resa – Ulmestrand's Blog

En färgrik vår

…..och jag vill inte se att ni fotograferar en enda tulpan!!!! sade jag inför vårt fototur och spände ögonen i de stackars deltagarna.

Jag kunde riktigt se hur tankarna gick i huvudet:

”Ok, vi åker i flera timmar med flyg till världen finaste tulpanpark och skall INTE fota tulpaner? Hur menar hon nu…. ? Ja det var ju synd på de pengarna”

Självklart var det tulpaner vi fotograferade;-) Men vitsen var ju att INTE fotografera turistfotografier utan egna unika mer konstnärliga skildringar. Vi skulle använda dom som bidrag till våra bilder, inte hela blomman som ett huvudmotiv – så som man är van att se det….. och tulpanerna var verkligen härliga att använda sig av då de hade många spännande former i sina blad. Vi använde oss av lager på lager och skakningsfoto – ett maner som verkligen tilltalade flera av medlemmarna:-) Fantastiskt roligt att se!!! MEN det som värmde mig mest var alla märkliga figurer de lyckades hitta bara så där. På en dag blev de värsta fantasimästarna:-)

Brända kycklingar, fiskdelfiner och grodor dök upp bland tulpanerna och jag blev så varm i själen! Underbart!

Jag pratar alltså om en fantastiskt helg i tulpanriket Amsterdam som makroinstruktör för zoom fotoresor!

Den var magisk på fler sätt än ett, så annorlunda och speciell.. Det hände så många saker och vi såg så mycket konstigt som papegojor som flög fritt och tavlor som började röra på sig. Som om hela staden var förtrollad under dessa dagar! Att folk satt och puffade än här kunde iof ha bidragit till den speciella ”upplevelsen” men tror knappast så var fallet. Det var bara en märklig stad! Ingen verkade bry sig om säkerhet överhuvudtaget och cyklade hej vilt i en vansinnig fart – ingen med hjälm och huller om buller med spårvagnar…..

Det var dessutom en värmebölja utan dess like: 29 grader! Något jag absolut inte var inställd på, 23 grader max hade internet lovat mig innan resan. Alla kläder var bara för mycket kändes det som och har sällan svettats så mycket som då, med bultande huvudvärk som ett brev på posten. Jag drack och drack men inte sjutton hjälpte det… Tack gode gud för Helen som gav mig resorb vilket gjorde susen för knoppen! Jag hade aldrig testat det innan men det var verkligen toppen..

Och tulpanparken då? Jo den var lika fantastiskt som jag hoppats på och erbjöd inte enbart tulpaner.

Färg och form i ett saligt myller..

Dag 2 ägnade vi åt botaniska parken i Amsterdam och tittade bl a på fjärilshuset med sina puppor:

En puppa såg ut som ett troll i bakgrunden:

Aldrig har fjärilar varit så enkla att fånga då de matades med sötsaker på fat och satt bekvämt stilla..

Jag kunde till och med fånga en bladlus på fjärilens bakre vinge… vi var flera som slogs av ögat på dess kropp och hur det såg ut som en fisk:

Jag tycker den här bilden skildrar rätt bra hur man kände sig i Amsterdam, ständigt på knä – torkandes svett i pannan 😉

Men visst gick det inte ens för mig att fota just ”tulpaner”:

Papegoja fotograferar med ett tamron 90mm:

Papegojan i trädet med tamron 90mm.. var?

Ett par grodor som inte fotograferats i Amsterdam, utan hemma i Götebirg, närmare bestämt Ragnhilsholmen på Hisingen med ett Olypmus och ett 300mm objektiv:

Med Olympus i Fuerteventura

För 2 veckor sedan reste min man och jag tillsammans med min syster o hennes man på en typisk solsemester till Fuerteventura, närmare bestämt Sotavento Beach vid södra Costa Calma där tidvattnet förvandlade stranden till en perfekt lagun för Kitesurfare.

Männen skulle kitesurfa, inte jag och min syster. Förhoppningar om at få ta ett kort eller två låg ju och grodde i bakhuvudet.

