Ett ruttet under

Svampar finns det gott om. En gigantiskt stor sådan snubblande jag över i Surte, enligt vad jag kan se på nätet verkar det handla om en Örsopp. En märkligt gulgrön och enormt stor upp och nervänd hatt lockade mitt öga där den låg bredvid stigen.

I olika ljus transformeras svampen i olika toner..

Svampen var dock inte helt rund utan tycktes ha växt emot något och fått en skåra i sig…

Hemmavid finns nu inte mycket kvar. Bättre var det för någon vecka sedan.. Kvar i trädgården fanns då dessa blommor, de finns inte kvar längre i samma rödhåriga skepnad utan har tappat allt sitt hår. Precis som människan.. Det går oändligt fort ute i naturen nu och man får glädjas åt varje dag löven och bladen sitter kvar.. om drygt en vecka är det dags för vintertid.. inte mycket sitter nog kvar länge till.

Grönemad har man hunnit besöka med. Denna Grebbestads pärla bjöd då på härliga vattenspel. Dessa virkande unika konstverk är något man länge kan dröja sig kvar vid. Att se grannens sjöbod målas i guld av den sänkande solen är något av det mest rofyllda man kan uppleva.. ljudet av ett dunkelt smatter från segelbåtarnas linor längre bort avbryts lite då och då från fiskmåsarnas skri. Sommar vinter höst eller vår spelar mindre roll. Att i lugn och ro låta ögon se och öron höra skänker välbehövlig ro åt en sargad själ – oavsett årstid.

Lite längre bort längs med en stenig överväxt väg hägrar gigantiska ormbunkar. Ett par steg in bredvid vägen får jag i lugn och ro fotografera utan ett enda nyfiken öga. Jag får sitta som jag vill, snyta mig som jag vill se ut hur jag vill och trampa i gyttjan som jag inte vill, men ändå gör. I endast ett par plusgrader är det något jag inte rekommenderar någon. Det är satans kallt kan jag informera! Vatten har en märklig förmåga att bli varmt rätt snabbt dock.. den ilandes smärtan gav snabbt med sig även om vätan envisades vara kvar frös jag inte längre om fötterna.

Bakom ormbunkar dolde sig en kämpande kaprifol i motljuset..

Min lycka var gjord lite längre fram på dagen då maneter låg uppflutna på stranden. Dessa fantastiska varelser! Så färgrika och unika, ingen är den andre lik. I en manets mitt låg ett par stackars kräftdjur och plågades i vad jag bara kan tänka mig var outhärdliga smärtor..:-/

Och vet ni vad, fanns det inte en manetkvinna där med!  Nog är hon där, blickande mot oss med sina nyfikna ögon bakom en slöja 🙂

Författare: Anna Ulmestrand

Fotograf med förkärlek till att kombinera ord med bild. I min blogg visar jag mer av mitt liv, mina tankar och tillrättavisanden till mig själv. En offentligt monolog, där jag om jag har tur.. kan få det till dialog med andra.

2 reaktioner till “Ett ruttet under”

  1. Vet inte hur du lyckas, du finner alltid de mest fantastiska varelser i dina bilder. Manetkvinnan är ju helt underbar med sin mystiska slöja. Dina bilder är lika färgsprakande och inspirera de som alltid.

    Tack för du delar med dig.

    Ha det gott,
    Erik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s