Uppe med tuppen!

_MG_7635_s

Wohooooo änligen är den här, den sömndruckna morgonen med gäspningar och löddriga mintdoftande sicksackborstningar i slowmotion framför spegeln! Morgonen med sitt alldeles för kalla golv som får mig frysa och får mig äta frukost aldeles för tidigt.

Än är det dock fortfarande sommar utanför fönstret. Om det inte varit för de gröna bladen och det gröna gräset med myllrande bruna sniglar på, hade jag gissat på sen höst för vätan och kylan bäddar in Göteborg i grått täcke och typiskt brittisk väta.
Ruggigt, blött och kallt.
Men med det sagt tar jag ändå emot denna kyla och olidligt tidiga mornar fyllda med rutiner med en öppen famn, ja till och med att tvingas upp från den varma gosiga säng som aldeles nyss invaggat mig i mängder av spännande drömmar är faktiskt helt ok!? Vad är det MED mig!!
Varför?
För med ens faller pusselbitar på plats, min andra familj välkomnar mig på andra sidan stan kl 08 varje vardag och jag vet exakt vad jag skall göra där! Jag vet vad jag skall svara i telefon, hur jag söker information och hur mina uppgifter skall skötas.
Inga osäkra dagar utan måsten, inga fria val, inget oskrivet blad.
Inga varma heta dagar där varje solstrimma skall slukas av min bleka lekamen.
Inga fruktansvärt goda grillmiddagar med rött vin dom får mig dåsig, nej bara sallad och kallt vatten, förvisso med nyfiskad makrill som maken drog upp häromdagen, men ändå.
Tänk att denna hemskhet att leva en strukturerad vardag faktiskt kan vara så trivsam och tacksamt tas emot – av en sådan som mig? En flowerpowerchild som älskar att vara oförutsägbar (speciellt i soffan bredvid min familj.)
Men det är en tillvaro som påminner mig om att vara tacksam.
Tacksam för att det finns ett jobb.
För att det finns kollegor som inte fryser ut eller hånar utan välkomnar.
För att jag har fötter som fryser.
För att jag FÅR mat!
För att jag faktiskt fått sol – om så bara under 2 dagar
För att vi inte har bränder i skogen intill.
För att jag lever och de mina lever och har det tillräckligt bra. Utan bomber och förorenad luft.
Det kan alltid bli bättre, men gudarna skall veta att det alltid kan bli sämre med. Riktigt mycket sämre med….
_MG_5350_s

Även en tripp till Botaniska lyckades jag klämma in, men det var på håret att jag han undan regnet. Denna lilla ”miniananas” fick jag ändå med mig på minneskortet hem:

_MG_6463_s

_MG_5250_s

_MG_4584_s

_MG_5176_s

_MG_5178_s

Minnen från sommaren båtfärder med min goa väninna Rachel och hennes familj från USA gör sig påminda genom en blåtonad kaprifol-bild – för nog ser det lite ut som en manet på väg ut ur bild?

_MG_7332_s

_MG_7672_s

_MG_5867_s

_MG_5937_s

_MG_6513_s

_MG_7319_s

_MG_7202_s

Sena kvällar låter solens låga strålar belysa gräs så att hösten tycktes än mer nära.

_MG_7407-2_s
Under de där timmarna där solen faktiskt sken under sommaren vandrade jag i sakta mak och insöp skogens dofter och vätan från regnet nyss.

Som vanligt i Surte, underbara Surte….

_MG_0794_s

_MG_0839_s

_MG_0890_s

_MG_3949_s

_MG_4123_s

_MG_4220_s

 

Ett bra bo för en liten familj?

Kanske en spindel eller så är det helt enkelt en vanlig pungboll på tork, eller hårig fästing!:-)

_MG_5303_s

Det stora lilla miraklet

Tänk vad en enkel stor droppe mitt bland en massa mindre kan fascinera så…

Att gå ut och möta morgondaggen på tulpanträdets störa blad i motljus gör mycket av mitt liv värt att levas för. Det räcker liksom… Precis som Angels and Airwaves sjunger i en enligt mig bra låt – Everything´s Magic. Men makrot gör det extra synligt.

Jag är fascinerad av spindlar, därför måst det utfärdas en varning för ev spindelrädda.

Det finns ett stort antal vuxna människor som skräms oerhört av dessa små.

Jag har själv varit en utan er så jag vet. Men inte mer. Med makrolinsen som skyddsbarriär var det bara att upptäcka och njuta av deras artrikedom, färger och ENASTÅENDE vackra bakdelar som visar allt från kineser till snälla nallebjörnar. Det är inte svårt att imponeras av deras enastående förmåga att bygga nät och bon och lekande lätt förflytta sig med hundratals småbarn på sin kropp. Som makrofotograf är dessa småkryp gud värda. En tillsynes tråkig dag kan lysa upp då dessa små akrobater hänger,kryper och bygger framför mig. Och med ens blir det inget löv utan ett inre på en individ vars hjärna är bebodd av denna spindel och sitt så högt värdefulla ägg, fastbunden i huvudet..

