Vår – Ulmestrand's Blog

Zooma in på våren!

Det har inte blivit mycket bloggat sista tiden, men övriga livet styr, ibland får helt enkelt andra saker prioriteras.

För mig del har mina workshops under maj/Juni med Zoom fotoresor varit prioriterat och resten har fått stryka på foten (förutom självklart mitt vanliga yrke på Arkitektkopia i Högsbo, Göteborg). En sista kurs återstår nu till helgen den 10-11 Juni i Stockholm och det är med blandade känslor jag ser mot mitt ”avslut” för i år då det har varit betydligt mer roligt än jag hade förväntat mig!

Det är alltid lika pirrigt när man går deltagarna till mötes, kommer jag känna igen någon? Tänk om jag tappar bort någon i skogen, eller ännu värre: om någon skadar sig!? Hittills har alla överlevt och fått både parkeringsplats och mat i magen (även om en mindre allergichock hos en deltagare fick svettpärlorna rinna i pannan hos mig i Göteborg.) 🙂

Minnen jag bär med mig är mest era liv, bakgrunder och vad ni gått igenom. Det där att få sitta och lära känna någon inpå djupet gick fortare än väntat, men som jag uppskattar och bär med mig det! Det kan räcka med en lunch tillsammans i Botaniska, eller en mycket värdefull stund i bilen på väg till tåget, eller djupt samtal (och uppläxning 😉 vid fontänen i Lund.

Tack vare jättebra feedback justerar vi kursplanen från gång till gång så att det skall bli så perfekt och optimalt som möjligt för att tillfredsställa så många som möjligt:-)

Men visst – vi fotograferade ju självklart;-) MASSOR till och med – som sig bör, kan man annat än med den explosion som erbjuds i parker och på åkrar:-) Och det blir så när svaret på var man hittar skärpan blir: ta seriebilder!!! För det är verkligen mitt svar. Skall man hänga som en apa i ett träd eller med ena foten snett bakom som en ballerina behövs det en serie med bilder för att garantera att NÅGON blir skarp.

Min personliga strävan är att försöka fotografera något alldeles vanligt och få fram det på ett ovanligt sätt. Dvs att placera sig själv eller annat så motivet i fråga ser nytt och spännande ut. Men ibland vill man faktiskt bara fånga den råa raka skönheten hos t ex Magnolian.

Magnolia rätt och slätt:

Magnolia på annat sätt:

Här med en litet barn som kikar ner i blomman:

Men Magnolia var bara en bråkdel av allt vi hittade i Lund och Göteborg!

Våren var på sitt allra bästa humör och nog kan man instämma i att naturen är den största konstnären..?

Där ligger vi i lä!

Nedan: Från Lund där min önskan från deltagarna var att inte fånga de färggranna tulpanerna, utan använda oss av dessa som ”filter” och försöka hitta något annat emellan/under:

Gyllene snittet gick att finna på Botaniska i Göteborg:-)

Flygande lilahårig dam med ormen under sig. Eva i lustgården?

En man med röd hatt dök upp i en bit lös bark

Ett stort tack till alla som deltagit i Göteborg och Lund och till er som kommer till helgen i Stockholm!

Kram från Plupp-Anna

spektra

Dessa oskyldigt vita är snart ett minne blott..

Men hur härligt är det inte då att ha kvar minnet av dom levande i färg på den lilla 4-kantiga platta som kameran spottar ur sig:-)

På en sekund är jag där ute igen, spanandes på sippor längre bort med den glittrande bäcken som reflektor i bakgrunden, kravlandes bakom blad för att se om något spännande mönster dyker upp..

Det var en sådan där porlande solig dag och ett par timmar som var vigda åt ett trollunge och hennes lilla svarta i handen.

Bäcken är inte alls långt ifrån mitt hem och jag brukar alltid ta mig dit på våren. Det är numer en tradition och ett måste för att inviga våren.

Det är endast jag och de små barn-huliganerna som samsas vid bäcken och dess träbro. Jag kan inte annat än kalla dom för huliganer och förstår inte var lusten att förstöra kommer ifrån?

Jag försöker dra mig till minnes hur jag själv kände och tänkte som barn. Jag vill inte alls försköna mig själv eller få mig framstå som någon gullunge – det var jag nog garanterat inte, men naturen lekte jag med och i. Aldrig kom tanken att förstöra den lekplats jag älskade att vara i och fantisera kring.

