Nu är vi här igen.. mitt emellan mörker och ljus.. ett steg in i en neråtgående spiral på väg mot mörkret.
Det är inte svårt att dra paralellen till svarta hål i sin skarpa och omedelbara kontrast mot ljusa stjärnor de tycks dela sitt utrymme med.
Jag skall inte påstå jag vet särskilt mycket om rymdens svarta hål, men tror å andra sidan inte så många andra gör det heller.
Dom är ju faktiskt mer eller mindre ett mysterium de där.. men att de existerar tycks stå klart dock även utan fysiskt bevis. Andra bevis för dess existens finns det gott om.
Och just kontrasten mellan mörker och ljus och pulsen som pendlar mellan dom båda är nog kärnan till allt liv och här står vi nu, på randen till årstidens mörka hål.
Ljuset har om inte expoderat så åtminstone visat sig under en stund, en puls har kommit och vänt tillbaka…
Vi är inte där än men vi sugs allt längre och längre in.
Termometern visade 10 grader idag vid frukosten och kylan fick vår grill till att börja ryka utan ett uns av värme eller glöd i sig. En rätt lustig syn…
Filma och lägg upp det på facebook sade jag till maken ironiskt, för vi är inga facebookmänniskor direkt även om vi existerar där.
”Att dela glädje och sorg med dig” lovar de älskande i kyrkan.
Och jovisst, att omfamna det ljusa är ju valet man gör och nog det enda man ser i det skimrande ljus kärleken omger en med därinne bland släkt och vänner. Men att under en livstid ta emot det mörka med öppet sinne är betydligt svårare, hur enkelt det än är att lova under ett par sekunder i kyrkan.
Enklare vore det att få en bruksanvisning till sin nästas och sitt egna liv och ta ställning till dessa fakta i kyrkan inför sin släkt och vänner:
”Lovar du att varje år:
ta emot dumheter från din man xxxxxxxxx gånger
ensam bära för tunga kassar aldeles för långt från affären xxxxxxxxx gånger
genomlida födslar med djävulska smärtor xx gånger
vända ryggen åt i sängen xxxx gånger
genomlida cancer xx gånger
uppleva himlastormande orgasmer x gånger
tillaga mysiga middagar med din partner xx gånger”
Men så enkelt är det ju inte.
Vi vet inte. Det är både ett ok och en lättnad att inte veta.
Men visst vill vi gärna få en lathund till vad det än är vi tar oss för i livet vilket väl inte är så konstigt?
Att bli ledsagad på ett eller annat vis är en oändlig trygghet och en självklarhet i vilken anställning som helst, men inte i vårt egna liv.
Där har vi våra föräldrar att fråga och lära oss av under ett fåtal år som barn.. men hur skall vi veta vilka frågor som är de rätta? Och är alla föräldrar utbildade att förklara och leda genom livets svåra frågor?
Är någon det?
Det är väl det svåraste av allt, livets alla utmaningar.
Att kunna omfamna precis allt livet har att erbjuda, från djupaste mörker till ljusaste topp, för det är ju endast vi själva som kan ställa våra egna frågor och så småningom kommer få veta svaren på dessa.
Mitt svar är ju inte ditt, även om det vore skönt om så vore fallet.
Min blogg idag har delar av både mörker och av ljus.
De 2 övre är mörkret, döden i form av ett fiskskelett jag fann en härlig sommardag då mina amerikanska vänner bjöds med ut på en båttur.
Blommor och blad här nedan är från en ljus dag med Lena Martinsson som såg till att vi möttes och delade en härlig dag med våra kameror i Botaniska trädgården i Göteborg:-)
Ulmestrand's Blog 
Så vackert beskrivet i ord och bild.
Tack så mycket Lena.
Du anser det är vackert vilket värmer, för någon annan kanske det är rörigt eller skrämmande..?
Avsikten var inte att skrämmas iaf men visst är våra båda sidor inombords märkliga i sina motsatser?
Vi bär ju alla på (tyvärr) ett mörker såväl som ett ljus. För att vara en balaserad människa kanske de båda måste väga lika mycket? Det låter ju otäckt med lika mycket mörker som ljus, men.. tack vare mörkret blir det ju ljus..?
Jag tycker dock att vi har alldeles för mycket mörker i våra nordliga årstider och skulle gärna sett ytterligare en månad med värme och ljus:-)
Hoppas du får en skön helg och fredag oavsett ljus:-)
Mvh Anna
Mörker behövs ju som motsats till ljuset vare sig det är livet eller fotografi. Själv längtar jag alltid efter hösten när våren är över.
Tack detsamma!
Jag blev stum… älskar ditt inlägg… 🙂 Ha det så underbart!
Men hej Halina, en till som inte skrämdes – härligt!
Tack för att du orkade läsa igenom mitt nattdravvel;-)
Vill önska dig med en underbar helg och hoppas du får en riktigt skön mysfredag!
Blir det regn o mörker får vi tända ljus:-)
Kram Anna
Hej Anna! Tack för senast! Det var jätteroligt, och jag hoppas vi kan göra om det igen!
Så himla fina bilder, och kloka ord.
Ha det gott!
/ Lena
Hej Lena och tack själv:-)
Ja Botaniska kommer stå kvar iaf och väntar nog ivrigt på besökare varje dag!