Och med rumpan bar syns en snäll liten nalle:

Mellan barr (tänk vilken härlig boplats ändå?)

Hoppas ni får tillfälle till att se mycket magiskt genom kameran:-)

För vet ni? Det är snart helg!! Tjohoooo

Krokodilmannen

In flames är väl ett passande ord för den övre bilden.. den intensivt orangeröda ton får det nästan se ut som om det brinner….

En oväntad lektion om naturlära fick jag för ett par dagar sedan då jag stod och fotade just dessa blommor.

Plötsligt dök områdets planterare nr ett upp – krokodilmannen och frågade jag jag sysslade med (med aningens irriterad ton). Krokodilmannen planterar nämligen blommor och träd i skogen intill, dvs de jag för dagen fotograferade och ville väldigt gärna berätta allt om just dessa växter han värnade om för mig. Att det skarvades lite här o där i biologilektionen som då han pekade på ett par liljekonvaljer och stolt berättade att ”det där – det är minsann vitsippor” (say what?) Det fick man helt enkelt ta… han blev glad över att få berätta helt enkelt, så jag låtsades som att det regnade.

Det där med att förklara för någon utan att mottagaren bett om det – kanske är det lite manligt beteende gentemot en kvinna? Ett slags ta-hand-om beteende?

Samma överförmyndarförklaring skedde någon dag senare då jag gick längs med vägen hemmavid och som vanligt kände mig urdum! ”Det är en sak att gå och strosa i skogen lite planlöst, men invid en trafikerad väg där folk stirrar och undrar känns det enbart fånigt.) Iaf, det får man ju helt enkelt bara ta och den dagen fick jag plötsligt se detta mord:

I surrender!!!!!

Varvid jag fotograferade för glatta livet, fullkomligt omedveten om hur jag betedde mig och klampade runt i alla möjliga vinklar för att få med dramat så gott det gick.

En familj gick förbi på sin promenad där tydligen pappan i familjen var fotointresserad. Han undrade vad jag fotade och jag förklarade – ”mord” och pekade ner mot blomman. Han slängde en snabb blick ner mot vad väl även han förmådde se var ett extremt tätbuskigt snårigt dike! Ett jag låg o kravlade i. Då kom han med förklaringen för stackars lilla dumma mig kvinnan; ”du måste fota med stativ”!

Thats it! Inte oj vad spännande, läbbigt.. äckligt, eller jasså du är intresserad av foto du med?? Njaepp.. du måste fota med stativ! Mitt på dagen.. i gassande solsken? MÅSTE

Tja – vad säger man?

Öh.. tack för tipset?:-)

Men muttrar nej tack inombords……. ”jag har det så bra här” som tjuren ferdinand obstinat säger, luktandes på blommorna.. på frihand.

Det fungerar aldeles utmärkt serru gubbe lille:-)

När jag berättade om uppläxningen hemmavid skrattade äldste sonen och kläckte ur sig något jag inte trodde han visste: ”om bara slutartiden är tillräckligt kort fungerar det ju ypperligt att fotografera på frihand”. Och det kommer från en som kanppt hållit i en kamera!!? Med ett fånleendet klappade jag honom på huvudet och log stolt – dom HAR alltså snappat upp lite av det morsan håller på med? Han har så rätt så…:-)

Hang loose

Det är nästan man får spindelfobi när ilsket flinande spindlar dyker upp framför sökaren:

Green world

Det är en grön skön värld ute nu! Den intensivt gröna ton är så neonfärgad att det sticker i ögonen. Jag unnade mig nyss en lång härlig kvällspromenad ensam med kameran, tyvärr med för lite kläder märkte jag – min kropp var ett vandrande smörgåsbord för allehanda knott och rödmyror. För det är ju så att när man ser något bara MÅSTE man ju stå still och fota tills bilden sitter- oavsett hur många knott och rödmyror som biter.

Temperaturen sjönk även den rejält och det tackar jag för!  De senaste dygnens omänskliga hetta inomhus nattetid har nära på tagit knäcken på mig. Men de där sena kvällarna är magiska.. att nu kl 22 kunna gå med kameran utan jacka på sig är fantastiskt härligt! Och med alla insekter som det kryllar av blir Svverige ett smörgåsbord för alla fotografer. Tja, det gäller ju att ge och ta – lite blod mot ett par bilder;-)

Jag – en tidsoptimist!

”Hur går det med boken” frågar mig ibland fotosidans medlemmar som enastående nog snappat upp en viss trollunges hot/löfte om en kommande fotobok. En fotobok är något som väl alla UTOM jag lyckats ge ut idag.

Men det är inte ”bara” en bok med bilder jag planerar ge ut.. utan insikter, berättelser.. dikter. En spark i häcken på de som lider av samma våndor jag mig själv. För som alltid är det mig själv jag försöker tala tillrätta i bloggar och i dokumentationer som skräpar på virtuella och fysiska skrivbord…. det är aldrig någon annan jag försöker mana eller tillrättavisa.. enbart mig själv.