Jag måste erkänna att jag inte alls visste vad som väntade mig fotomässigt om det skulle finnas några motiv överhuvudtaget, eller om jag ens kunde med att försvinna in i dimman bakom kameran och lämna syrran åt sitt öde. Men min syster som känner mig väl accepterade mina fotografiska måsten mellan varven. Hon hängde med och väntade snällt stackarn.

Inför resan hade jag läst på lite om det fanns NÅGOT överhuvudtaget att fotografera på denna gudsförgätna sandö. Men mjäääää….jordekorrar, ostmuseeum och salttillverkling var typ det som gick att få fram om stället.

Jag hade HELT missat att det kryllar av nudister på ön!! På varenda strand – haha.

Jag hade förberett mig rätt väl OM ifall att tillfälle visade sig och fått lov att låna en lättare mer praktisk utrusning för ändamålet från en vän på Olympus.

Till skillnad från min canon fullformatare väger INTE olympusen ett ton och är väldigt liten och smidig.

Visst – jag får inte lika stora bilder, men det där objektivet jag såg bilder från i höstas på Vårgårda fotoklubbs naturfotofotofestival fick jag äran att prova och låna med mig: Olympus 300/4 IS Pro. Det var precis så roligt som jag hoppats! Perfekt till ystra irrande jordekorrar skulle det visa sig:-)

Jag började till och med förstå tjusning med fågelfotografering! Kors i taket!!

Att lojt sitta på bekvämt avstånd med en kall öl i näven och komma nära fåglarna var inte alls dumt…

Men ekorrarna var mitt primära mål.

På nätet stod det att ekorrarna visar sig på förmiddagen och eftermiddagen, men inte på vår strand!

Första dagen gjorde jag ett försök och såg framför mig värmande ljus från solnedgången som målar fram de små.. men icke – jag fann inte ett spår av några ekorrar!! De dök upp mitt på dagen när solen stod som högst och gassade som mest.

(Något som helt och hållet måste bero på solbadande turisterna och maten som delas ut från dom. Ekorrarna visste mycket väl att när det började bröta och väsnas var det dags för mat.)

Omgivningen var enbart varmorange berg och sand, men det var fantastiskt roligt ändå.

En cooling som låg och spanade från sin balkong..

En stackare – jag kallar honom ”Brallan-Allan” – hade det värsta fall av hemorojder jag någonsin skådat!

Det var bara han som hade den där hängsäcken bak i rumpan iaf så jag tror knappast att det var ett ”vanligt manligt attribut” om man säger så, ehum:

Tack vare kameran kunde man zomma in och tydligt se löss runt ögon på stackarna:-(

Avslitna öron och ärr på kroppen vittade om att det tycktes gå vilt till mellan dom vilket märktes när mat delades ut, då jagades det hej vilt fram och tillbaks.. Ekorrarna bodde i grottor i bergen och delade även rum med en råtta!

Ekorrarnas närvaro var ingen större överraskning som sagt, det gick att läsa sig till innan om dess mångfald och det stämde.

Att stranden skulle vara så makalöst vacker var dock nytt för mig! Lagunen tömdes ju när tidvattnet försvann i ett sanslöst sug och sög med sig mörk strand ut i fåror. Morgonen/dagen efter var ett gigantiskt område fullt med nya konstverk på stranden och det skar i mig när folk trampade rakt över. Samtidigt blev effekten mellan fotspår och detta konstverk en spänning och kontrast i sig. Man kan tolka det som ”människans revolt” eller kanske ignorans över livet och de mirakel som ständigt sker runt oss.. eller kanske som att vi sätter våra spår och är del av konstverken? Vare sig vi vet/vill det.

Hur som haver.

Jag vet inte om jag behöver förtydliga att jag var fullkomligt nöjd och att mina dagar var det inga problem att fylla!?;-)

Sätt mig på stranden!!

Tillfredsställd uti fingertipparna över att få ha fått se och uppleva dessa skiftande konstverk runt om kring mig på en strand som aldrig tycktes ta slut.

När jag till slut fick syn på ansiktet i sanden var lyckan gjord! Dom finns där med.. andarna..:-)

Ser ni det inte? Ansiktet jag ser är precis ovanför spåren i mitten med det mörka som håret, syns kanske tydligen på bilden under.

