre registrera vad det var för djur innan ett djävulslkt skri genljöd i skogen.

Inget dåligt sådan, utan ett gällt högt fasansfullt, som med all uppenbar tydlighet skrämde vettet ur hundens matte!! För den mörkhåriga kvinna som hoppade en meter bak i blotta förskräckelsen stod nu och kippade efter andan med handen över sitt bultande hjärta. Det tog ett par sekunder för mig att inse situationen, att det INTE var någon skenande grävling eller vildsvin so for emot mig, och kunde inte annat än att börja gapskratta och självklart – be om ursäkt till både matte och hundstackarn (som märkligt nog inte verkade bli särskilt rädd utan sporrades snarare till att hämta en gren.) Men jeeeesus vad rädd jag blev!!!! Och dom;-)

Jag kan alltså lugna mig själv nu med vetskapen att jag omedvetet kan skydda mig själv med min supertalang – vrålet!