Måste vilja förändra

Jag håller mig till väldigt snäva områden när jag fotograferar.

En vitsippa med sitt röda löv kan få mig paralyserad i timmar och få mig vända och vrida min vanligtvis stela kropp till ofattbara positioner. Utan att inse det.

Tid är dyrbar, det finns inte gott om den och den tycks minska ju äldre jag blir.  Därför vill jag inte bränna dyrbar tid på att enbart förflytta mig utan väljer att inte se på vad utan snarare hur vad gäller mitt fotograferande.

Och det behövs sannerligen inte åkas långt när det handlar om makrofoto.

Man kan tycka att när man vandrat i ett och samma område, aktivt fotograferandes minsta lilla vinkel och vrå på samma lilla plätt, hundratals gånger….. så borde man känna till varje liten bit av detta område.

Men icke..

För varje steg jag tar in i vad som förväntas vara en mycket välbekant scen, blir jag alltid alltid lika glatt överaskad. Naturen är sannerligen makalös! Häromkvällen vad vägen bredvid utsmyckad av ödlor! jag har aldrig sett dom här varken förr eller senare. Märkligt….

Nej naturen står verkligen aldrig still utan är under ständigt förändring. En värdefull insikt till oss människor som så gärna vill att allt skall vara precis som det alltid har varit.

 

Min chef sade för inte så länge sedan att ”Det enda som är säkert är att allt måste förändras.”

Jag grymtade säkert till lite buttert där och då på vårt dagliga pulsmöte, för jag räds nog viss förändring. I vissa sammanhang vill jag verkligen bara göra det jag vet att jag kan och behärskar.

Det där med förändring lät skrämmande, kravfullt och en helvetes massa jobb.

”But whyyyyyy!! Vi HAR det ju så bra..” suckade den lilla motsträviga Morran inombords och korsade obstinat sina armar.

Att allt måste förändras innebär att någon måste genomföra förändringen och förändring innebär ju något nytt….. dvs något man måste lära sig, något som tar tid. Och tid..? Tja det hade vi ju inte så gott om….

Mattematiken går snabbt i huvudet vid ett enda litet ord.

Det låter väldigt skrämmande. Som en domedagsprofetsia.

Men varför ÄR vi så rädda för den där förändringen?

Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var som tycktes jobbigt eller kravfullt! Och hur är det nu, är det verkligen så himla bra så som det är idag? Fungerar verksamheten? Är allt verkligen helt optimalt, mår alla verkligen bra i sina roller?

Hur vet jag att det är så himla bra om jag inte prövat något annat? För vad är det värsta som kan hända?

 

Samma förändring eller förvandling i naturen är ju tvärtom enastående vacker. Det är ju tack vare den där förändringen som iaf jag lockas dit ut till naturen och dras till för att upptäcka något nytt. Gång på gång på gång.

Utan förändring skulle lusten att besöka samma plätt snabbt dö ut för där ute i naturen innebär förändring spänning, dramatik, upptäckarlusta och ofattbar skönhet.

Kanske upplever vi människor ordet förändring som ett krav på oss själva, ytterligare ett ok vi måste bära och ytterligare ett ”måste” att addera till den redan digna ryggsäck vi konkar på genom vardagen.

När ett prestera är likställt med förändring är det kanske lätt att sparka bakut. Iaf om det innebär ett måste.

Jag hatar verkligen det där ordet ”måste”.

Tänk så vackert det vore i livet om alla ”måsten” istället vad ett ”vill”?

Knepet för en bra chef är kanske att förvandla det där ordet måste till ett vill?

Kanske är det rentav något som hen måste.