Visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skaldade.
”Ont för det som växer och det som stänger” Just den strofen slår an till mamman i mig och inser att jag är mer lik min svärmor än jag trott.
Just NU påminns man om hur fort livet hjul snurrar, just nu då det är vår.
Hur mycket man går miste om de timmar man sitter inne och arbetar, i en tid när allt händer så snabbt ute i naturen. Och det smärtar att inse att man inte hinner med. Att inte livet går att stanna.
Samma insikt som infann sig då barnen började bli äldre, längre och plötsligt rent av vuxna. Vart tog den tiden vägen? Vad tusan hände?
Därför försöker jag ur en fotografs synvinkel suga musten ur nuet och naturens bländande skönhet så fort tillfälle ges och kastar mig – som alltid – skamlöst ut med kameran istället för att göra sådan man borde. Det har varit ett par finfina helger med ren o skär njutning ute i naturen. Att sätta sig ner inomhus och välja ut bilder och printa ner ord har däremot låtit vänta på sig.
Det har varit påsk och sommar på samma gång. Härlig stämning vid Grönemads brygga och vår årliga påskbrasa i solnedgången… Dagar där familjen med farföräldrar föräldrar och barn sitter samlade och dagar då jag smiter iväg med kameran och fånga mer minnen än bilder… De uppstickande gröna huvudena ovan minns jag extra klart. Värme var då som nu och min vinterjacka hade jag plockat av mig en bit ifrån.. en kvarlämnad mobiltelefon i högra jackfickan fick mig oroligt lyfta huvudet titt som tätt trots att ingen människa syntes i närheten, men jag låg högt upp på ett berg där skvalpande vatten rann ner från dammen ovan ner mot havet. Ett ljud som dövar övriga.
Så oskuldsfulla de såg ut att vara – som en somrig karamell, en ljuvt pastellig hägring inklämd mellan pansarsnår, i en liten liten plätt där solen lös. En hägring jag rev jag sönder min halva kropp för att nå. Varför gör man det kan man undra? När solen lyser på så många andra intill? Kanske för att det är just extra besvärligt och att besväret gör upplevelsen så unik för mig själv och därmed området så mycket mer attraktivt….. kanske. Det var … stimulerande i alla fall och fick mig nå det tillstånd jag strävar efter: att bli ett barn igen bland naturen.
Barnet i mig tyckte dock INTE om när det som hände när jag fotograferade vitsipporna nedan i skogen intill mitt hem. Den extremahettan hade fått till och med mig att hoppa i vita shorts och vit t-shirt.
Ja VITA självklart för det är ju utan tvekan det sämsta man kan ta på sig som naturkravlande fotograf ehum!! Hur som haver, när jag låg där 10 m från grävlinggrytet på mage framför en bäck började det plötsligt sticka och bränna.. en brännässla var ju min första tanke, men 2 sekunder senare när smärtan snabbt ilat sig vidare insåg jag att det var ett rödmyrsamhälle jag klampat in på …. dom där gör rejält ont på en barbent stackare! Men man märker att man lever? Alltid något:-)
Kära söstra mi hade en fantastisk stjärnmagnolia på sin tomt och kunde ju inte låta bli att klampa ohyfsat runt den strålande busken, över komposten och upp på en stenmur bakom för att fånga dess skönhet. Allt under tiden som resten av familjen socialiserade.
Jag gillade extra mycket det som för mig såg ut som ett avlångt öga mot ett vitt ansikte, men en fluga som en svart pupill:
Även i mina pärlhyacinter dolde det sig en figur i bakgrunden:
Eller denna ledsamma gröna gubbe bakom sina blöta blå hårtestar:
Ljuvliga Pors glimmade som guld och dammade ilsket gult vid minsta rörelse i helgen som var – en guldgruva i alla väder:
Trots att man levt så länge som man gjort finns det ändå saker kvar att upptäcka! För snart 2 veckor sedan gick jag förbi min cypress och noterade då dess ilsket röda toppar som påminde om en blandning mellan rosor och ormar….. Jag fastade länge runt den där lilla plätten och resterande bilder är alla tagna på samma buske och på samma plats.
Ulmestrand's Blog 
Poetiskt vackert i ord och bild 🙂
Ugh hug!
Ja den där Karin hon kunde hon:-)
Roligt att bilderna tilltalade lite, det glädjer! Tack indianen – ugh hug
Vilka bedårande, vackra bilder! Så skulle jag också vilja kunna fota…….
Vad roligt att du tyckte om dom Christina:-) Man försöker så gott man kan, men tror nog man aldrig blir ”nöjd” med hur man fotograferar och det är väl egentligen bra? Att alltid försöka bli bättre är väl den bästa utgångspunkten man kan ha:-) Tänk vad hemskt om man vore ”färdig” som sigrid sa i Beppes godnattsaga:-) Då var det ju slut….