Varför är det roligt undrar jag tyst för mig själv när det stampas på blommor och klampas sönder ruttna trästammar.. Vad hände med att plocka med sig blommor hem till sin mamma och dela känslan av dess doft? Förundras över skönheten.. Rita av dom hemma under det stora förstoringsglaset vid skrivbordet?

Herregud, jag inser just att jag är 100 år gammal! .. gahhhh….

Miljarder nyanser av vitt

Jag tror inte det undgått något att de små vita miraklerna har uppenbarat sig i våra marker.

Och vi fotografer gnuggar händerna av förtjusning som sig bör… För det är nu det börjar, säsongen med ljusa kvällar – de där extratimmarna efter jobbet som man äntligen kan använda till roligare saker än tvätt, disk och städ.

De där oskuldsfullt vita går att fånga på oändligt många sätt! I kombination med andra detaljer – när förgrund o bakgrund blandar sig samman börjar det hända saker med det vita.

Och att lägga sig ner pladask i ett vitt hav, känna den sagolika doften av persikosöt parfym som min näsa anser dessa sippor doftar, är så nära himmelriket man kan komma.

Där i dess mjuka kreativa famn vill jag stanna för alltid.

För ett par dagar sedan låg jag där, tryggt invirad och sökte efter dessa färg- och kontrast-kombinationer men hörde plötsligt något rätt otäckt; en mansröst började svära på det mest hemska sätt! det var kvinnoförnedrande, sluddrigt.. hotfullt och hatiskt.

När jag lyfte på huvudet såg jag men man på vägen som var på ren svenska aspackad! Han var förbannad på någon, förmodligen sin fru och hade förmodligen gått iväg för att skälla av sig.

Det var inte så trevligt att då resa mig upp för att gå till bilen måste erkännas.

Ja det är många som inte mår så bra idag…

Livet kan vara elakt och taskigt, men även fantastiskt och ljust.

Att det skall vara så svårt att balansera på den där slaka hårfina linan?

Idag var iaf en fantastisk dag!

En man är mycket tacksam för, en härligt solig o varm dag, perfekt på alla sätt och vis.

Lunchlåda på en träbänk utomhus tillsammans med kollegor och goda vänner. Vi har gått igenom rätt mycket tillsammans och kanske är det just därför vi stärks tillsammans? Eller så har vi helt enkelt samma sjuka fantasi. Hur som haver – roligt har vi iaf!

Måste vilja förändra

Jag håller mig till väldigt snäva områden när jag fotograferar.

En vitsippa med sitt röda löv kan få mig paralyserad i timmar och få mig vända och vrida min vanligtvis stela kropp till ofattbara positioner. Utan att inse det.

Tid är dyrbar, det finns inte gott om den och den tycks minska ju äldre jag blir. Därför vill jag inte bränna dyrbar tid på att enbart förflytta mig utan väljer att inte se på vad utan snarare hur vad gäller mitt fotograferande.

Och det behövs sannerligen inte åkas långt när det handlar om makrofoto.

Man kan tycka att när man vandrat i ett och samma område, aktivt fotograferandes minsta lilla vinkel och vrå på samma lilla plätt, hundratals gånger….. så borde man känna till varje liten bit av detta område.

Men icke..

För varje steg jag tar in i vad som förväntas vara en mycket välbekant scen, blir jag alltid alltid lika glatt överaskad. Naturen är sannerligen makalös! Häromkvällen vad vägen bredvid utsmyckad av ödlor! jag har aldrig sett dom här varken förr eller senare. Märkligt….

Nej naturen står verkligen aldrig still utan är under ständigt förändring. En värdefull insikt till oss människor som så gärna vill att allt skall vara precis som det alltid har varit.

Min chef sade för inte så länge sedan att ”Det enda som är säkert är att allt måste förändras.”

Jag grymtade säkert till lite buttert där och då på vårt dagliga pulsmöte, för jag räds nog viss förändring. I vissa sammanhang vill jag verkligen bara göra det jag vet att jag kan och behärskar.

Det där med förändring lät skrämmande, kravfullt och en helvetes massa jobb.

”But whyyyyyy!! Vi HAR det ju så bra..” suckade den lilla motsträviga Morran inombords och korsade obstinat sina armar.

Att allt måste förändras innebär att någon måste genomföra förändringen och förändring innebär ju något nytt….. dvs något man måste lära sig, något som tar tid. Och tid..? Tja det hade vi ju inte så gott om….

Mattematiken går snabbt i huvudet vid ett enda litet ord.

