Göteborg – Ulmestrand's Blog

På lördag står jag på scenen och får en knapp timmes fulla uppmärksamhet av de som valt att lyssna..

Jag skall prata om det som skänker mig livskvalitet, men också det som tillåtit mig se klarare genom livet: makrofotografering.

Fotografering fungerar verkligen som en ventil för mig. Genom linsen översätter jag de dolda knutar som gömmer sig inombords. För likt i drömmens land associerar man och förstärker det som för tillfället plågar en – även om man inte vet att så är fallet, eller ibland är det raka motsatsen och det uppvisar vad man faktiskt gläds av.

En mycket nära familjemedlem drabbades för inte så länge sedan av stroke, som sedan genererade syrebrist/hjärnskador. Jag tror att detta kaos, detta grymma stop i vardagen inte märkts så mycket på mig – utåt. Men inombords har det bubblat och funderats och för varje fototur jag gjord sedan det inträffade har bilder visat vad jag egentligen tänker på.

För det jag ser är hjärnans anatomi, blod, jag ser delade par och en splittrad familj – mot sin vilja. Ett par som trots det hör samman i själ o hjärta – precis som i min översta bild i bloggen.. det spelar ingen roll vad som än händer – de hör samman. I nöd och lust. och denna jävlar anamma, denna urstarka kärlek är så in i helvete fin! Ursäkta mitt språk, men det är verkligen som att bevittna något oerhört skört och värdefullt..

Dagens bloggbilder kommer från den drabbades hemvist. Från vattnet med sina starka kopplingar….

Nu eller aldrig!

Det har inte blivit mycket bloggat sista tiden, men övriga livet styr, ibland får helt enkelt andra saker prioriteras.

För mig del har mina workshops under maj/Juni med Zoom fotoresor varit prioriterat och resten har fått stryka på foten (förutom självklart mitt vanliga yrke på Arkitektkopia i Högsbo, Göteborg). En sista kurs återstår nu till helgen den 10-11 Juni i Stockholm och det är med blandade känslor jag ser mot mitt ”avslut” för i år då det har varit betydligt mer roligt än jag hade förväntat mig!

Det är alltid lika pirrigt när man går deltagarna till mötes, kommer jag känna igen någon? Tänk om jag tappar bort någon i skogen, eller ännu värre: om någon skadar sig!? Hittills har alla överlevt och fått både parkeringsplats och mat i magen (även om en mindre allergichock hos en deltagare fick svettpärlorna rinna i pannan hos mig i Göteborg.) 🙂

Minnen jag bär med mig är mest era liv, bakgrunder och vad ni gått igenom. Det där att få sitta och lära känna någon inpå djupet gick fortare än väntat, men som jag uppskattar och bär med mig det! Det kan räcka med en lunch tillsammans i Botaniska, eller en mycket värdefull stund i bilen på väg till tåget, eller djupt samtal (och uppläxning 😉 vid fontänen i Lund.

Tack vare jättebra feedback justerar vi kursplanen från gång till gång så att det skall bli så perfekt och optimalt som möjligt för att tillfredsställa så många som möjligt:-)

Men visst – vi fotograferade ju självklart;-) MASSOR till och med – som sig bör, kan man annat än med den explosion som erbjuds i parker och på åkrar:-) Och det blir så när svaret på var man hittar skärpan blir: ta seriebilder!!! För det är verkligen mitt svar. Skall man hänga som en apa i ett träd eller med ena foten snett bakom som en ballerina behövs det en serie med bilder för att garantera att NÅGON blir skarp.

Min personliga strävan är att försöka fotografera något alldeles vanligt och få fram det på ett ovanligt sätt. Dvs att placera sig själv eller annat så motivet i fråga ser nytt och spännande ut. Men ibland vill man faktiskt bara fånga den råa raka skönheten hos t ex Magnolian.

Magnolia rätt och slätt:

Magnolia på annat sätt:

Här med en litet barn som kikar ner i blomman:

Men Magnolia var bara en bråkdel av allt vi hittade i Lund och Göteborg!

Våren var på sitt allra bästa humör och nog kan man instämma i att naturen är den största konstnären..?

Där ligger vi i lä!

Nedan: Från Lund där min önskan från deltagarna var att inte fånga de färggranna tulpanerna, utan använda oss av dessa som ”filter” och försöka hitta något annat emellan/under: