Vinter – Ulmestrand's Blog

Återblick

Jag har fotat rätt mycket senaste tiden men det har inte märkts utåt sett. Jag är rätt usel på att sätta mig ner och gå igenom bilderna, men tog mig i kragen i helgen. Ett par månader för sent, vilket förklarar att kvällens blogg är av det kallare slaget;-)

För mig är det alltid roligare att faktiskt fotografera och ta korten än att se till att visa upp dom för omvärlden. Det är ett märkligt begär det där, att trycka på knappen… när det väl är gjort och bilden är där som man längtat efter kvarstår ett minne och en förnöjsamhet över att man lyckats träffa rätt, men även ett slags antiklimax..? Jahapp, nu var det roliga över… NÄSTA!! Precis som med godis! Jag tillhör de som aldrig kan ta en godisbit. Inte heller bli ”nöjd”, begäret är där och det måste tillfredsställas….

Imorgon skall jag hälsa på föräldrahemmet och tänker glupskt tillgodose fotobegäret i deras fantastiska djungel!

Men det får inte ta 2 månader att gå igenom bilderna denna gången;-)

Det ligger redan 1400 st foton från Fuerteventora och väntar på sin tur! Min syster med make och min gubbe hade sedan ett tag bestämt resa dit då killarna är intresserade av Kitesurfing. Min man har hållit på ett tag och är precis som syster man van att vindsurfa sedan gammalt. Det kunde väl inte ha börjat sämre dock.. en förkylning som maken hade urartade och växte till öroninflammation på plats…

jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när han fick läkarens dom 2 dagar in på semestern: ”du får inte sola eller bada”.

Men det löste sig rätt bra ändå.. något bad var han inte intresserad av, inte sol heller – vindsurfa gick bra och vädret visade sin bästa sida under flera dagar så killarna fick frossa i perfekta förhållanden.

Jag och in syster å andra sidan solade och badade och fotograferade (jag iaf). Men lånad utrustning från Olympus – perfekt för ändamålet, lättburet litet och med bra telemakro var jag helnöjd! Jordekorrar och magisk svart sand blev objekten och som sagt det blev några stycken. 1400 är efter att jag resa.. ehum…. och ingen är tagen med seriebildstagning.. ehum..

Stackars min syster.. men lyckliga mig!

😉

Flip and turn

Jag vaknade med ett leende på läpparna igår! Solen sken från en klarblå himmel! Ljuvligt tänkte jag och stressade inte därför utan tog det så lugnt som man bara kan på en lördag; med en kopp kaffe och frukostskålen i knät framför tv:n i lugn och ro.. När klockan närmat sig 10 och lusten att fota blev tillräckligt stor kastade jag mig ut och satte kosan mot Surte. Jag han inte mer än svänga av på bron mot Bohus när jag fick en stor klump i halsen.. på himlen hade det plötsligt brett ut sig en molnmatta utan dess like över hela himlen och den hade kommit mycket fort!! Men vad i hela friden…. Där satt jag med gapande mun över jordfallsbron och kände pulsen öka lavinartat…

Ev farhågor jag hade besannades med råge, jag skulle precis svänga av till Surte när någon *tjoffs* drog ner gardinen över ljuset.. *men va i h***vete*

Vad är oddsen? Varför..!!

Men skam den som ger sig. Det är inte becksvart, inte mörkaste december – bara nästan.

Jag tog mitt pick o pack och vandrade ut till favoritsjön. Nog för att jag brukar utannonsera tipsa om denna plats för alla som orkar höra på, men VAR exakt i detalj som jag vandrar är inget jag brukar berätta.

Men denna gång… Vart jag än gick till mina unika platser dring sjön – som är rätt otillgängliga mitt inne i skogen – hade någon NÅÅÅÅÅGON gått exakt på samma plats! What??

Av skostorleken kan jag utläsa att det var en liten tunnare man med en hund. Eller tonårspojk kanske… Jag väger inte direkt ton, men brakade igenom på ställen där hen inte gjort vilket indikerar att hen borde väga.. hmm 60 kanske..? Jag själv väger några kil0 över..