Det låter väldigt skrämmande. Som en domedagsprofetsia.

Men varför ÄR vi så rädda för den där förändringen?

Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var som tycktes jobbigt eller kravfullt! Och hur är det nu, är det verkligen så himla bra så som det är idag? Fungerar verksamheten? Är allt verkligen helt optimalt, mår alla verkligen bra i sina roller?

Hur vet jag att det är så himla bra om jag inte prövat något annat? För vad är det värsta som kan hända?

Samma förändring eller förvandling i naturen är ju tvärtom enastående vacker. Det är ju tack vare den där förändringen som iaf jag lockas dit ut till naturen och dras till för att upptäcka något nytt. Gång på gång på gång.

Utan förändring skulle lusten att besöka samma plätt snabbt dö ut för där ute i naturen innebär förändring spänning, dramatik, upptäckarlusta och ofattbar skönhet.

Kanske upplever vi människor ordet förändring som ett krav på oss själva, ytterligare ett ok vi måste bära och ytterligare ett ”måste” att addera till den redan digna ryggsäck vi konkar på genom vardagen.

När ett prestera är likställt med förändring är det kanske lätt att sparka bakut. Iaf om det innebär ett måste.

Jag hatar verkligen det där ordet ”måste”.

Tänk så vackert det vore i livet om alla ”måsten” istället vad ett ”vill”?

Knepet för en bra chef är kanske att förvandla det där ordet måste till ett vill?

Kanske är det rentav något som hen måste.

_MG_7564_s — Vakande öga (eller rådjurets frukost= en avbiten stjälk med fuktig droppe)

Time after time

Klicka på bilderna och förstora – det mår dom bäst av!

Det känns som att våren varat i en evighet i år. Fortfarande blommar vitsippor, något de gjort i mer än en månad. Vissa år sker det nästan enbart under en vecka när värmeböljor strömmar in med en aldeles för tidig sommar i sitt släptåg.

Förstå mig rätt, jag klagar absolut inte – den där evigheten får gärna vara längre! Det är med sorg i hjärtat jag ser att blommande vita träd ”redan” går åt brunt och marken under målas vit av fallande blomblad.

För det ÄR ju så vackert med en skir nyutslagen vår! Det är nog den bästa tiden, en tid fylld av förväntan och perfektionism. Inga blad är förstörda och inga trädgårdar är ännu uppätna av mördarsniglar.

Naturens tonåring helt enkelt.

Sverige har enligt vad jag förstår varit inne i en köldknäpp vilket dragit ut på våren.

Nästa vecka har det ryktats på min arbetsplats om att sommaren är på väg, ja ialla fall värmen. Och visst vore det trevligt med lite värme ändå och nog är det på tiden då vi snart är inne i Juni.

Det är märkligt hur det oerhört vackra sällan ter sig så bra som i verkligheten. De illgröna skogspartier som lyses på våren och bryts av genom korpsvarta granstråk, hur vackert är det inte? Oerhört… Men jag förmår mig aldrig fånga det så som jag upplever det. Det KAN ju ha att göra med att jag faktiskt ÄR en makrofotograf och inte äger viljan eller den rätta utrustningen för att fota landskap;-)

Bättre blir det då med det mindre perfekta nära marken, men som ändå är så vackert på sitt egna lilla vis.

Som till exempel den bruna kragen runt en ormbunkes krulliga nyfödda huvud. Det är inte uppenbart vackert alls, men när jag tar ett kort och vänder kameran upp o ner och ser en hund blir i alla fall jag minst lika lycklig som när jag ser de gröna skogarna ovanför mitt huvud.

Där var den ju.. där är den ju.. där är han ju.. en förälskelse helt enkelt, som när man fick sitt nyfödda barn lagt i sin famn.. Där var du ju lilla parvel. Älskade underverk.

*suck*

Ja det var länge sedan de föddes nu, mina 2 söner.

Och saknar tiden gör jag något oerhört. Jag glömmer mellan varven hur fantastiskt det faktiskt var, men så råkar man öppna en skolkatalog och så är dom där glädjetårarna inte långt borta igen. Mina pojkar….

Ja det är en fantastiskt värld vi lever i. Men fantastiska möjligheter att leva livet och få ta del av andra människors närvaro. Om än aldeles för kort för de som blev kvar när livet väl levts klart. Precis som regndroppar lämnar de spår kvar efter sig i mänsklighetens nätverk. Aldrig för tunga, var och än unik på sitt egna skimrande sätt.

