På lördag står jag på scenen och får en knapp timmes fulla uppmärksamhet av de som valt att lyssna..
Jag skall prata om det som skänker mig livskvalitet, men också det som tillåtit mig se klarare genom livet: makrofotografering.
Fotografering fungerar verkligen som en ventil för mig. Genom linsen översätter jag de dolda knutar som gömmer sig inombords. För likt i drömmens land associerar man och förstärker det som för tillfället plågar en – även om man inte vet att så är fallet, eller ibland är det raka motsatsen och det uppvisar vad man faktiskt gläds av.
En mycket nära familjemedlem drabbades för inte så länge sedan av stroke, som sedan genererade syrebrist/hjärnskador. Jag tror att detta kaos, detta grymma stop i vardagen inte märkts så mycket på mig – utåt. Men inombords har det bubblat och funderats och för varje fototur jag gjord sedan det inträffade har bilder visat vad jag egentligen tänker på.
För det jag ser är hjärnans anatomi, blod, jag ser delade par och en splittrad familj – mot sin vilja. Ett par som trots det hör samman i själ o hjärta – precis som i min översta bild i bloggen.. det spelar ingen roll vad som än händer – de hör samman. I nöd och lust. och denna jävlar anamma, denna urstarka kärlek är så in i helvete fin! Ursäkta mitt språk, men det är verkligen som att bevittna något oerhört skört och värdefullt..
Dagens bloggbilder kommer från den drabbades hemvist. Från vattnet med sina starka kopplingar….
För 2 veckor sedan reste min man och jag tillsammans med min syster o hennes man på en typisk solsemester till Fuerteventura, närmare bestämt Sotavento Beach vid södra Costa Calma där tidvattnet förvandlade stranden till en perfekt lagun för Kitesurfare.
Männen skulle kitesurfa, inte jag och min syster. Förhoppningar om at få ta ett kort eller två låg ju och grodde i bakhuvudet.
Jag måste erkänna att jag inte alls visste vad som väntade mig fotomässigt om det skulle finnas några motiv överhuvudtaget, eller om jag ens kunde med att försvinna in i dimman bakom kameran och lämna syrran åt sitt öde. Men min syster som känner mig väl accepterade mina fotografiska måsten mellan varven. Hon hängde med och väntade snällt stackarn.
Inför resan hade jag läst på lite om det fanns NÅGOT överhuvudtaget att fotografera på denna gudsförgätna sandö. Men mjäääää….jordekorrar, ostmuseeum och salttillverkling var typ det som gick att få fram om stället.
Jag hade HELT missat att det kryllar av nudister på ön!! På varenda strand – haha.
Jag hade förberett mig rätt väl OM ifall att tillfälle visade sig och fått lov att låna en lättare mer praktisk utrusning för ändamålet från en vän på Olympus.
Till skillnad från min canon fullformatare väger INTE olympusen ett ton och är väldigt liten och smidig.
Visst – jag får inte lika stora bilder, men det där objektivet jag såg bilder från i höstas på Vårgårda fotoklubbs naturfotofotofestival fick jag äran att prova och låna med mig: Olympus 300/4 IS Pro. Det var precis så roligt som jag hoppats! Perfekt till ystra irrande jordekorrar skulle det visa sig:-)
Jag började till och med förstå tjusning med fågelfotografering! Kors i taket!!
Att lojt sitta på bekvämt avstånd med en kall öl i näven och komma nära fåglarna var inte alls dumt…
Men ekorrarna var mitt primära mål.
På nätet stod det att ekorrarna visar sig på förmiddagen och eftermiddagen, men inte på vår strand!
Första dagen gjorde jag ett försök och såg framför mig värmande ljus från solnedgången som målar fram de små.. men icke – jag fann inte ett spår av några ekorrar!! De dök upp mitt på dagen när solen stod som högst och gassade som mest.
(Något som helt och hållet måste bero på solbadande turisterna och maten som delas ut från dom. Ekorrarna visste mycket väl att när det började bröta och väsnas var det dags för mat.)
Omgivningen var enbart varmorange berg och sand, men det var fantastiskt roligt ändå.
En cooling som låg och spanade från sin balkong..
En stackare – jag kallar honom ”Brallan-Allan” – hade det värsta fall av hemorojder jag någonsin skådat!