Lite lite färg fanns det med, dock enbart inom hotellområdet. Vattendrag och markerade floder på kartan syntes bara djupa dalar efter i verkligheten. Torrt var bara förnamnet.. enbart på bevattnade områden prunkade växter.

Desto mer färg kommer jag och ett gäng få uppleva i övermorgon – på torsdag när vi flyger till Amsterdam och njuter av färgstarka tulpaner:-) Det blir min första upplevelser av en park jag länge längtat till och läst om sedan barnsben!

Både här och där skall vädret se fullkomligt strålande ut! Härligt – nu vänder det:-)

Whop whop:-)

Try to remember the kind of September

Jag satt en stund idag och lyssande på dessa smäktande rader från Harry Belafontes sammetslena stämma.

(Om än en aning i otakt.)

Och jag ser med ens min far framför mig som alltid och gärna sjungit för mitt inre. Där står han lite för sig själv i ett rum och tar i för fulla muggar. Vackert låter det och passionerat var och är det, då han fortfarande på daglig basis sjunger serenader för sig själv och för min mor.

På hans repertoar finns allt från religösa låtar som Pärleporten och Hosianna, till Presley´s Love me tender och barnvisor som Har du sett min lilla katt”. Spektrat är stort liksom engagemanget. Han vill bara inte uppmärksammas för det – även om jag under dagen gjorde ett försök – dagen till ära.

Det är inte utan att jag ibland längtar tillbaka till enkelhetens tid, ni vet – den som var ”förr”.

Märkligt hur man så gärna glorifierar dåtiden och effektivt raderar bort skavanker med åren. För det var ju inte alltid alltid allt rosenskimrande eller perfekt.

Vi har ju alla gjort fel i våra liv, vi vill bara inte påminnas om dom.

Men den trygghet jag som barn kände är djupt förankrat och ett minne och en känsla jag ibland tar mig tid att faller tillbaka till..

Det är inte utan att jag inser hur lyckligt lottad jag var och är.

För något som kan tyckas vara självklart: respekt, gemensamhet, skratt och kärlek är inte så självklart. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara utan en enda vettig anledning…..

Tänk om .. tänk om vi bara kunde göra en omstart, att man från och med nu INTE tog varandra för givet?

Att respekten mot varandra enbart styr och hot och tvång är bortblåst och att vi enbart styr genom energi från kärlek. How about that…

Jag själv är en vanemänniska har jag insett. Det känns lagom osexigt måste erkännas. Jag skulle hellre vilja vara en vild nyfiken individ som tveklöst grabbar varje möjlighet till inspiration och nya intryck.

Men njae…… jag villl inte jättegärna kasta mig ut på okänd mark alltid utan känner mig mest som Tjuren Ferdinand som trivs bäst under korkeken.

Men ibland vill jag dock upptäcka och ta klivet in i det okända, det är väl ungefär som när han får ett stick av humlan.. Det sätter onekligen fart på det gamla köttet!

Insikten om att det faktiskt är bra för mig att pröva på något nytt får mig lyfta rumpan ur soffan och våga mig på nya möten och upplevelser även om man i dessa mörka tider bara bil kura ihop sig framför TV:n med en kopp glögg, eller ett glas vin och käka godis.

Att träffa kollegorna inom Naturfotograferna i Falkenberg var en sådan trevlig upplevelse!

De 5 höstiga bladbilderna nedan är från den helgen…

Det är en helt annan sak att sitta i en bil och tjöta med någon, än att genom flöde på FB eller Instagram försöka få en uppfattning om hur en person är. Det säger ju sig själv.. det är rätt omöjligt att tro sig veta hur någon är genom det….

Jag fick ett par fantastiska timmar med för mig nya människor jag önskade jag kunde tagit med mig hem.

Med hängande läpp fick jag lämna dom ifrån mig och med en suck åka hem igen efter avslutad helg….

Nästa helg gör jag ett nytt försök att träffa nya människor 🙂 Denna gång i Stockholm.