Hej Anna! Ja, tänk om det inte gick så himla fort allting…. Jag har fått stjäla mig en stund då och då för att få fota. Det finns ju massor att fånga med kameran denna årstiden. Och åh vad jag känner igen mig i det där med klädval:-) Igår kväll efter trädgårdsarbete slängde jag mig med bara armar i en rabatt med stickig växter, inte så smart 🙂 Och jag höll på att förstöra ett par vita byxor i min iver att hitta bra fotovinkel en gång. Inte så smart det heller:-)
Önskar dig en fin vecka!
/Lena
Ja den där tiden det är ett dilemma!!;-) Men vi får väl vara glad för att vi HAR tid och vett att använda den till något som glädjer oss innerligt:-) För när lusten tar över struntar man ju i vad man har för kläder på sig…på gott o ont som sagt. Men nog ÄR det lite gött med att det sticks lite? Då bär man ju med sig ett bevis och minne hem som vara ett tag;-) Enklast vore kanske om man inte ägde några vita kläder alls – haha.
Idag hade jag själv ingen ust alls att fotografera. Kanske för att storsonen skulle iväg igen på dagen:-(((
Visst blev det lite grann, men mest dåsade jag och sönerna utsträckta i solen och drack cocacola med vaniljglass i – mums!
En fin vecka till dig med – ett par ljuvliga dagar skulle vi väl visst få innan kylan komemr åter…
/Anna
Som altid er dit billedunivers en stor nydelse og inspiration. Det går vældig snapt ude netop nu – man ser forandringen fra dag til dag. Du fanger på en gang virkeligheden i miniatureformat samtidig med, at du tager mig med på eventyr til en hemmelig verden, hvor livets særheder og mangfoldighed udfolder sig ude af syne for vi de ignorante. Men du er ikke ignorant og får derfor lov at træde indenfor i magien. Og tak fordi, du tager os andre med, Anna:)
Ja det sade baar poff så var träden klädda med tjockt lövtäcke. Det första spirande stadiet med knoppar är över nu och det massiva gränskan har tagit över. Vackert det med absolut, men jag blev nästan tacksam för kylan som drog över Sverige, då hejdas växtligheten och stannar kvar längre.. För vackert är det och njuter gör man…
Tack så hemskt mycket för din kommentar Jon, fantastiskt hedrande att se ditt namn här inne i bloggen min!
Hoppas du har och får en underbar vår
Mvh Anna
Vackra ljuva poetiska bilder jag njuter av att se. Trött på kyla, regn och snö…. Vill ha vår och härliga pasteller i min trädgård. Trots fotoabstinens undviker jag mig att falla ner på backen när det fullkomligt svämmar över av regn. Ha en fortsatt underbar vår med förhoppning om vackra dagar i sköna maj =)
Hehe, ja det där blöta vill man inte gärna kravla omkring i, jag håller med dig där. Tycker du lyckats väl i din blogg – urfina vårbilder med vitsippor och fjäril! Mina skor är inte heller särskilt väl lämpade att trampa omkring i vätan med har jag märkt – de har spruckit hela vägen på ena sidan…
Snart är det helg och då hoppas jag på uppehåll och lagom blöt mark att vandra i:-) Tack för din kommentar Susanne
Att hinna med… Det känns som att man aldrig hinner men är det egentligen inte en fråga om perspektiv?
Vi hinner sova nästan varje dygn. Om vi inte hinner någon gång så kommer det snart en ny natt och då sover vi nästan garanterat, synd är det om de som inte kan eller får det.
Vi får en vår varje år. Kanske vi känner att de är för få för att vi ska hinna med dem. Men trots allt blir de ganska många till sist, de vårar som de flesta av oss hinner med. Jag hoppas att alla någon gång får känna att de har hunnit med en vår, en riktigt underbar sådan.
Men samtidigt är det väl lite bra att vårarna inte är lika många som dygnen. Inte för en enskild livstid alltså, för vårt klot är nog varje vår bara som en vardagsmorgon -så länge som det hållit på med att snurra runt.
Det är som med guld och ädla stenar, det som inte är alltför vanligt förekommande trånar vi efter och älskar.
Dina bilder är otroligt vackra, av den sorten som man kan tråna efter och älska.
Ha det gott! /Thomas
Jag håller med dig i dina tankar.
Samma gäller ju för våren, en ny kommer nästa år. Kanske är det avståndet tid – tiden som iaf i nuet känns som långt. Men tänker man tillbaka går ju ett år väldigt snabbt, snabbare för varje år känns det som;-)
Tack så mycket Thomas för kloka tankar i en vårlig kommentar.-)
Mvh Anna