Kontrasternas rike

För några veckor sedan var det dags för det 10-åriga snöfallet. Det där hutlöst farliga snöfallet som efter endast ett par timmar visar hur handfallna och små vi egentligen är när det är upp till den enskilda individen att stå på egna ben. När ingen fungerande infrastruktur finns där för att visa oss vägen till våra insnöade arbetsplatser och skolor.

Jag själv trodde som många att det bara var att ”backa på” ut i snön. Den ger väl vika. Så jäkla tjock är den väl inte! Jo..

Grannen stod bredvid med sin skyffel och undrade om jag satt fast. Ehum…. hjälpte till? Nope!

Well skotta dig fram själv kärring! And I did. Maken var gullig och kom ut för att hjälpa till dock:-)

Det känns som att moder natur med all sin otvivelaktiga frenesi försöker tala oss tillrätta. Kanske rent av tvinga oss att ta ett extra andetag, stanna upp lite. För hur itrriterande det än är med stopp och stå frusna som istappar i väntan på bussar som aldrig kom, innebar det väl även magiska tillfällen till mänsklig kontakt.

För säga vad man vill, men det fanns definitivt något att prata om under dagen! 😉

Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Tiden har gått och än värre – mitt älskade objektiv gick sönder!! Scandinavian Photo trodde det var kameran, men tack o lov var så inte fallet lugnade mig Canons reparatör. Men med 165 000 (!) exponeringar tyckte dom ändå att ett byte av div inre ”organ” var på sin plats. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick reda på antalet. Visst –  jag TAR många kort och skjuter ofta på en hel drös för att vara säker på att någon blir skarp. Men ändå?? Jag vet inte vad som är brukligt, men tack o lov för digitalkameran säger jag bara. Hade jag haft analog kamera skulle jag väl varit bankrutt vid det här laget;-)

MEN – jag är alltså med ny bekantskap… Tamron igen, men den nyare varianten då den äldre – min favorit – inte fanns hemma, trots att jag kikat på nätet och trodde att så var fallet. Full av ilska och högljudda protester i affärens mot försäljarens argument för hur dålig mitt gamla objektiv var, tog jag ändå mitt förnuft tillfånga och accepterade att inget någonsin är sig likt. Det förlösande order var ”vädertät”.  Jag insåg det är något för mig som kryper kravlar och hoppar runt i diverse smutsiga områden.

Men vän med den är jag INTE än. Som gammal räv tar jag nog min tid för att vänja mig, men det kommer väl så småningom.

 

Som sagt, det var ett tag sedan jag bloggade och bilderna är alltså tagna för ett par veckor sedan.

Som t ex denna bild nedan som dök upp på en nyanlagd grusväg. Det var innan det megastora snöfallet och varje minusgrad gjorde mig jubelrusig inombords. När det är så där kallt och man vet att man har max 1-2 timmar på sig för jag lite panik om jag skall vara ärlig. För VAR de där motiven dyker upp vet man ju aldrig? Man kan otur och vandra runt o hitta något precis i slutet, eller ramla på något bra omedelbart.

Just denna dag var det ont om is men fick en känsla av att det kanske, möjligen kunde finnas något inne vid den hotfulla kala vägen in mot skogen och det farliga område där jag VET jägare brukar lura på jakt efter älg.

Och på tråkiga grå stenar fanns det mycket riktigt för mig juvelprydda områden – vissa mer täckta av smutsiga spår än andra, men jag gillade den lilla gula touchen som smutsen gav.

Mitt älskade Surte har jag självklart besökt där en frusen fors lockade -isen var snorhal och superblank och det enda säkra tyckte jag var att krypa på knäna, att gå var otänkbart då jag genast slant till.

På kanten bredvid hade isen format fram vad som för mig såg ut som snömoln men en måne på sin himmel ovanför:

Inte mycket gick att fånga på min klätterfärg uppåt då timmarna hunnit gå för lång och ljuset försvunnit allt för mycket, Men ett par upp-o-nerbilder på isen blev det ändå.