PÅ ett litet sätt blev jag imponerad att hen lyckats klättra på de där jobbiga platserna man vanligtvis inte går på, men mest irriterad över att hen med största sannolikhet varit där då solen sken och fått möjlighet till ljuvliga fototillfällen – till skillnad från mig då:-/

Att vända upp och ner på bilderna är något som passar på istappar tycker jag. Det är lättare att se figurer och former i tapparna då:-)

Snötäckt svamp på stock på minner om att solen vänder åter, hur otroligt det än kan te sig vissa helger:

Att vända en tappbild 90 grader kan ge upphov till andra vyer och bilder, plötsligt ser iaf jag landskap istället för en gul istapp.

.. eller kanske en våg?

På vägen hem chansade jag och stannade till vid Bohus Fästning vilket var et lyckokast! Runt fästnings strömmar det och isen hade frusit på märkliga sätt och mot spännande bottenfärger. Att kunna stå på längre avstånd i och med Sigman med sina 150mm och ändå fånga isen var väldigt trevligt:

En ny utmaning

Jag har gått och blivit med kamera – igen.

En kamera med 50 megapixlar lockade oerhört och när förra året gick med vinst gjorde jag slag i saken. Canon 5DSR har följt mig ut på 2 turer och ett nytt makro: sigma 150 2,8f har följt med såväl som tamron 60mm 2,0.

Bilderna i dagens blogg är alltså helt med den nya kameran.

Men den är då en riktig utmaning måste sägas!

Men förstå mig rätt – jag gillar en utmaning, det får igång mig, triggar mig till hundra procent! Det finns faktiskt inget bättre:-) Då får jag utmana mig själv, bli bättre, lära mig träna….. fokusera. Love it!

Men det ÄR svårt för kameran kräver mycket mer ljus – om man envisas med att fotografera på frihand och i befintligt ljus det vill säga! Vilket jag ju gör. Då bilderna är såpass högupplösta ser man också felaktigheterna i ett helt annat ljus och plötsligt blir minsta brus mycket irriterande då kravet plötligt livet mycket högre. Kikar jag på mina foton tagna med Canon Eos 400 t ex idag ramlar jag nästan baklänges. Fruktansvärd upplösning och skärpa. Men DÅ var det ok..

Den här kameran i mina ögon kommer bli en dröm under sommarhalvåret! Ge mig LJUUUUUUUUS för sjutton gubbar!

Men som sagt.. nu var det inte det.. och det var lite för sent dessutom när jag äntligen snubblade över detta iskonstverk på Surtes hala klippor:

Och jag har nämnt det förut och kommer fortsätta nämna det – har ni inte varit i Surte och besökt Baddammen så gör det! (sök efter namnet på nätet det så ni hittar exakt rätt damm) jag älskar platsen fullkomligt! Överallt är det märkligt små konstverk, vattenväxter och frön lägger sig på det allra mest konstnärliga vis redo att fångas:

Frost på Volvons fönsterruta, sigma 150mm

Dubbelexponering i kameran med sigma 150mm

A warm and Merry Christmas

Ja vad kan man säga så här ett par timmar innan julafton…Jag skulle kunna luska fram någon gammal frostig bild ur arkivet och skriva en god jul hälsning, men det är 10 grader varmt ute och stormbyar! Who am I kidding?

Det är väl som julen brukar se ut nu för tiden… och midsommar..och påsk…

Dessa slätstrukna väderslag får mig att fundera över vad i hela FRIDEN är det som händer med vår jord. För inte var det så här förr? Eller….var det?

De minnen jag har från barndomens jular är kalla och kyliga med gnistrande snö som gick mig upp till hakan, men minnen kan spela mig spratt, det vet jag med. Vad som är sant eller inte är varken rättvist eller lätt att avgöra med endast få minnesfragment. Vill man veta får man ta reda på! Viralgranska, som det så vackert heter 🙂 Har man gjort sin läxa kan man så uppfriskande trotsigt säga som idolen Rosling: Jag har rätt och du har fel.

Bästa källan borde vara SMHI och jodå, hmm där framgår det att under mina 47 år i livet har endast 14 av dom innefattat någon ynka gnutta av snö, övriga var barmark!