Zoomfoto anordnar en fotodag åt folket nu när Fotomässan inte blev av i år utan flyttades fram till våren. Jag kommer hålla föredrag tillsammans med Tom Svensson, Claes Grundsten, Mats Andersson, Serkan Gunes, Magnus Elander och Anders Geidemark. Jag tar med min fantastiskt härliga och vackra syster som alltid gör livet ljusare och gör en tjejhelg – med start på fredag! Den värsta dagen av alla att försöka ta sig fram i Göteborgvisar det sig självklart då det länge varnats om total trafikkaos pga EU-möte. Jippie……. 😉

Nätverk

Att livet är förgängligt har vi fått bli varse om i helgen som gick.

Och som så många gånger förut är det inte svårt att hitta liknelser i naturen.. Ett par multnande löv visar mig vår egen skörhet, dess förgreningar visar hur allt hänger ihop, och med en dominoeffekt kan saker snabbt rasa samman men hanterar vi livet med varsam hand kan även det sköraste löv skonas. Ett liv är skört och så oändligt värdefullt….

Att ett trasat hjärta ofta reagerar med ilska är inget nytt, orättvisor får med all rätt oss att reagera.

Och visst blir man förbannad! Över att alla inte fick in chans i livet, över orättvisor och grymhet.

Desto mer stärkt blev jag för kärleksförklaringarna och den stolthet vi visade mot varandra genom manifestationer och blomdränka polisbilar.

Ja vi har livet till låns, så nog måste vi passa på att göra det så bra det bara går – inte bara för oss själva utan för varandra.

Jag såg nyligen filmen om Dr Strange och tog verkligen till mig en strof i filmen som för mig symboliserar livet och vad det går ut på när oraklet säger till dr Strange: ”det handlar inte om dig”.

För mig betyder meningen att det handlar om oss, om samspelet människor sinsemellan. Att jag är ingen utan en spegelbild, någon som bekräftar mig som person.

För aldrig blir man väl så levande och synlig som i samspelet med en annan?

Tänk dig in i sitsen att du är helt ensam. Utan någon att tala med, leka med, busa med.. skratta med.. ?

En familj fyller den funktionen, eller skall iaf om man frågar mig. Min egen gör det till fullo;-)

På min arbetsplats Arkitektkopia har vi ett par fantastiska människor som får mig bli verkligen levande och sann i mig själv.

De har ett sätt att se bortom och får mig bli 10 år igen på nytt. Så tråkigt livet hade varit utan dom i mitt liv! Visst – arbetsuppgifterna är ju kul, men det är människorna bakom som är den verkliga anledningen till varför jag rattar min bil dit varje dag.

De kommande veckorna kommer jag få samspela med andra makrotokiga när Scandinavian Photo slår ett slag för just Makrofoto.

Om lust och tid finnes hittar mig på dessa platser:

Mölndal
Tid: 18 april, kl. 18:30-20:30
Plats: Scandinavian Photo butik, Södra Ågatan 18A, Mölndal

Stockholm
Tid: 20 april, kl. 18:30-20:30
Plats: Scandinavian Photo butik, Norr Mälarstrand 78, Stockholm

Bankeryd
Tid: 25 april, kl. 18:15-20:15
Plats: Scandinavian Photo butik, Tallvägen 34, Bankeryd

Malmö
Tid: 27 april, kl. 18:15-20:15
Plats: Scandinavian Photo butik, Östra Förstadsgatan 44, Malmö

Jag är väldigt ärad och se så fram emot att få sprida så mycket makrolusta jag bara kan! Det är så vansinnigt kul med makrofoto och den glädjen blir bara bättre ju fler som kan dela den.

Välkomna!

4 själar:

Ett par få glimtar

I jul har det varit knapert med fototillfällen..

Jag hade dock turen att uppleva ett par minusgrader under familjens besök i Grönemad.

Vi hade tänkt att gå en promenad efter maten och som vanligt skruvar resten av familjen på sig då kameran plockades med, de vet vad som väntar.. äger ni ett makro tror jag ni förstår min fascination och mitt problem. Man KAN ju inte gå förbi alla mirakel som dyker upp överallt om det så är en högst vanligt motiv som ett rött nypon…

Det är faktiskt numer ett krav från min man att jag INTE får ta med kameran om vi skall gå promenader tillsammans i familjen! Men lovade dyrt och heligt att de inte behövde vänta OM jag hittade något.. (haha – OM? ehum…) Ja det dök ju upp lite då.. som sagt..