Det var bara han som hade den där hängsäcken bak i rumpan iaf så jag tror knappast att det var ett ”vanligt manligt attribut” om man säger så, ehum:
Tack vare kameran kunde man zomma in och tydligt se löss runt ögon på stackarna:-(
Avslitna öron och ärr på kroppen vittade om att det tycktes gå vilt till mellan dom vilket märktes när mat delades ut, då jagades det hej vilt fram och tillbaks.. Ekorrarna bodde i grottor i bergen och delade även rum med en råtta!
Ekorrarnas närvaro var ingen större överraskning som sagt, det gick att läsa sig till innan om dess mångfald och det stämde.
Att stranden skulle vara så makalöst vacker var dock nytt för mig! Lagunen tömdes ju när tidvattnet försvann i ett sanslöst sug och sög med sig mörk strand ut i fåror. Morgonen/dagen efter var ett gigantiskt område fullt med nya konstverk på stranden och det skar i mig när folk trampade rakt över. Samtidigt blev effekten mellan fotspår och detta konstverk en spänning och kontrast i sig. Man kan tolka det som ”människans revolt” eller kanske ignorans över livet och de mirakel som ständigt sker runt oss.. eller kanske som att vi sätter våra spår och är del av konstverken? Vare sig vi vet/vill det.
Hur som haver.
Jag vet inte om jag behöver förtydliga att jag var fullkomligt nöjd och att mina dagar var det inga problem att fylla!?;-)
Sätt mig på stranden!!
Tillfredsställd uti fingertipparna över att få ha fått se och uppleva dessa skiftande konstverk runt om kring mig på en strand som aldrig tycktes ta slut.
När jag till slut fick syn på ansiktet i sanden var lyckan gjord! Dom finns där med.. andarna..:-)
Ser ni det inte? Ansiktet jag ser är precis ovanför spåren i mitten med det mörka som håret, syns kanske tydligen på bilden under.
Lite lite färg fanns det med, dock enbart inom hotellområdet. Vattendrag och markerade floder på kartan syntes bara djupa dalar efter i verkligheten. Torrt var bara förnamnet.. enbart på bevattnade områden prunkade växter.
Desto mer färg kommer jag och ett gäng få uppleva i övermorgon – på torsdag när vi flyger till Amsterdam och njuter av färgstarka tulpaner:-) Det blir min första upplevelser av en park jag länge längtat till och läst om sedan barnsben!
Både här och där skall vädret se fullkomligt strålande ut! Härligt – nu vänder det:-)
Svampar finns det gott om. En gigantiskt stor sådan snubblande jag över i Surte, enligt vad jag kan se på nätet verkar det handla om en Örsopp. En märkligt gulgrön och enormt stor upp och nervänd hatt lockade mitt öga där den låg bredvid stigen.
I olika ljus transformeras svampen i olika toner..
Svampen var dock inte helt rund utan tycktes ha växt emot något och fått en skåra i sig…
Hemmavid finns nu inte mycket kvar. Bättre var det för någon vecka sedan.. Kvar i trädgården fanns då dessa blommor, de finns inte kvar längre i samma rödhåriga skepnad utan har tappat allt sitt hår. Precis som människan.. Det går oändligt fort ute i naturen nu och man får glädjas åt varje dag löven och bladen sitter kvar.. om drygt en vecka är det dags för vintertid.. inte mycket sitter nog kvar länge till.
Grönemad har man hunnit besöka med. Denna Grebbestads pärla bjöd då på härliga vattenspel. Dessa virkande unika konstverk är något man länge kan dröja sig kvar vid. Att se grannens sjöbod målas i guld av den sänkande solen är något av det mest rofyllda man kan uppleva.. ljudet av ett dunkelt smatter från segelbåtarnas linor längre bort avbryts lite då och då från fiskmåsarnas skri. Sommar vinter höst eller vår spelar mindre roll. Att i lugn och ro låta ögon se och öron höra skänker välbehövlig ro åt en sargad själ – oavsett årstid.