29,8% av mitt livs juldagar har varit vita so far. Under mina första 6 år fanns det inget snö alls på juldagen! De år jag inbillade mig var vita och fina och skimrande. Jag hade alltså ruggigt fel. Samtidigt har jag ju rätt med. Minnerna är där och där finns bilder av metertjock med snö i fotoalbumen, men om det var runt jul är mer tveksamt. Kanske är det extrema väderslag de man helt enkelt minns bäst, just för att de var sällsynta.

Vi vill gärna minnas det som är annorlunda. Jag själv fastar alltid för det avvikande i naturen. Fint som fult. Det som inte hör hemma eller det jag inte sett förut. Det ovanliga är spännande och väcker min nyfikenhet. Som dessa pyttesmå svampar som glittrade på en stam i skogen.. Det var bärstensfärgen mot silvergrå stam som fick mig stanna till, men dess form var vad som fick mig lyfta kameran..kyrklockor, höns som följer ett skärpespår, kanoner och tofflor. Allt i en yta på bara ett par centimeter.

Men visst har det funnit ett par dagar med frost. Dagar då det faktiskt fanns tillräckligt med ljus och ett par timmar över för mig att vandra ut. Och då blir man ju innerligt glad i själen!

Men det krävs inte så mycket för att hitta spännande motiv. På en promenad vid min arbetsplats i Högsbo industriområde i Göteborg fann jag ett makalöst vackert grönbelagt trästaket. Jag blev bara tvungen att ta med kameran nästkommande dag för att fånga de märkliga mönster som uppkommit av smuts ihop med vädrets makter.

Och en ynka kvist kan räcka för att göra min dag ibland..

Och så här blir ju då alltså årets julafton: varmt höstfärgad – som det brukar får jag konstatera med min viralgranskning gjord i bakhuvudet;-)

God jul till er alla!

skapelser

De tillfällen då tid och frost sammanfallit har inte varit många… kanske är det mest tiden som brustit om jag tänker efter.

Jag tror jag är stressad men har svårt att inse det … mer än att tiden inte räcker till åt det jag verkligen vill göra.

I min värld är det mer mörkret som är orsaken och anledningen till att kameran inte luftas så ofta som jag hade önskat.

För det faktumet att ljuset inte finns under vinterhalvåret är ju ingen nyhet direkt…! Vi arma nordbor stångas ju med dåligt humör och ångest under dessa mörka månader, jag tycker faktiskt det är fantastiskt hur sjutton vi klarar av det överhuvudtaget;-)

Att därför se hur ljuset vänder åter skänker verkligen frid åt mitt mörka inre! Mornarna är inte längre becksvarta på väg till jobbet och hemfärden tillåter mig nu att se stadens siluetter och en strimma av glöd ute vid horisonten när den lilla svarta puttrar över älvsborgsbron!

Bilderna i bloggen är alla fotograferade mellan 11 och 13.30, det är då ljuset räckte till. Som vanligt vid favoritplatsen Surte med sina makalösa isformationer.

SOM jag längtar till ljuset och när man kan fotografera ända fram till 21 på kvällen!

Snart snart…

Och den lilla eftersläntaren som INTE fångats i Surte utan aldeles utanför min dörr… broccoli är inte bara god att äta utan funkar som modell framför kameran med;-)

Ett par få glimtar

I jul har det varit knapert med fototillfällen..

Jag hade dock turen att uppleva ett par minusgrader under familjens besök i Grönemad.

Vi hade tänkt att gå en promenad efter maten och som vanligt skruvar resten av familjen på sig då kameran plockades med, de vet vad som väntar.. äger ni ett makro tror jag ni förstår min fascination och mitt problem. Man KAN ju inte gå förbi alla mirakel som dyker upp överallt om det så är en högst vanligt motiv som ett rött nypon…

Det är faktiskt numer ett krav från min man att jag INTE får ta med kameran om vi skall gå promenader tillsammans i familjen! Men lovade dyrt och heligt att de inte behövde vänta OM jag hittade något.. (haha – OM? ehum…) Ja det dök ju upp lite då.. som sagt..