Damen i knoppen, naturen Mona Lisa. Sedd från sidan med sin mun längst ner och ett öga högt upp…

Pimpi, världens bästa pingvin – en favoritbok som lästes för sönerna då dom var små. En bok jag osökt kommer att tänka på när jag ser den vita figuren nedan. Det är dock ingen pingvin, ingen fågel överhuvudtaget utan en getrams jag fångat, precis som på de 2 bilderna under. Samma växt men beroende på hur jag själv står med kameran blir det 3 olika upplevelser.

Tänk var en fluga får höra när den sitter på ett öra.

Bilden nedan är ingen speciell, om det inte varit för mannen till höger skulle den slängts i soporna, men nu är han ju där och halvblundar nästan ute vid kanten…

Gamla ormbunksblad är det som färgat denna bild så mörk, gliporna lät vitsipporna bakom kika fram.

Att dumpa växter i skogen är ingen bra idé, men det ger glädjer en motivhungrig fotograf. Och skrämmer det en och annan att man fångat deras snedsteg på bild är det väl än bättre.

Under vita spireaklasar växer kastanjen vilt mellan grå grässtrån och mjuka kaprifolgrenar.

Ett saligt virrvarr och ett himmelrike att fota och botanisera i, men ett helvete för svintoburret på huvudet. Det tar sin tid att borsta kåda ur hår…..

Glada knoppar som brister

Nej det såg sannerligen inte ut att göra ont när knopparna brast på botaniska i lördags då jag som så många andra besökte Göteborgs vackra park.

Jag fastnade länge vid de runda bollar som när som helst såg ut att öppna sig.

Blickande bebis..

Dramatiska skillnader mellan vita krokusar och svart jord.

Hur vackert det än må var i botaniska kan en ensam droppe längst ner i en tulpan hos mina föräldrar vara minst lika vacker i mina ögon. Men då bilden togs för ett par veckor sedan var det ruggigt kallt och kyligt.

Då, för ett par veckor sedan, hade ormhasselns långa fröställningar precis börjat dingla framför mjuka kurvor…

… och scillorna täckte ännu inte marken som de gör idag.

Det kan låta feminint med hasselns utseende, men tro mig -sura gubbar finns det även i de mjukaste kurvor.

Men så kom då solen och värmen till slut och tillät den gröna mattan att breda ut sig!

Och precis som i guardians of the galaxies dansade denna lilla sippa precis som trädets avkomma i slutet av filmen…

En tripp till Grebbestad hann vi med under påsk, vid en läig lugn plats vid munkstranden fascinerades jag av små guldsmycken som belamrat varje tångruska.

Funkians spirande blad är inte gröna. Inte än, men de blir det sen.

Först är dom precis som fågelungen skallig och spretigt hårig.

Tvära kast

Jag är en känslomänniska och känner mig hemma i livets alla toppar och dalar, men en sak jag inte blir vän med är grusade förhoppningar!

Hur irriterande är det inte när suktan efter värme och vår gång på gång slås i spillror. Men jag vet, den kommer ju till slut – värmen! Och när den väl är här hos oss känns det som den aldrig varit borta märkligt nog. Det där förunderliga nuet är verkligen flyktigt, men ack så intensivt när upplevelser väl sker. För nuet i sig själv – det sker ju konstant! Man har bara inte vet på att ta till vara på det som man borde.

Men sätt en kamera i min näve och nuet existerar i allra högsta grad. Dock inte det ”nu” som resten av omgivningen lever i.

Men helgerna är det ”nu”när jag är mig själv närmast.

Det har varit ett par helger med ett par tillfällen för nu. Ett par kalla nu och en varm solig.. Nu senast i lördags stötte jag på ett par första tappra vitsippor som trotsade kylan, bilder på dom kommer dock senare.

Jag vill istället presentera de små kloka huvuden som med sitt röda hår trotsar markfrosten, för att den fanns på sina ställen i Surte märkte jag.

Ett vakande öga…

Obstinat tupp:

Det lilla livet börjar…

Blöt flodbädd:

Frusen flodbädd:

Torkad flodbädd:

Hals över huvud

Det sägs att: ”Det är dom små sakerna i livet som gör det”.. och jag kunde inte hålla med mer.

Att mina söner mår bra, att jag inte har ont i magen, att solen skiner, att jag har tak över huvudet..