Lite längre bort längs med en stenig överväxt väg hägrar gigantiska ormbunkar. Ett par steg in bredvid vägen får jag i lugn och ro fotografera utan ett enda nyfiken öga. Jag får sitta som jag vill, snyta mig som jag vill se ut hur jag vill och trampa i gyttjan som jag inte vill, men ändå gör. I endast ett par plusgrader är det något jag inte rekommenderar någon. Det är satans kallt kan jag informera! Vatten har en märklig förmåga att bli varmt rätt snabbt dock.. den ilandes smärtan gav snabbt med sig även om vätan envisades vara kvar frös jag inte längre om fötterna.
Bakom ormbunkar dolde sig en kämpande kaprifol i motljuset..
Min lycka var gjord lite längre fram på dagen då maneter låg uppflutna på stranden. Dessa fantastiska varelser! Så färgrika och unika, ingen är den andre lik. I en manets mitt låg ett par stackars kräftdjur och plågades i vad jag bara kan tänka mig var outhärdliga smärtor..:-/
Och vet ni vad, fanns det inte en manetkvinna där med! Nog är hon där, blickande mot oss med sina nyfikna ögon bakom en slöja 🙂
Det kryllar av svampar i skog och mark nu och det är himla roligt att fotografera längs med, igenom eller underifrån. Hur som haver, bara det är ett ovanligt sätt. De ger oändliga möjligheter att vara kreativ, så länge ljuset existerar. och det där ljuset försvinn med rasande fart nu.. kvar finns endast helgerna nu att slänga sig ut på. Om vädret tillåter dvs…
De egenodlade tomater som inte fick färg i sommar fick mogna under plast på altanen. Här är dom än så länge gröna:
Ett par orangea läckra svampar kantar en grusväg i närheten. Mönjeskål har google lärt mig att de heter, de ilsket oranga platta skålar som smyger sig upp mellan stenar. Man skall inte äta dom har jag förstått. ( Inte för att chockoranga svampar brukar tillhöra den svampsort jag föredrar, de får att vara lite mer dämpade och gå åt det gula hållet. När det gäller svampar tar iaf jag alltid det säkra före det osäkra och håller mig till kantareller – basta.)
MönjeskålMönjeskål2
Nu när hösten smyger sig inpå har jag lekt med ett par av sensommarens foton och väntfärgerna bak och fram s a s. Resultatet blir lite småspännande, nästan som konsttryck eller akvarell.. skumt, men roligt:-)
När lugnet sänker sig ner över en stressad själ kräver den sömn. Mycket av den varan tydligen, första lediga dagen sov jag till 11! Jag var totalt däckad, men det var så otroligt skönt och exakt vad kroppen behövde. ”Mera såja” som en kollega brukar säga…
Jag har precis avverkat min första semestervecka och hittills har jag hunnit med att.. rensa i trädgården, diska och tvätta. Ungefär så:-)
För mig innebär semester att INTE ha något att göra. Den där ledigheten som faktiskt leder en rakt in i kreativiteten, ni vet – när man faktiskt ibland kan ha tråkigt, uhh kors och ve! Tråkigt känns lite som det värsta man kan utsätta en människa för idag, men jag vill slå ett slag för det där. Utan att ha haft tråkigt som ung skulle jag aldrig börjat rita, fotografera, dansa, leka ute i gräset. Har man tråkigt ser man till att göra det roligt.
Och för mig innebär verkligen denna sommar en dos av rolig vara då jag under 1,5 månad får låna en ny kompis att roa mig med! Risken blir väl att jag kommer få alldeles för roligt. Men vilken skärpa den där kompisen uppvisar!? My god!
Jag lovar återkomma i slutet av sommaren med bildbevis:-)
Bilderna från dagens blogg är dock mestadels från sista kursen med zoomfotoresor i Stockholm, en helg med fantastiskt glada och engagerade medlemmar! Båda dagarna tillbringade vi i Bergianska trädgården, en mycket vacker park med ljuvliga bakverk och spännande områden, fullt med roliga växter!
Hoppas ni får en lagom tråkig semester så att ni får en rolig sådan;-)
Jag hade hoppats på denna sommaren. Hoppats på sol och bad, fotografering lite när lusten föll sig på, men det blev inte riktigt så..
Det fick bli en restresa till Mallorca för att åtminstone känna värmen under under fötterna under ett par dagar.
Valet föll på det bästa alternativ som var kvar på östra sidan: iberostar club cala barca med al inclusive.