Där sötvatten mötte salt hade det bildats magiska diamanter och kristaller på stranden. Det var bara till att vandra runt i lugn och ro och plocka åt sig juvelerna (tja, så länge man stod ut med kylan dvs)

Efter juvelstranden vad jag rejält nerfrusen och nerkyld efter att naturligtvis blött ner mina fötter och ville hem så fort som möjligt. Men möttes då av nästa syn när solen nästan gått ner; kvarblivna fröställningar som genomsköts av solstrålar!

Jag hade inte många sekunder på mig innan solen försvann bakom horisonten..

Just avsaknaden av ljus är ju vårt största dilemma så här på vintertiden. Då gäller det att att vara på de få timmar mitt på dagen som faktiskt är möjliga att fotografera i, mellan 11 och 13 är typ vad som gäller för mig nu och mellan den tiden var jag för ett par dagar sedan i Surte för att andas.

Du kanske undrar varför just Surte är mitt absoluta favoritställe då det tjatas om och om igenom om detta fantastiska ställe? Det är inte orten i sig förståss utan berget intill och då främst sjöarna som lockar. Dessa sjöar ligger högt högt upp på berget i nivåer med vattenfall emellan sig, en placering som genererar längre fototider då solen kan gå längre ner och därmed ger unika foton där solen ”skjuter” på snedden genom motiven.

Men dessa sjöar är även makalösa på att skapa märkliga ismönster med mängder av vattenväxter.

Bege er dit vet ja!

Främst till Baddammen, en plats där jag nästan alltid häckar bland de andra pärlhönorna;-)

Kuckeliku!!

God fortsättning till er alla önskar fastklämda lilla Anna:-)

När livet är halvfullt i djävulsbadet

Jag har haft lyxen att njuta på ett spa med min kära syster. Varma bad, färdiglagad god mat och skumpa på rummet med varsin liten ostbågepåse framför tv:n på rummet. Kan en lördagskväll bli så mycket bättre?

(Att sedan dagen efter mötas av ett fullkomligt stilla dimlandskap som målat varje pyttegren vit var inte heller fy skam…)

Vi hade under dagen njutit av dö re dö re dö re…….”djävulsbadet”. Vi förstod snart att det tydligen var väldigt varmt då ett flertal personer som försökte doppa ner sina fötter snabbt drog dom tillbaka med ett tjut. Ingen av oss två höll med om att den var för varm dock. Det var alldeles lagom för oss och när vi sänkte ner våra kvinnliga lekamen i den salta värmen var nog bådas vår lycka gjord. Himmelriket! GÖÖÖÖTTT!!!!

Jepp där låg vi o päste o njöt av livet till fullo!

Ja det är lätt att se livet som halvtomt; halvvägs till döden, grått svenskt väder, lite småont här o var.. köttet är segt.

Känner ni igen er? Alltid finns det något som retar en…. för varmt för kallt. Men jag försöker påminna mig själv att se livet som halvfullt när dom tankarna väller över mig. Kroppen fungerar ju, jag HAR mat för dagen och tak över huvudet. Inte kan man begära mer än så..?

Häromdagen var jag på väg hem från ett läkarbesök som gjorde mig lite nedslagen.. tror ni inte på sjutton att jag på väg tillbaks till jobbet dessutom blev påkörd? Men hallå!!!!! NU får dom väl ändå ge sig…

Och då undrar man ju .. med en blick upp ”varför”? Vad har JAG gjort?

Behöver jag råka ut för det med? (och tankarna for genast iväg till försäkringar, reparationer med onödiga kostnader som skenade iväg)

Men när jag tog ett par steg ut ur bilen insåg jag vilken fruktansvärd tur man haft. Jag hade blivit påkörd – precis på fälgen!

Ingen annan del av bilden prickades och vad är oddsen för det?

Nja, tack för det halvfulla säger jag bara. Där fick man en påminnelse om att sluta ömka sig själv! Man lever!

Att se naturen som halvfull är en utmaning när allt tycks grått i naturen, men det finns alltid ljus och färgglimtar att hämta ändå.

Ta t ex Gullkrös, en sladdrig gelésvamp man ofta stöter på hos döda trädstammar.

