buketter – Ulmestrand's Blog

spektra

Dessa oskyldigt vita är snart ett minne blott..

Men hur härligt är det inte då att ha kvar minnet av dom levande i färg på den lilla 4-kantiga platta som kameran spottar ur sig:-)

På en sekund är jag där ute igen, spanandes på sippor längre bort med den glittrande bäcken som reflektor i bakgrunden, kravlandes bakom blad för att se om något spännande mönster dyker upp..

Det var en sådan där porlande solig dag och ett par timmar som var vigda åt ett trollunge och hennes lilla svarta i handen.

Bäcken är inte alls långt ifrån mitt hem och jag brukar alltid ta mig dit på våren. Det är numer en tradition och ett måste för att inviga våren.

Det är endast jag och de små barn-huliganerna som samsas vid bäcken och dess träbro. Jag kan inte annat än kalla dom för huliganer och förstår inte var lusten att förstöra kommer ifrån?

Jag försöker dra mig till minnes hur jag själv kände och tänkte som barn. Jag vill inte alls försköna mig själv eller få mig framstå som någon gullunge – det var jag nog garanterat inte, men naturen lekte jag med och i. Aldrig kom tanken att förstöra den lekplats jag älskade att vara i och fantisera kring.

Varför är det roligt undrar jag tyst för mig själv när det stampas på blommor och klampas sönder ruttna trästammar.. Vad hände med att plocka med sig blommor hem till sin mamma och dela känslan av dess doft? Förundras över skönheten.. Rita av dom hemma under det stora förstoringsglaset vid skrivbordet?

Herregud, jag inser just att jag är 100 år gammal! .. gahhhh….

Imse vimse

Min sommar har varit skiftande precis som livet är, med ungdomarnas ljuva skira kärlek, men även dyster tragedi med död i sitt släptåg. Dessa livets alla nyanser vävdes samman med en och samma tråd – varm och skönt sommarväder.

För visst har vädret varit rent makalöst i år?

Ljuvligt underbart fantastiskt…

Jag kan inte minnas en sommar som vi ägnat åt så mycket båtturer (läs bad o sol) som denna.

_MG_0887_s — Kreativt kaos i rödklöverland

Just kontraster var extra tydliga som sagt…

Att bevittna ett pars gräl framför sin dotter på offentlig plats påminner om hur många barn det är som inte har det lätt. Så enkelt och farligt det är att bli enkelspårig, enbart se innanför sin egen sfär och jämföra med det som är mitt.

Mitt i all kalabalik kändes det ändå…. ödmjuk på något sätt att se mänskligheten i sin fulaste uppsyn, så naket och blottat och just – mänskligt inhumant. För tragedin var verkligen inte human mot någon av de inblandande. Mänskligt dock….

Att bevittna hur omänskliga vi kan bli av sårade känslor och trasiga hjärtan.

Tänk att livet skall vara så svårt att levas och delas med en nästa? Hur lätt det är att sopa respekten inför sin nästa under mattan inför risken att tappa sitt ansikte.

_MG_0276_s — Glada kvinnan med sin handväska – rabarberfrön i trädgård

”Kreativitet börjar med kontrast” var en rad jag snubblade över.. I stock visade en bild på zebror.

Märkligt tänkte jag – zebror som är så lika varandra som något kan vara? Åtminstone vid första anblicken.

Precis som zebrorna har vi alla ett unikt signum, även om vi är varandra lika. Den här spindel tyckte jag var lik en zebra – iaf på sina ben:

En annan spindel gömde sig väl i vassen, eller ansiktet – en skalle formades fram för mig med spindels som öga.

Jag förstår honom – jag hade också krypit in i skuggan med den hettan som var i somras. Att bygga bo på en öde ö ger få chanser till svalka.

En kontrast till hettan var ljumna sommarkvällar, som den här i Surte när solen stod lågt och fångade in allt ogräs och strödde sitt guld över det.

Och till sist – bara för att dom är roliga……..

_MG_0199_s — Fågelfrö – kottbit som dinglade i en spindeltråd

_MG_9987_s — Göteborgs lustgård Botaniska avslöjade djävulen, mitt bland liljorna!!

Chelsea Flower Show

Ok en rapport måste ju avläggas från förra helgens event!:-)

Regnet öste när när vi klev ut genom hotellet på lördagsmorgonen. Alltså fick det första uppdraget bli att införskaffa ett par paraplyer. Det var det bästa vi kunde ha gjort för självklart slutade det regna i samma ögonblick,-) Thankyou!! Men som ni kan se var det rejält blött i marken efter skyfallet.