Kanske är det därför jag själv älskar makrofoto så mycket. Sättet det synliggör just det lilla i livet, det som inte gör så särdeles mycket väsen av sig, men som betyder så ofantligt mycket för vår planet. En planet som började på bakterienivå, genom det minsta lilla.

Vi tenderar ofta gå förbi det lilla, vår markvegetation för målet lägre bort och in – som ett rådjur eller vacker solnedgång. Det omedelbart vackra:-)

Och det ÄR ju vackert och bör uppmärksammas med självklart, men så är även det lilla på marken och det glädjer mig att intresset för lavar och droppar och övrigt smått uppskattas av så många makrofotografer!

Man kan ibland undra över de läxor livet försöker lära oss och vad det egentligen vill säga, men med tiden inser man vad svaret på läxan var. I mitt fall är jag idag oändligt tacksam för min närsynthet som vande mig vid att krypa nära och granska livet tätt inpå. Jag var det inte då vid 8 års ålder när jag förtvivlat försökte läsa bokstäverna i en bok.

Det har gått länge sedan jag sist skrev ett inlägg.

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men visst går tiden snabbare nu för tiden? För mig gör det det definitivt, det hinner inte bli måndag innan fredagen är här igen. Tjoff säger det bara och de där 2 ytterst värdefulla dagarna mellan arbetsveckans slut och start skall fyllas med veckans drömmar *läs: foto foto foto*.

För 1,5 vecka sedan fick jag tuppjuck och min kropp krävde frisk luft. Sagt och gjort, jag på vinst och förlust till Surte, favoritplatsen som vanligt.

Vädret var gråtrökigt när jag åkte dit och skulle inte förändras enligt vad jag hört, men som genom ett under sprack himlen upp! Att då ett par minuter senare snubbla över knallröda sporer som lös upp i motljuset fick mig tro på en högre makt. På några mikrosekunder låg där en kärring i sin fina jacka raklång på marken i gyttjan och reste sig INTE upp förrän större delen av minneskortet var fullt. Som om de skulle försvinna om jag INTE tog kort på dom? Märkligt beteende!

Men fick även se en minidrake:

En ännu mindre tomten tydligen lite sur:

Och ett öga i en mage:

Bara för att se om ni är lika tokiga som jag? Hur många ansikten ser du i vattnet?

Hittills ser jag 7 st personer, men ju mer man tittar desto fler kan man säkert se – ungefär som när man stirrar ner i en spräcklig plastmatta på toaletten på jobbet: det finns alltid någon där som blänger tillbaka!

En sur liten svamp snubblade jag över med, inte konstigt det kanske då en stor rumpa sitter på honom.

På knä inför kärlekens tecken

Vad är väl lupiner om inte symbolen för kärlek? Dessa ljuvliga små hjärtan som på nära håll skänker glädje åt makrofotografer runt om i landet.
Och nog kan man inte låta bli att slås man över likheter som finn mellan stort och smått…

Glad är jag för de stunder man fått, för solen och eftermiddagarna med gläntan i trädgården där ljuvligt ogräs som lupiner frodas.

Miss Aquarelle:

Man eller kvinna?

Definitivt kvinna:

In my lupinland:

Lupinbägare:

Rosenkvittenpippi:

Herr maskros:

Illaluktande Rhododendron:

Grön av avund

Det var den gröna gubben ovan tydligen:-)

Och nog blir man nästan grön av avund över den fantastiska färgprakt och oerhörda skönhet naturen uppvisar ute……

Än mer av den varan skall det bli för min del:

Nästa helg bär det av till Chelsea Flower Show!

Denna trädgårdsmässa är något vi i min familj velat resa till, men aldrig tagit oss tid till att genomföra förrän nu. Min syster fyllde 50 och en tripp till trädgårdsmeckat nr 1 var det bästa jag lyckades hitta på. Mor och far och syster följer med och frossar i gröna blad, spännande konstverk och maffiga färgglada blommor och jag längtar! Det våldsamma regn som just nu dundrar på arkitektkopias plåttak påminner om det våta väder som England brukar dras med och det är med fasa jag inser denna risk under vårt besök.

Men det är som dom säger – det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder:-)

Jag har frossat under helgerna i den grönska naturen nu erbjuder. Klädvalet har det varit lite sisådär med, men mitt klädval är sällan av det finare slag ändå. De kläder och skor jag använder till jobbet är de jag vandrar med i skog o mark, lättburna och sköna. Bara med en lite grön patina efter en skogspromenad. Med lite själ alltså:-)