Där sötvatten mötte salt hade det bildats magiska diamanter och kristaller på stranden. Det var bara till att vandra runt i lugn och ro och plocka åt sig juvelerna (tja, så länge man stod ut med kylan dvs)

Efter juvelstranden vad jag rejält nerfrusen och nerkyld efter att naturligtvis blött ner mina fötter och ville hem så fort som möjligt. Men möttes då av nästa syn när solen nästan gått ner; kvarblivna fröställningar som genomsköts av solstrålar!

Jag hade inte många sekunder på mig innan solen försvann bakom horisonten..

Just avsaknaden av ljus är ju vårt största dilemma så här på vintertiden. Då gäller det att att vara på de få timmar mitt på dagen som faktiskt är möjliga att fotografera i, mellan 11 och 13 är typ vad som gäller för mig nu och mellan den tiden var jag för ett par dagar sedan i Surte för att andas.

Du kanske undrar varför just Surte är mitt absoluta favoritställe då det tjatas om och om igenom om detta fantastiska ställe? Det är inte orten i sig förståss utan berget intill och då främst sjöarna som lockar. Dessa sjöar ligger högt högt upp på berget i nivåer med vattenfall emellan sig, en placering som genererar längre fototider då solen kan gå längre ner och därmed ger unika foton där solen ”skjuter” på snedden genom motiven.

Men dessa sjöar är även makalösa på att skapa märkliga ismönster med mängder av vattenväxter.

Bege er dit vet ja!

Främst till Baddammen, en plats där jag nästan alltid häckar bland de andra pärlhönorna;-)

Kuckeliku!!

God fortsättning till er alla önskar fastklämda lilla Anna:-)

Hetta

Jag hade hoppats på denna sommaren. Hoppats på sol och bad, fotografering lite när lusten föll sig på, men det blev inte riktigt så..

Det fick bli en restresa till Mallorca för att åtminstone känna värmen under under fötterna under ett par dagar.

Valet föll på det bästa alternativ som var kvar på östra sidan: iberostar club cala barca med al inclusive.

En Pina Colada 2 dagar senare och magen vände sig ut och in, ett tag låg man avsvimmad på toaletten och vaknade till liv igen inkilad med huvudet mellan toalettstolen och en stålställning bredvid för toalettpappret.

Så kan det gå…

Det har även blåst en hel del denna sommar – till makens stora glädje, nu fick han äntligen kitesurfat tillräckligt för att känna sig varm i kläderna.

Man kan tycka at det borde vara bra att fotografera makro även om det blåser, motiven befinner sig ju nära marken, men icke. Det har blåst lite för mycket kan jag konstatera..

Jag hade också spetsat mig på en lång fotosommar där maneter låg vackert utströdda längs med våra svenska stränder. Även där gick jag bet! De få som dök upp var sargade och små, men ändå – vackra är dom i mina ögon oavsett.. och får hålla tummarna för höstens kyla och om de kanske behagar dyka upp då, de små brännande juvelerna.

Nedan ”Sura gubben i maneten”:

Det blev några bilder från Mallorcas nedre region, här ett av öns märkliga marklandskap:

”Spetsat äpple” från Sverige (ett av de få tillfällena då det inte blåste). Ett rönnbär hade fallit så lägligt rakt på en pinne i kilat sig fast bakom en gulblommande buske:

Snigelblomma:

Skit i diket:

Prima ballerina:

Ljumna sommarkvällar

Oavsett hur många de blev, har sommarens alltid för få soliga dagar.

Väl där är värmen så självklar, men utan den, känns livet som om solens strålar aldrig någonsin nuddat min kropp!