En Pina Colada 2 dagar senare och magen vände sig ut och in, ett tag låg man avsvimmad på toaletten och vaknade till liv igen inkilad med huvudet mellan toalettstolen och en stålställning bredvid för toalettpappret.
Så kan det gå…
Det har även blåst en hel del denna sommar – till makens stora glädje, nu fick han äntligen kitesurfat tillräckligt för att känna sig varm i kläderna.
Man kan tycka at det borde vara bra att fotografera makro även om det blåser, motiven befinner sig ju nära marken, men icke. Det har blåst lite för mycket kan jag konstatera..
Jag hade också spetsat mig på en lång fotosommar där maneter låg vackert utströdda längs med våra svenska stränder. Även där gick jag bet! De få som dök upp var sargade och små, men ändå – vackra är dom i mina ögon oavsett.. och får hålla tummarna för höstens kyla och om de kanske behagar dyka upp då, de små brännande juvelerna.
Nedan ”Sura gubben i maneten”:
Det blev några bilder från Mallorcas nedre region, här ett av öns märkliga marklandskap:
”Spetsat äpple” från Sverige (ett av de få tillfällena då det inte blåste). Ett rönnbär hade fallit så lägligt rakt på en pinne i kilat sig fast bakom en gulblommande buske:
Det känns som jag varit över halva jordklotet under de senaste månaderna, ändå har jag inte satt min fot utanför landet.
Men den lilla världen som jag som alltid vistas i har erbjudit märkliga scenarier – som det ju förvisso alltid gör genom en makrolins. Ändå minns jag det runt omkring mest, historien bakom och framför…
Som t e x den eftermiddag för ett par veckor sedan då sommaren faktiskt VAR här. Under tiden maken bevakade vår båt vandrade jag åt motsatt håll, vidare in i farans land.
Jag hamnade nämligen mitt i en gammal militäranläggning i Björlanda. Gula stora informationsskyltar varnar för att odetonerad ammunition riskerar förekomma. Hela området andas stillhet, en plats där tiden står still och bevarats som i en bubbla, en plats där inget annat än hästmyror patrullerar på söndervittnade träbalkar… åldrad grå asfalt bryts upp i såriga sprickor och en enda byggnad står kvar. Dess färg har sedan länge flaggat sönder och kvar sitter bara ihopkrullade röda färglappar på dess fasad.
Denna isolerade lilla bubbla gav liv åt fantasier som länge slumrat i mitt inre..
Jag som är harig i vanliga fall var nu som ett skakande asplöv. Min fantasi är i vanliga fall hyfsad, (ok väldigt god), men där och då var mitt nästa steg det sista. Fantasi eller inte – orden detonerad ammunition var högst reella.
När jag ser min gula bild nedan minns jag exakt hur min kropp uppfylldes av rädslan för att explodera längs min promenad och jag minns exakt hur luften doftade av fuktig mylla, hur ljudet av kuttrande duvor, en hohoande gök, ihop med segelbåtars ettriga smatter tillsammans bildade en naturlig symfoni längs min väg genom farans rike.
När solen började sänka sig ner och timmarna vandrat sin väg var tiden inne för mig att gå tillbaka. Myggorna som ditills låtit mig vara, bombarderade mig strax på vägen tillbaka då den friska havsvinden förbyttes till en stilla fuktig bris.
Så nog detonerades det allt rejält, dock på ett högst naturligt vis.
I diket intill pockade gula irisar på min uppmärksamhet och solens låga strålar smekte fram ett märkligt ljusspel på den gula individens klädedräkt…
Men den betyder även snabba hjärtslag, kliande ben och duvors kuttrande.
”Kvinnan från sidan” var även hon bosatt på det farliga området.. tussilagons kvarblivna blad hade belamrats av något som inte borde vara där, men jag gillade dess färg o form och hur det belamrade obehöriga istället förvandlade fram denna nästan mänskliga gestalt.
Jag har även gjort ett besök till Botaniska. Det jag för alltid kommer minnas är det totala stopp som inträffade på motorvägen på väg dit. Dagen hade börjat med mulet väder, precis som föregående dag, vilket föranledde mig till att ta en tripp till Göteborgs vackra park. Strax efter jag satt mig i bilen och EXAKT då jag kom ut på motorvägen sprack himlen upp! 4 sekunder senare blev det tvärnit!