Det blev ett par hektiska timmar på englands nationalskatt, Chelsea Flower Show. Timmarna försvann i rasande takt. Ett par bänkar skulle definitivt ha varit på sin plats för äldre människors ömmande fötter, men icke sa nicke. Om man inte betalade för någon dyr restaurang (som ändå var fullbokat) fick man inte sitta.

Mäktigt är mitt intryck av showen! Maffigt, men ändå på något vis mindre än vad jag förväntat mig. I mitt inre hade jag målat upp hela stora trädgårdar, men riktigt så var det inte. Men det var stort så det räckte:-)

Att det var mycket folk hade jag räknat med, men inte överallt på minsta plätt och hela tiden!! Att jag överhuduvtaget lyckades med konststycket att fånga ett par makrobilder därifrån känns som en enastående bedrift. Av naturliga skäl var blommorna avspärrade och det gick inte att komma så nära som jag skulle önskat – gudarna skall vet att jag försökte;-)

Men jag mnåste säga att det som fascinerade mest var alla dessa fantastiska statyer! Speciellt en man: Brendan Hesmondhalgh – vars kreativa statyer ni kan se prov på nedan – gjorde mig näst intill gårtfärdig av lycka! Så själfulla härligt ruffa och speciella statyer! Och för de som önskar kan jag läsa mig till att han anordnar kurser:-)

Nedan en ljuvlig ros från Harkness: ”Simple peach” (harwarmth) som nästan såg vackrare ut efter den blommat klart med sina gula kronor.

Man kan köpa den online här.

————–————–————–————–————–————–————–————–

Brendan Hesmondhalgh

—————————————————————————————————————-

David Meredith

_MG_6215_s

_MG_6214_s

_MG_6210_s

—————————————————————————————————————-

Ultrarapid

Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skaldade.

”Ont för det som växer och det som stänger” Just den strofen slår an till mamman i mig och inser att jag är mer lik min svärmor än jag trott.

Just NU påminns man om hur fort livet hjul snurrar, just nu då det är vår.

Hur mycket man går miste om de timmar man sitter inne och arbetar, i en tid när allt händer så snabbt ute i naturen. Och det smärtar att inse att man inte hinner med. Att inte livet går att stanna.

Samma insikt som infann sig då barnen började bli äldre, längre och plötsligt rent av vuxna. Vart tog den tiden vägen? Vad tusan hände?

Därför försöker jag ur en fotografs synvinkel suga musten ur nuet och naturens bländande skönhet så fort tillfälle ges och kastar mig – som alltid – skamlöst ut med kameran istället för att göra sådan man borde. Det har varit ett par finfina helger med ren o skär njutning ute i naturen. Att sätta sig ner inomhus och välja ut bilder och printa ner ord har däremot låtit vänta på sig.

Det har varit påsk och sommar på samma gång. Härlig stämning vid Grönemads brygga och vår årliga påskbrasa i solnedgången… Dagar där familjen med farföräldrar föräldrar och barn sitter samlade och dagar då jag smiter iväg med kameran och fånga mer minnen än bilder… De uppstickande gröna huvudena ovan minns jag extra klart. Värme var då som nu och min vinterjacka hade jag plockat av mig en bit ifrån.. en kvarlämnad mobiltelefon i högra jackfickan fick mig oroligt lyfta huvudet titt som tätt trots att ingen människa syntes i närheten, men jag låg högt upp på ett berg där skvalpande vatten rann ner från dammen ovan ner mot havet. Ett ljud som dövar övriga.

Så oskuldsfulla de såg ut att vara – som en somrig karamell, en ljuvt pastellig hägring inklämd mellan pansarsnår, i en liten liten plätt där solen lös. En hägring jag rev jag sönder min halva kropp för att nå. Varför gör man det kan man undra? När solen lyser på så många andra intill? Kanske för att det är just extra besvärligt och att besväret gör upplevelsen så unik för mig själv och därmed området så mycket mer attraktivt….. kanske. Det var … stimulerande i alla fall och fick mig nå det tillstånd jag strävar efter: att bli ett barn igen bland naturen.

Barnet i mig tyckte dock INTE om när det som hände när jag fotograferade vitsipporna nedan i skogen intill mitt hem. Den extremahettan hade fått till och med mig att hoppa i vita shorts och vit t-shirt.

Ja VITA självklart för det är ju utan tvekan det sämsta man kan ta på sig som naturkravlande fotograf ehum!! Hur som haver, när jag låg där 10 m från grävlinggrytet på mage framför en bäck började det plötsligt sticka och bränna.. en brännässla var ju min första tanke, men 2 sekunder senare när smärtan snabbt ilat sig vidare insåg jag att det var ett rödmyrsamhälle jag klampat in på …. dom där gör rejält ont på en barbent stackare! Men man märker att man lever? Alltid något:-)

Kära söstra mi hade en fantastisk stjärnmagnolia på sin tomt och kunde ju inte låta bli att klampa ohyfsat runt den strålande busken, över komposten och upp på en stenmur bakom för att fånga dess skönhet. Allt under tiden som resten av familjen socialiserade.

