Varning utfärdas för spindelrädda!

”….skulle jag vara farlig?”

Jag har märkt att jag har en viss dragning, nej fascination för spindlar.

Varför det blivit så har jag inget svar på.

Jag bara gör det.. de är starka och visst – skrämmande vid första anblicken, men de lurar inte med något vackert förrädiskt skal som döljer en ful och elak best under. Nej det du ser är det du får, no more no less… och när man börjar kika lite närmare på deras aniskten och ögon är de ju faktiskt rätt.. söta?

De har inga skräckinjagande anskten som en trollslända eller grymma käkar som en nyckepiga.

Nej, de står stilla.. försiktigt känner av med ett ben om det blir fångst i sitt nät. OM de får mat i magen för dagen…de där skygga rädda små liven.

Så ja.. jag gillar dom! Inga charader o falskspel:-)

Kanske är det även pga deras stora tillgång som gör dom till ett tacksamt fotomotiv.  För att de är såpass ”simpla” att fota  att man kan ‘ägna sig åt att söka efter bakgrunder och skiftningar i ljus istället? De sitter ju alltid still..

Då jag stjäl en stund för mig själv med kameran i naturen är det så lätt att fånga just spindlar. Det kryllar av dom och särdeles många steg behöver jag inte ta förrän en ny fantastisk skapare visar upp sitt konstverk i motljuset…. Och kan man annat än älska deras daggdropebeströdda nät på morgonen? De är ju ljuvliga….

En av de första böcker min mamma brukade läsa för mig var ”min skattkammare” där de detaljrika illustrationerna trollband mig så liten jag var. Insidan på bokens kraftiga omslag lovade mer med myller av djur från noaks ark.. skira änglar och arga grodor bland vasstrån. Allt ditmålat så varsamt sinnrigt med den största omsorg.

Speciellt de små ljuvliga änglarnas kläder som hängde på tork illustrerade ett spindelnäts dagdroppar så fint tyckte jag och bilden av det lever för alltid kvar inom mig. Boken planterade ugglors hoande och doften av mossa tidigt hos mig och en lust att leva ut mina egna fantasier där ute. Ofta handlade berättelserna om enstöringa.. om hopplösa uppdrag som att fånga solen, men oavsett hur märkliga uppdragen och historierna än var blev för mig kontentan att ”är allt möjligt”. Om det så än sker inom dig själv kan berg förslyttas och fantastisk avyer skådas.. med macrots hjälp har så blivit sant och de när för mig idag ”min skattkammare” –  man FÅR se makalösa saker genom det ögat. Och allt tycks möjligt…

Det närmaste skattkammarböckernas illustrationer jag stött på är nog samlingen från Beatrice Potter, men det är något med hennes sätt att förmänskliga djurlivet som får mig lätt illa till mods. Som om man måste tilldela dom mänskliga egenskaper för att vara ok..? För mig är det värtom just det djuriska som facinerar och insikten om at vi alla härstammar från just det djuriska. och det för inte alls så länge sedan. Att se likheten i olikheten… utan kläder och mössor. Den klädedräkt de själva har fyller sin funkion med den äran!

Vi är blott patetiska efterapare och borde istället dra på oss 6 par ben till för att likna DOM;-)