Det är det bästa med den parken tycker jag – att det alltid finns något att kika på oavsett årstid:-)
Vi får ta en raincheck så att säga framöver;-)
Vi hörs o syns säkert inom en snar framtid på ett eller annat sätt – naturfestivalen närmar ju sig och visst måste man dit!:-)
Mvh Anna
Härliga färgrika bilder som vanligt Anna. Du fångar färg, form och struktur i naturen som de flesta bara hastar förbi och missar i sin jakt på allt man tror att måste hinna med. Som sagt, det finns knappt något mer avkopplande än att ge sig ut med sin kamera utan krav och tidspress. Vi vill se mer! 🙂 Ha det bra / Micke
Uj -tack Micke!
Just det där betyder mycket – det där ”de flesta bara hastar förbi”…då betyder det att jag ger allt en chans och det är vad jag vill iaf.
Jag vill gärna se likheter med livet i stort; att det sällan är det uppenbart vackra som lockar mitt intresse.
Visst är det vackert, men att allt och alla äger en egen unik skönhet är något jag vill belysa.
Det uppenbart vackra är på något sätt ”för enkelt” och nästan uteslutande något man sett förr.
Där finns ingen utmaning och sällan något nytt för betraktaren.
Man vill ju ge en upplevelse och en kick, något som får den att stanna till!
Det bästa jag kan höra är ”vad är det för något”.. och så visar det sig vara ett blad, en droppe eller en del av ett skelett.
Det är inte vad man fotograferar utan hur.. eller hur?:-)
Bock och bug för att fotona fångade ditt intresse:-)
Ha det bra du med!
/Anna
Hej igen Anna… Det var länge sedan nu. Din profilbild är så fin och jag kommer ihåg när vi pratade om hår. Sen dess fastnade jag i fotouppgifter och jobb. Den stilla stunden för mig ensam med kameran i det lilla fick ingen plats har jag insett i efterhand… Nu försöker jag råda bot på det.
Kloka ord och mycket vackra bilder 🙂 Balansen mellan ljus och mörker tänker jag är nödvändig. Att kunna ta in och acceptera är också bra tror jag. Tror den mörka tiden är än svårare om man förbannar den.
Ska kika på datumen för naturfotofestivalen men tror tyvärr att det krockar med en resa 😦
Kram, Carina
Men hej Carina:-)
Vad kul att höra från dig! Jag avskräckte alltså inte med min blotta lekamen i Surte;-) Haha vilket härligt uppdrag med Pro 51 och att jag inte höll på att ramla av stolen när jag fick reda på det från dig… Imponeran de dock att du hoppade på möjligheten att utvecklas, den glöden och energin imponerar på mig!
Det var iaf roligt att mötas irl, synd att det måste till ”uppdrag” för att man skall ta steget och söka kontakt, men det handlar ju om tid i det stora hela som du själv säger….
Idag skall pengar och arbetsliv prioriteras främst. Jobbet före allt..
Har man pengar har man makt och möjlighet. Tyvärr inser man det men jag hatar insikten och att det faktiskt är en verklighet.
I DET fallet tror jag det var bättre förr. Fast då var det väl andra problem förståss… suck. Varför kan vi inte bara vara snälla mot varandra – och inte minst oss själva – oavsett rikedomar.
Just nu sitter jag själv på min arbetsplats och har en underbart tempo.. Precis lagom. Ingen stress, men det finns absolut uppdrag!
Jag skall ta till mig din bild av acceptans och försöka se framåt mot mörkret.
Det kommer ju ett ljus bakom den iaf:-)
Tråkigt att du inte kan besöka den inspirerande festivalen, men desto roligare för dig med resa!! Hoppas det blir något personligt och trevligt och inte arbetsrealterat:-)
Kram, Anna
Du har inte bara bildens gåva utan oxo ordets. Hoppas att nån prälle ser dina ord med bilder och tar dom på allvar 🙂 Så gott att vara hemma igen och nu stannar vi för gott. Har hållt på med flytt, skaffa hem igen i vår ålder 🙂 för vi lämnade det mesta därborta. BLocket är absolut en tillgång 🙂 Inte behöver man massa nytt. Fick lite inspiration av dig nu och kom att tänka på att jag inte arbetat något med bilder sen vi kom för nån månad sen. Hoppas vi ses framöver, nu när vi i är i samma land 🙂 KramAgneta.
Haha, det är nog inte prästerna som orsakar lättvindiga löften i kyrkan;-)
Vi tenderar överlag att ta lite för lätt på våra egna kroppar och livet i stort.
Hade en diskussion på jobbet idag där det framgick väldigt klart att vi människor kan ha extremt olika syn på ansvar och respekt inför livet och oss själva. Visst är det enkelt att vara odödlig och leva för stunden som ung, men förhoppningsvis tar man lärdom av livet och lär sig vårda sig själv och sitt liv lite bättre de dagar som finns kvar i livet.
Det låter väldigt trevligt tycker jag att ni kommer ”hem” igen! Då är det ju betydligt lättare att ses:-)
Kanske kan vi ta en fika på stan du o jag i höst? Måsar har vi ju gott om här med om fröken vill träffa sina vänner igen och lufta kameran:-) Botaniska är ju även det rätt trevligt att vandra i och kring..
Du har ju en bok med som väntar på dig vet du;-) Mitt sista ex Flowerpower ligger och väntar på dig sedan länge så visst måste vi ses, du kan väl maila mig när du ev har möjlighet framöver? Får dock bli helger för mig…
Förstår att det är jobbigt, herregud.. det finns ju alltid mer att flytta än man tror, men att flytta från ett annat land gör väl att saker verkligen granskas och gås igenom grundligt kan jag tänka…
Kram Anna
🙂 Låter fint med fika på stan i höst och Måsabilder….och boken har jag längtat efter och jag hör av mig mera via mejl framöver 🙂