Men tänk vad underbart det är att genom ett foto minnas känslan av hur svalkande ett vildsint saltvatten är mot brännande fötter. Må så vara hänt att bilderna i dagens blogg inte är så särdeles gamla… Vi smet iväg maken och jag för 1,5 vecka sedan och trotsade blåsten för att andas bohusläns friskaste doft. Matsäcken var packad som den brukar, med kaffe smörgås och något gott efter. Bara vi två, trotsandes vågorna. Vattnet stod högt och de dypölar lite högre upp på bergen som under sommaren förvandlats till rosa, var nu utbytta mot fräscht saltvatten. Det var så högt vatten på favoritön Rörö att jag nästan inte förmådde mig hoppa mellan de klippor jag annars lätt gör. Tur då att man är två…

Min man vet hur gärna jag vill vandra runt med min kamera och hjälpte mig gentilt över så att jag fick se döskallehuvuderna ovan.

Utanför min dörr står ett romantiska rester, minnen från en Londonvistelse tidigare i år. Resan var en 50 årspresent till min kära syster där jag och mina föräldrar hängde på för att njuta av Chelsea Flower Show. Och när man är på en sådan ”show” måste självklart frön inhandlas.

Jag föll för ett par skira små färgskimrande vallmo, som skiftade från ljuvt laxrosa till rött och orange. Ett par rabatterade röda med kors i mitten slängdes även de ner i kassen.

Dessa frön såddes och blommar nu, om än lite sent, i en kruka utanför min dörr. ”Ogräs” trodde en släkting vid första anblicken och ja, jo – nog så det så ut innan knopparna sprack ut, men nu gör dom mig innerligt glad varje dag, med nya blommor och unika färgskiftningar för varje dag.

Men hur vacker något än är tycks det dölja sig figurer där ändå.

Som detta ansikte i bilden nedan, med ena ögat stängt och den andra kikandes:

Rörörest 1:

Rörörest 2:

Att knäppa knäppisar

_MG_7488_s — Ready to fly, but I ain’t got wings

Jag var 3 timmar för tidig till flygplatsen.

Just den dagen sken solen och en massiv värme mötte mig när jag klev ur bilen! Strandad ute i ingenmansland med absolut inget att göra, hade jag allt att göra då kameran med sitt makro var med mig i handväskan. 3 timmar i diket med ett makro gjorde min dag. Ljuset stod lågt och bäddade in de fåtal maskrosor som stod kvar efter gräsklippningen i ett mjukt varmt sken.

Jag tycker om dubbelbottnat.
Saker med ett mångfascetterat innehåll, något man inte får serverat på ett fat, utan själv kan forma fram en betydelse ur.
Märkligt är det då hur jag så gärna vill att betraktarna skall se de ”figurer” jag själv ser när jag väl hittar dom.
Jag och Magnus Lindbom höll en workshop i Vasa i Finland för 2 veckor sedan och efter mitt föredrag fråga en kvinna mig om det verkligen spelar roll om man ser det jag själv ser? Räcker det inte om det är en fin bild?

Men nej, jag tyckte och tycker inte det….
Mest för att bilden som sådan i mina ögon inte ÄR tillräckligt bra – utan figuren.
Att överhudutaget lyckas fånga en figur är speciellt, för mig iaf. Och dyker de väl upp får man ha lite överseende med att färg och omgivning kanske inte är heeeelt hundra procent.
Om det bara hade varit en ”fin bild” skulle jag komponerat den på ett annat sätt, ofta är det störande motiv som sticker in när en figur finns med, men som jag har ”överseende” med. Utan figuren gillar jag sällan bilden till 100% helt enkelt.
Men gör någon annan det har dom självklart all rätt att göra det.

Dagens blogg erbjuder inte jättemånga figurer utan mer bara lite ”vackra bilder”, foton som i mina ögon har ett annat värde – trots avsaknad av figurer.
Den här gula aklejan hos mina föräldrar lyckades dock ha en liiiiiiiiten liten figur innuti sig, ett skelett av något ynklig insekt i den högra hålan med droppen i sig. Den var så liten att jag inte såg den, min skärpa lade jag på droppen när jag stod böjd över den ( det är en ovanlig upprätt sort min mamma har som inte hänger ner)

Nedan är samma akleja fast med skärpan lagt längre bak, på ”spjuten” i bakgrunden.

Dess främre pistiller i oskärpa målade då upp för mig en diffus bild av ett manligt ansikte med snedbena och skjorta!