Jag tycker dom är vansinnigt vackra o fascinerande! Kontrasten mellan den kalla färgade omgivningen och en knalligt gul svamp livar till det rejält! Det bor alltid pyttesmå loppor bland dessa gula svampar som är så himla söta med stora huvuden och ett par få strån på rumpan! De ser nästan ut som tecknade figurer! Kika noga nästa får ni se:-)

Formen på dessa svampar är kanske inte det roligaste man mött, men de tjänar perfekt att använda som ”färgfilter”, dvs att fotografera ”rakt igenom”.

Eller tja nästan här iaf…

Nu när det är så ”dött” i naturen är värmen från en lågt stående sol verkligen uppskattat:

Pyttesmå gullkrös:

Långa slutartider är alltid roligt att leka med:

Och i den lilla världen finns det mängder av ögon som vaktar:

Vinterklädda träd vid stranden på Vann spa.

Kontrasternas rike

För några veckor sedan var det dags för det 10-åriga snöfallet. Det där hutlöst farliga snöfallet som efter endast ett par timmar visar hur handfallna och små vi egentligen är när det är upp till den enskilda individen att stå på egna ben. När ingen fungerande infrastruktur finns där för att visa oss vägen till våra insnöade arbetsplatser och skolor.

Jag själv trodde som många att det bara var att ”backa på” ut i snön. Den ger väl vika. Så jäkla tjock är den väl inte! Jo..

Grannen stod bredvid med sin skyffel och undrade om jag satt fast. Ehum…. hjälpte till? Nope!

Well skotta dig fram själv kärring! And I did. Maken var gullig och kom ut för att hjälpa till dock:-)

Det känns som att moder natur med all sin otvivelaktiga frenesi försöker tala oss tillrätta. Kanske rent av tvinga oss att ta ett extra andetag, stanna upp lite. För hur itrriterande det än är med stopp och stå frusna som istappar i väntan på bussar som aldrig kom, innebar det väl även magiska tillfällen till mänsklig kontakt.

För säga vad man vill, men det fanns definitivt något att prata om under dagen! 😉

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Tiden har gått och än värre – mitt älskade objektiv gick sönder!! Scandinavian Photo trodde det var kameran, men tack o lov var så inte fallet lugnade mig Canons reparatör. Men med 165 000 (!) exponeringar tyckte dom ändå att ett byte av div inre ”organ” var på sin plats. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick reda på antalet. Visst – jag TAR många kort och skjuter ofta på en hel drös för att vara säker på att någon blir skarp. Men ändå?? Jag vet inte vad som är brukligt, men tack o lov för digitalkameran säger jag bara. Hade jag haft analog kamera skulle jag väl varit bankrutt vid det här laget;-)

MEN – jag är alltså med ny bekantskap… Tamron igen, men den nyare varianten då den äldre – min favorit – inte fanns hemma, trots att jag kikat på nätet och trodde att så var fallet. Full av ilska och högljudda protester i affärens mot försäljarens argument för hur dålig mitt gamla objektiv var, tog jag ändå mitt förnuft tillfånga och accepterade att inget någonsin är sig likt. Det förlösande order var ”vädertät”. Jag insåg det är något för mig som kryper kravlar och hoppar runt i diverse smutsiga områden.

Men vän med den är jag INTE än. Som gammal räv tar jag nog min tid för att vänja mig, men det kommer väl så småningom.

Som sagt, det var ett tag sedan jag bloggade och bilderna är alltså tagna för ett par veckor sedan.

Som t ex denna bild nedan som dök upp på en nyanlagd grusväg. Det var innan det megastora snöfallet och varje minusgrad gjorde mig jubelrusig inombords. När det är så där kallt och man vet att man har max 1-2 timmar på sig för jag lite panik om jag skall vara ärlig. För VAR de där motiven dyker upp vet man ju aldrig? Man kan otur och vandra runt o hitta något precis i slutet, eller ramla på något bra omedelbart.

Just denna dag var det ont om is men fick en känsla av att det kanske, möjligen kunde finnas något inne vid den hotfulla kala vägen in mot skogen och det farliga område där jag VET jägare brukar lura på jakt efter älg.

Och på tråkiga grå stenar fanns det mycket riktigt för mig juvelprydda områden – vissa mer täckta av smutsiga spår än andra, men jag gillade den lilla gula touchen som smutsen gav.