Så hur var det nu med den där boken då? Jo.. den rullar på.. men väldigt sakta. Idag satt jag ett par timmar igen..

Orskakerna till denna sköldpaddefart är rätt få. En enda faktiskt.. den börjar på tid och slutar på optimist. En rätt fin titel då jag snarare känner mig som en pessimist många gånger då viljan och drivet verkligen finns inom mig,  att slutföra, att sätta mig vid datorn och layouta den där boken istället för att laga den där middagen jag och min familj behöver.. istället för att klippa gräset eller diska disken. Och inte minst få tyst på hon den där elaka saken som sitter vid min axel och då jag nyper i midjan berättar om hur fet jag är, hur rätt hon haft om hur ful o gammal jag är och hur rätt de där ljushåriga kvinnorna haft om hur misslyckad jag sannerligen är.. och nu dessutom totalt odugligt som inte ens kan slutföra en enda sak? Hur jävla svårt kan det vara???

Men så sköljer insikten över mig att det finns ju inga måsten, inga krav.. ingen deadline att bli klar till? Det är inget jobb jag sysslar med, enbart en hobby och en hobby skall ju som bekant vara rolig?:-) 

 Till för MIG.

Och med ens drattar den där elaka med röda horn ner från axeln och den andra lugnar mig med sina smkeningar över håret.

Det är ju fullkomligt lugnt!? Ingen kommer bli lidande om jag inte får tummen ur och blir klar innan årskiftet? Även om en bok kommer ut nästa vecka blir jag inte det minsta mer berömd för det och vad som är än viktigare för mig, ingen kommer bli arg eller bevisken på mig.

Hoppas jag…..

Men roligt kan man ju ha det längs med vägen?:-)

Tills den ligger där på köksbordet.

Varning utfärdas för spindelrädda!

”….skulle jag vara farlig?”

Jag har märkt att jag har en viss dragning, nej fascination för spindlar.

Varför det blivit så har jag inget svar på.

Jag bara gör det.. de är starka och visst – skrämmande vid första anblicken, men de lurar inte med något vackert förrädiskt skal som döljer en ful och elak best under. Nej det du ser är det du får, no more no less… och när man börjar kika lite närmare på deras aniskten och ögon är de ju faktiskt rätt.. söta?

De har inga skräckinjagande anskten som en trollslända eller grymma käkar som en nyckepiga.

Nej, de står stilla.. försiktigt känner av med ett ben om det blir fångst i sitt nät. OM de får mat i magen för dagen…de där skygga rädda små liven.

Så ja.. jag gillar dom! Inga charader o falskspel:-)

Kanske är det även pga deras stora tillgång som gör dom till ett tacksamt fotomotiv.  För att de är såpass ”simpla” att fota  att man kan ‘ägna sig åt att söka efter bakgrunder och skiftningar i ljus istället? De sitter ju alltid still..

Då jag stjäl en stund för mig själv med kameran i naturen är det så lätt att fånga just spindlar. Det kryllar av dom och särdeles många steg behöver jag inte ta förrän en ny fantastisk skapare visar upp sitt konstverk i motljuset…. Och kan man annat än älska deras daggdropebeströdda nät på morgonen? De är ju ljuvliga….

En av de första böcker min mamma brukade läsa för mig var ”min skattkammare” där de detaljrika illustrationerna trollband mig så liten jag var. Insidan på bokens kraftiga omslag lovade mer med myller av djur från noaks ark.. skira änglar och arga grodor bland vasstrån. Allt ditmålat så varsamt sinnrigt med den största omsorg.

Speciellt de små ljuvliga änglarnas kläder som hängde på tork illustrerade ett spindelnäts dagdroppar så fint tyckte jag och bilden av det lever för alltid kvar inom mig. Boken planterade ugglors hoande och doften av mossa tidigt hos mig och en lust att leva ut mina egna fantasier där ute. Ofta handlade berättelserna om enstöringa.. om hopplösa uppdrag som att fånga solen, men oavsett hur märkliga uppdragen och historierna än var blev för mig kontentan att ”är allt möjligt”. Om det så än sker inom dig själv kan berg förslyttas och fantastisk avyer skådas.. med macrots hjälp har så blivit sant och de när för mig idag ”min skattkammare” –  man FÅR se makalösa saker genom det ögat. Och allt tycks möjligt…

Det närmaste skattkammarböckernas illustrationer jag stött på är nog samlingen från Beatrice Potter, men det är något med hennes sätt att förmänskliga djurlivet som får mig lätt illa till mods. Som om man måste tilldela dom mänskliga egenskaper för att vara ok..? För mig är det värtom just det djuriska som facinerar och insikten om at vi alla härstammar från just det djuriska. och det för inte alls så länge sedan. Att se likheten i olikheten… utan kläder och mössor. Den klädedräkt de själva har fyller sin funkion med den äran!

Vi är blott patetiska efterapare och borde istället dra på oss 6 par ben till för att likna DOM;-)