I en svart bil…. iklädd svarta kläder.
På vägen blev det kalabalik förståss.. att inte kunna röra sig en enda centimeter fick folk att snabbt tappa tålamodet. Än mer irriterat blev det då bilister ”diskret” försökte glida förbi på bussfilen. Bilen framför mig fick en smart idé och ställde sig på tvären tvärsöver bussfilen för att blockera bilarna. Att han även blockerade bussarna var något hen helt missat. Folk klev ut ur bilarna och började prata med varandra – MITT på bussfilen… hundar togs ut på kissepaus och här och var stack huvuden upp från nyfikna människor som försökte se över bilhavet.
Jag satt och småskrattade för mig själv och njöt faktiskt av att se mänsklighetens utbrott så snabb blossa upp bredvid mig. Ett par minuter var allt som krävdes för att vi skulle visa våra rätta jag. För det var ju rätt mysigt ändå! Det pratades.. man tog kontakt med varandra…. plötsligt var det inte rullande plåthus utan människor vi såg.
Och där på botaniska fanns det massor….
Vad jag minns mest – alla fantastiska blommor på botaniska eller 45 minuters stiltje låter jag vara osagt, de gav båda en fin stund att ta med mig från sommaren.
Fantastiska stunder har det varit och fler hoppas jag kommer, det är ju trots allt bara årets första semesterdag:-)
lilla gumman och gula blommanGula duvorRhododendrons spanande filurer2 gubbar
Hökens middagsrester
militärenSurtes underMammas vallmovild gullviva i Surte
Det är ju fullkomligt naturligt brukar vi ibland säga för att släta över något vi egentligen anser vara mindre trevligt, något som ändå ibland måste ske.
Naturligt säger någon, äckligt säger en annan. Våra personliga preferenser färgar våra intryck och skapar en känslomässig spiral av livet. Upp eller ner? Valet är vårt.
Maneten i bilden överst fångade mitt intresse där den låg upp och ner på stranden i Grebbestad. Maneter har kommit att bli ett favoritmotiv för mig. Det är ”bara” tiden och tillfällena som inte funnit i tillräcklig utsträckning.
I bilden ser jag svepande tyg i mjuka koraller, som en mjuk skön välkomnande famn. Man kan också se inälvor, organiska delar och genast blir kanske upplevelsen smått… äcklig?
Butterfly leavesGasping handsTiny elephant
Foto nedan är samma motiv som i bild nr 1, där dyker istället en alien upp mitt i bild.
Alien guy
Äckligt eller roligt kan diskuteras, men visst är det en manlig del på stammen nedan? En märklig svamp jag bara inte kunde motstå att fånga på bild.
Man
Det motsatta könet dök upp senare samma dag i formen på en trädstam, även här med en manlig suddig siluett i bakgrunden…. om fantasin verkligen vill.
Woman
Frukten av de båda kanske är vad man ser här i en blommas inre:
Wohooooo änligen är den här, den sömndruckna morgonen med gäspningar och löddriga mintdoftande sicksackborstningar i slowmotion framför spegeln! Morgonen med sitt alldeles för kalla golv som får mig frysa och får mig äta frukost aldeles för tidigt.
Än är det dock fortfarande sommar utanför fönstret. Om det inte varit för de gröna bladen och det gröna gräset med myllrande bruna sniglar på, hade jag gissat på sen höst för vätan och kylan bäddar in Göteborg i grått täcke och typiskt brittisk väta.
Ruggigt, blött och kallt.
Men med det sagt tar jag ändå emot denna kyla och olidligt tidiga mornar fyllda med rutiner med en öppen famn, ja till och med att tvingas upp från den varma gosiga säng som aldeles nyss invaggat mig i mängder av spännande drömmar är faktiskt helt ok!? Vad är det MED mig!!
Varför?
För med ens faller pusselbitar på plats, min andra familj välkomnar mig på andra sidan stan kl 08 varje vardag och jag vet exakt vad jag skall göra där! Jag vet vad jag skall svara i telefon, hur jag söker information och hur mina uppgifter skall skötas.
Inga osäkra dagar utan måsten, inga fria val, inget oskrivet blad.