Mitt älskade Surte har jag självklart besökt där en frusen fors lockade -isen var snorhal och superblank och det enda säkra tyckte jag var att krypa på knäna, att gå var otänkbart då jag genast slant till.

På kanten bredvid hade isen format fram vad som för mig såg ut som snömoln men en måne på sin himmel ovanför:

Inte mycket gick att fånga på min klätterfärg uppåt då timmarna hunnit gå för lång och ljuset försvunnit allt för mycket, Men ett par upp-o-nerbilder på isen blev det ändå.

Vintertokig

_MG_1507_s — Minnet från naturfotografernas höstmöte 2015

Kanske är du som jag och blir galen av längtan efter is, vinter och kyla?

Denna evinnerliga väta och gråa tillvaro som aldrig tycks försvinna. Just idag är det faktiskt ett uppehåll i regnandet och det gör fantastiskt gott för själen, men visst vill man ha mer!!!

Ma kan tänka att det borde ha varit omöjligt att hitta vintermotiv den senaste tiden, men för ett par veckor sedan kom det faktiskt lite kyla. Och med den is och mönster på de flesta ting som t ex bilden nedan: en bils frostiga bakruta som solen lyser på.

Eller frusna vattenpölar på grusiga parkeringsplatser:

Fantastiska Surte som aldrig gör mig besviken:

Jag sörjde bara att jag kom dit alldeles för sent… solen hade redan börjat sänka sig ner och ströp det mesta av ljuset jag så väl hade behövt..

Isdrake kan man hitta i Surte:

I wonder

Många tankar har bubblat upp i mitt huvud senaste tiden, något jag enligt mig hade med ultraljudet att göra.

Nej, jag är inte med barn, det är bara åldersnojjan som dragit sin fula svarta mantel över ett ynkligt ego. I ett fatalt försök att stoppa tiden med fallande hamsterkinder i sitt släptåg, tänkte jag pröva på denna fluga – ultraljud – i ansiktet. Man skall tala med sin hud förstår ni;-) En serie om 6 behandlingar á en gång i veckan skall förvandla denna hamster till något.. mindre hamsterlikt var tanken.

Mina jordnära naturvetare till barn himlar med ögonen och drar djupa suckar över mitt påhitt och jag själv var, om inte lika skeptisk, så åtminstone högst avvaktande inför behandlingen.

Efter den första omgången fick jag oväntade effekter. Men inte av den art jag hoppats på: Exakt 3 dagar efter började tankarna poppa upp utan hejd och då menar jag inga ”normala” tankar som frivilligt tänkes utan det var som om min hjärna gick på amfetamin! Yeeeha!!

Fullkomligt överbelastad!

Dessa tankar slutfördes aldrig utan vimlade upp konstant utan att tänkas färdigt – den ena efter den andra om o om igen. Det var ett väsen utan dess like i mitt huvud och fick fullkomligt panik. Dessutom fick jag ljuseffekter framför ögonen…

Att det hände EN gång kunde jag väl skylla på stress och överarbetad och in-i-väggen-tendenser (vem har väl inte det idag?), men när det hände igen? Exakt samma antal dagar efter nästa behandling var det lite väl mycket för att bara vifta bort! Något liknande har jag aldrig upplevt förut, men att jag är känslig för ljud vet jag sedan gammalt och hjärnan med sin frontallob ligger ju …rätt nära pannbenet? Naturvetarna himlade nu ÄN mer med sina ögon i soffan bör tilläggas.

Jag beordrade därför att inte använda ultraljudet på pannan utan enbart där problemet låg – det förhatliga hamsterkinderna. Så långt borta från hjärnan som möjligt.

Ljuseffekter och rusande tankar uteblev efter 3 dagar. Var det då en slump? Kanske, men jag vill helst inte uppleva det där myller av ofullständiga tankar som aldrig tycktes sluta komma för trevligt var det verkligen inte – att tvinga sig fokusera på att flytta handen från ett ting till ett annat för att vila hjärnan var skrämmande.

Inte visste jag att jag kunde tänka för mycket? Otroligt! 😉