Jag gillade extra mycket det som för mig såg ut som ett avlångt öga mot ett vitt ansikte, men en fluga som en svart pupill:

Även i mina pärlhyacinter dolde det sig en figur i bakgrunden:

Eller denna ledsamma gröna gubbe bakom sina blöta blå hårtestar:

Ljuvliga Pors glimmade som guld och dammade ilsket gult vid minsta rörelse i helgen som var – en guldgruva i alla väder:

Trots att man levt så länge som man gjort finns det ändå saker kvar att upptäcka! För snart 2 veckor sedan gick jag förbi min cypress och noterade då dess ilsket röda toppar som påminde om en blandning mellan rosor och ormar….. Jag fastade länge runt den där lilla plätten och resterande bilder är alla tagna på samma buske och på samma plats.

Älskade tråk

Tråkigt är det minsta jag har – egentligen. Men vädret, speciellt på helgerna, har gjort mig extreeemt uttråkad på senare tid!!

Under helgen är det nog många med mig som hoppas på lite sol för att vädra sina kameror.

Men gång på gång har jag med en suck konstaterat att jag fick skjuta upp min fotolängtan ett tag till.

Blommor finns ju dock alltid att köpa från affärerna… en märkligt blålila hortensia på Ica Maxi såg ut att ha drabbats av något elakt litet kryp, blombladen växte inte lika grupperat i typiska bollar som de brukar utan stora hål öppnade upp mot vita ”pelare” under. 59 kronor på Maxi – som hittat tänkte jag och slängde kvickt ner mitt fynd i kundvagnen under kvällshandlingen! Är något fel o konstigt i blomvärlden gnuggar Anna händerna! Där finns det oftast något spännande att hämta i makrovärlden!

Full av iver dagen efter ville jag självklart fotografera detta fynd, men….det var den dagen då gud glömde tända lampan. Trots att det var dag var det ändå mörkt.

Tyvärr hjälpte det föga att ställa ut blomman på altanen, ett massivt molntäcke kvävde ändå så effektivt det minimala solljus som förmodligen fanns där ovan.

Och att blomman var mörk till färgen fick den att slukade allt ljus som gick att tillgå… men skam den som ger sig.

Lite högre Iso fick det bli.

Ett par dagar senare såg blomman inte lika fräsch ut längre, men inte gjorde det något inte!

Snarare tycker jag mer om det halvdöda blomvrak som dröste blad ner på atlangolvet.

Uttrycket blir ett helt annat även om blomman är densamma.

Men mycket har hänt på senare tid och mycket kommer fortsätta hända.

Det är fullt upp på jobb och det är kul! Fullt upp hemma med tvillingsyskon som fyller 50 imorgon – yeii! Och fullt upp har jag även haft med min fotobok som nu är tryckt genom arkitektkopia och nu väntar på att bli inbunden – jag fick ett första exemplar skickat till mig i veckan, alldeles blankt och känner mig bra utrustad inför Norsk Naturfotofestival om 2 veckor:-)

Heja skåne!

Min förra vecka innebar ett kundbesök ända nere i Malmö tillsammans med min nya familj – Arkitektkopia. Det var en strålande vackert dag! En dag som började på morgonen med blixthalka, för att sedan blir fantastiskt vårväder under besöket i Malmö som sedemera övergick i dimma och gråtråkigt väder lagom tills att dagen var slut;-)

Med denna gula familj trivs jag rätt bra om sanningen skall fram och känner mig precis lika gul som de idag:-)

Bloggen får bli en hyllning till det gula, till påsken som står i antågande och som man så härligt påminns om när solen behagar titta fram. Att numer kika ut genom fönstret 06.50 och inte mötas av ett becksvart mörker är så fantastiskt skönt! Nu går det verkligen åt rätt håll:-)

Jag har sedan ett tag ett par videkvistar utkastade framför ytterdörren. Det brukar bli så när buketter slokar hemma hos mig. Jag ser det som en slags ”andra chansen”, då jag vet att döende blommor har en tendens att bli extremt vackra i sin transformerande skepnad!

Videkissarna i bloggen som påminner om en ankas form är fotograferade som nyinköpta och är då torra kvistar.

De 2 mörkare videbilderna nertill kommer från den döende perioden då dom var fulla med droppar från regn o rusk. Men när ”pälsen” blir blöt uppstår även former och figurer:-) Yummie!!!!!

I bilden ”what grows in your head” har jag förstärkt med hjälp av kontraster det jag såg genom att markera ner de delar som för mig såg ut som ett ansikte.