Inga varma heta dagar där varje solstrimma skall slukas av min bleka lekamen.
Inga fruktansvärt goda grillmiddagar med rött vin dom får mig dåsig, nej bara sallad och kallt vatten, förvisso med nyfiskad makrill som maken drog upp häromdagen, men ändå.
Tänk att denna hemskhet att leva en strukturerad vardag faktiskt kan vara så trivsam och tacksamt tas emot – av en sådan som mig? En flowerpowerchild som älskar att vara oförutsägbar (speciellt i soffan bredvid min familj.)
Men det är en tillvaro som påminner mig om att vara tacksam.
Tacksam för att det finns ett jobb.
För att det finns kollegor som inte fryser ut eller hånar utan välkomnar.
För att jag har fötter som fryser.
För att jag FÅR mat!
För att jag faktiskt fått sol – om så bara under 2 dagar
För att vi inte har bränder i skogen intill.
För att jag lever och de mina lever och har det tillräckligt bra. Utan bomber och förorenad luft.
Det kan alltid bli bättre, men gudarna skall veta att det alltid kan bli sämre med. Riktigt mycket sämre med….
Även en tripp till Botaniska lyckades jag klämma in, men det var på håret att jag han undan regnet. Denna lilla ”miniananas” fick jag ändå med mig på minneskortet hem:
Minnen från sommaren båtfärder med min goa väninna Rachel och hennes familj från USA gör sig påminda genom en blåtonad kaprifol-bild – för nog ser det lite ut som en manet på väg ut ur bild?
Sena kvällar låter solens låga strålar belysa gräs så att hösten tycktes än mer nära.
Under de där timmarna där solen faktiskt sken under sommaren vandrade jag i sakta mak och insöp skogens dofter och vätan från regnet nyss.
Som vanligt i Surte, underbara Surte….
Ett bra bo för en liten familj?
Kanske en spindel eller så är det helt enkelt en vanlig pungboll på tork, eller hårig fästing!:-)
Jag är nu mitt inne i min sommarsemester och inser att hälften redan är förbrukad. Med pisstråkigt väder och en mindre trevlig förkylning från igår (tack Jonathan ;-)) är denna dag som gjord för att summera och gå igenom sina bilder…
En del av mig vaknar på morgonen och saknar mitt jobb och bara inte kan låta bli att gå igenom min jobbmail, medan hälften får panik över att det ”bara” är 2 veckor kvar.
Hur skall jag hinna med kalas, resor och allt annat för inbillat mig hinna med under semester.. Men vis av erfarenheten vet jag att allt det där jag inbillat mig aldrig kommer bli av ändå, det blir inga resor till Spanien eller Italien. Kalaset för sonen är dock viktig och skall absolut bli av.
Fotografering är även det något jag inte kan slita mig från, något ni kanske känner igen er i..?
Tyvärr skildrar jag inte alltid det jag egentligen borde.
En kär väninna och hennes familj från USA besökte oss under första semesterveckan och vi valde att visa upp västkusten när den var som bäst, något hennes barn gärna följde med på! Vi tog en snabb tur med motorbåten i 25 knop ut till Rörö där fika och bad och vandring hägrade. Det var en härlig stund, en mysig dag där gamla o unga pratade med varandra på engelska och tror att vi befann oss på ön i närmare 5 timmar. En för mig speciell och varm dag man borde ha förevigat, kan man tycka. Så vad händer? Tja – det som brukar hända… jag KAN inte slita mig från makrovärlden och de enda bilder jag kommer hemmes är upp och nervända maneter och äckelgeggmönster i röda dypölar med fantastiska färger.
Visst finns bilderna från dagen och våra familjer inbrända i mitt inre, men det är då märkligt att de där familjebilderna helt slutade när makrot kom in i mitt liv.
Tack och lov för övriga familjemedlemmar som är desto bättre på att föreviga livet ovanför markytan:-)
Nu skall jag ta min onda tand (drog ut en visdoms i veckan) och min förkylning och masa min risiga kropp till affären! Pannkakor är gott och det skall vi ha bestämmer jag. Något får man väl trösta sig med?;-)
Håll tummarna för lite bättre väder (läs värme och sol!!)
Ulmestrand's Blog 