En bild jag kanske misstänker man kanske inte ser omedelbart. Jag hoppas att ni ser den dock, för det är annars en typisk bild jag anser äger ett ”fel” – ser man inget i det stora gula blaffan i mitten fyller den ingen funktion. Då är det bara en gul plump.

Ett par figurer dök dock upp i min trädgård och sade hallå till mig:

_MG_8047_s

Glad och tacksam blev jag över den miniatyrlarv som lyckats äta mina vita lupiner på ett sådant sätt att ett ansikte uppenbarade sig i bilden nedan. Fram kom i mina ögon 2 kvinnor, en i skärpa och en i oskärpa framför. Den bakre skarpa kvinnan var dagen till ära utsmyckad med en bajspärla i pannan. Tack för det televerket!

Fingerborgsblomma är en växt man kan hur roligt som helst med! Vita vackra klockor eller ilsket rosa med vita fräknar, oavsett färg är dom makalöst bra fotoobjekt för en makrofotograf. Djupa och med ett intressant innehåll.

Ett steg åt sidan, eller upp och ner och en ny värld uppenbarar sig. Deras små ägg slutar aldrig fascinera..

_MG_8248_s

_MG_8179_s

Så hur var det i Finland då?

Jo.. som på bilden nedan! Mossbeklädda stenar med mängder av rödfärgade blad framför sig, ett område som vid bättre väderförhållanden var en guldskatt! Vädret var inte på riktigkt toppenhumör, även om alla deltagare var det. Knäppisarna som jag haft äran att möta minst en gång tidigare är så där charmigt personliga och härliga, alla på var sitt sätt och fick Magnus o mig att skratta gott många gånger.

Resten av tiden sedan dess har jag ägnat åt skog, trädgård och inte minst flytt och packning på jobbet! Kanske inte så mycket som tyngde ateljén , men resten av Arkitektkopia har slitit som djur, så även i dag. Min arbetsplats är från o med nästa vecka inte längre Salsmästaregatan på Hisingen i Göteborg, utan Amalia Jönsson ute i Högsbo (även det Göteborg). Där kommer 3 Arkitektkopieföretag bli till ett stort och härligt gult gäng-)

_MG_9157_s — En annan liten knäpp en – butter tomte på väg ut ur bild

_MG_8852_s

_MG_9114_s — Vid bryggan i Grebbestad vid 8 gradigt vatten

_MG_8025_s — Angry Elvis Presley-lookalike

Chelsea Flower Show

Ok en rapport måste ju avläggas från förra helgens event!:-)

Regnet öste när när vi klev ut genom hotellet på lördagsmorgonen. Alltså fick det första uppdraget bli att införskaffa ett par paraplyer. Det var det bästa vi kunde ha gjort för självklart slutade det regna i samma ögonblick,-) Thankyou!! Men som ni kan se var det rejält blött i marken efter skyfallet.

Det blev ett par hektiska timmar på englands nationalskatt, Chelsea Flower Show. Timmarna försvann i rasande takt. Ett par bänkar skulle definitivt ha varit på sin plats för äldre människors ömmande fötter, men icke sa nicke. Om man inte betalade för någon dyr restaurang (som ändå var fullbokat) fick man inte sitta.

Mäktigt är mitt intryck av showen! Maffigt, men ändå på något vis mindre än vad jag förväntat mig. I mitt inre hade jag målat upp hela stora trädgårdar, men riktigt så var det inte. Men det var stort så det räckte:-)

Att det var mycket folk hade jag räknat med, men inte överallt på minsta plätt och hela tiden!! Att jag överhuduvtaget lyckades med konststycket att fånga ett par makrobilder därifrån känns som en enastående bedrift. Av naturliga skäl var blommorna avspärrade och det gick inte att komma så nära som jag skulle önskat – gudarna skall vet att jag försökte;-)

Men jag mnåste säga att det som fascinerade mest var alla dessa fantastiska statyer! Speciellt en man: Brendan Hesmondhalgh – vars kreativa statyer ni kan se prov på nedan – gjorde mig näst intill gårtfärdig av lycka! Så själfulla härligt ruffa och speciella statyer! Och för de som önskar kan jag läsa mig till att han anordnar kurser:-)