Vinter – Sida 2 – Ulmestrand's Blog

Björndjur

Sedan jag först hörde talas om djuret har jag älskat det – de små märkliga trögkrypare som kallas björndjur.

Begåvad med ett avskräckande utseende likt en dammsugarpåse överlever de jorden och rymdens värsta påfrestningar. De kan torka ut helt och gå in i ett dvalaliknande tillstånd. Och det är inte utan att jag känner igen mig – inte bara för att det är mörkt större delen av dygnet – försvarsmekanismen i kroppen får den att ibland sluta sig inåt och koppla från. Automode on..

Ibland sker saker man inte kunnat förutspå och märkligt är det då att uppleva hur man faktiskt reagerar. Tydligen inte alls som man hade kunnat tro. Men det är väl så att vi är ett med våra kroppar och allt annat som påverkar den. Mitt jag idag är ju inte samma fysiska eller psykiska person som existerade för 10-20 år sedan, hur gärna jag än vill tro det. Därför kan jag knappast förvänta mig reagera på samma sätt som då?

Vilket är på både gott och ont.

Det sägs att man blir visare med åren. Hmmm, jag skulle vilja säga avtrubbad eller domnad..precis som björndjuret. Tycker mig bli mer o mer likt det också till det yttre – host. Önskade jag kunde skylla på för mycket dammsugning men…

Well, den där domnade känslan är rätt bra ibland för att inte fullkomligt lägga fällben för sig själv. Ibland orkar man inte bryta ihop helt enkelt utan stålsätter sig för att köra vidare. För man måste ju? Vad hjälper det att inse sitt misstag i efterhand och bryta samman? Inte ett dugg.. (och det kommer från hon som nyss tillskrev sig titeln dramaqueen? I know )

Märkligt är det då att på 2 sekunder smälta totalt över att 2 människors kärlek resulterat i ett nytt liv, ett jag ser fram emot att få träffa så fort som möjligt. Då tycks det domnade plötsligt som bortblåst, jag fick väl vatten kanske:-)

Det har varit ont on tid och ont om motiv de få tillfällen jag lyckats ta mig ut i naturen med kameran. Eller tja, motiv finns det ju självklart alltid, men inte de jag förställt mig se. Däri ligger felet. När jag väl koncentrerade mig på det som faktist låg för mina fötter vaknade omgivningen till liv igen. Det kan ju räcka med en ynklig snö/isklump under en gren. Där fanns figurer redo att upptäckas. Som alltid, allt handlar om hur man väljer se på livet… upp och ner, glädje eller gråt, svart eller vitt eller en helvetes massa färg:-)

Ett tappat minne

Jag anses vara lite av en dramaqueen vid vissa tillfällen.

Denna ”queen” visar sig tydligen vid de tillfällen då något fattats mig, som då en plånbok stulits eller ett värdefullt minneskort försvunnit, saker som för mig är av stor vikt.

För mig är en dramaqueen någon som spelar över, spelar teater helt enkelt. Men i mitt fall finns det ingen teater med i spelet.

Vid de tillfällena blir jag…. hur skall jag uttrycka det… lite lite upprörd! Eller kanske hysterisk? (Det beror nog på vem man frågar) Och faktum ÄR att mina känslor syns kristallklart! Blir jag oroad, kränkt eller sårad så är jag som en öppen bok. För helsike!!!! PANIIIIIIK!!!! Dramaqueen eller ej, det är dramatiskt för mig och världen är upp och ner.

Att det då sedan visar sig vara fel, att plånboken inte alls var stulen eller att minneskortet inte alls hade tappats? Ja det är ju fantastiskt, men där och då var verkligheten någon helt annan. Jag reagerar helt enkelt för snabbt och för mycket, men what to do – man är den man är. Jag kan inte påstå mig tro på horoskop, men känslosam och spontan är jag, precis som en annan jungfru, min chef. Känslorna syns utanpå och går att läsa som en öppen bok – i alla fall för mig som är ”en likadan”.

Det som säger emot allt vad horoskop heter är att min ena son har samma känslostorm, men hans stjärntecken är så långt ifrån jungfru som man kan bli.

Jag tycker dock att det är skönt att ”läsa av” en annan person, att inte behöva undra eller fråga om den är glad, ledsen eller arg. Det syns direkt!?

Ett par djupa andetag kan man ta – men när tiden tickar och korten länsas på sitt innehåll i min fantasi är sekundrar dyra! Inte fan kan man stå där och andas då!?

Lättare är det då att andas när naturen bjuder på stillhet. När det fadda ljudet att fallande snöflingor dämpar omgivningens sorl och målar en vit gloria åt mitt mörka hår. Då andas jag.

När kylan kryper ner mot minus 10 måste jag däremot sluta andas, i alla fall då foton skall tas. Glasögon immar alldeles för fort igen märkte jag i helgen. Jag saknar mina linser vid dessa tillfällen. För ett år sedan började mina ögon sparka bakut och måste numer använda ögongel varje dag. Läkarna rycker på axlarna, så länge det fungerar med gel och inget annat tycks ”hända” så…. För mig spelar det väl ingen roll heller, så länge jag kan se spelar det ju ingen roll hur. Om det inte vore för den förbannade imman.

Isvulkanen jag stötte på såg ut att vara insvept i dimma även den:

I Grebbestad fanns det inte alls snö som det gjorde här i Göteborg för ett par dagar sedan. Men det var ruggigt kallt! Tyvärr var det inte så mycket is som jag hoppats på , men det fanns om man letade lite noga. Den snabba kylan hade effektivt frusit ner både luft och vatten. Det kändes nästan som att man flög över ett snötäckt trälandskap:

Isfåglar vill gärna dyka upp lite då och då:

”Munkarna” i Grebbestad är en strand inte långt ifrån svärföräldrarnas hem. En plats full med slipade stenar, där trodde jag mig ha tappat minneskortet. Det som stal min uppmärksamhet var en annan strand – gjord av is, ett löv, bubblor och berghäll.

Mitt minne var inte tappat visade det sig idag.

När handen stacks ner i min jackficka låg där det saknade minnet.

En oro och en illusion kan krossas så snabbt, precis som detta piratskepp som endast består av lite sprickor i en is – högst uppe på ett berg

Här hemma i Göteborg vägrade ett par röda löv att släppa sitt tag.

En intensiv färg som är svår att missa bland allt det vita.

Så kom det vitt

Så fantastiskt det var att se de vita flingorna sakta dala ner… Bara för någon dag sedan var det 8 plusgrader men så smällde det till idag och genast infann sig julkänslan på ett ögonblick! Bilderna i dagens blogg är definitivt inte från idag utan är samlade rester från tidigare sessioner – främst från Surte. Det har inte blivit så mycket fotograferat på sista tiden, men hoppas de närmsta dagarnas ledighet skall förändra detta – återkom om en vecka så blir det nog mer fräschare – förhoppningsvis vitare – foton;-)

Min enskilda firma hade gått med vinst i år – ingen jättesumma men ändå såpass att jag tänkte unna mig ett bättre objektiv. Jag hade kikat igenom utbudet och var förberedd på vilka jag ville testa redan innan jag klev in till Scandinavian Photos lokaler i mölndal. Förhållanderna var perfekt den dagen – halvdåligt mulet ljus som inte gav något objektiv någon fördel. Men fältproverna mellan de ”nya” med internstabilisering och mitt nuvarande ”gamla” utan stabilisator gjorde mig förvånad! Jag såg ingen skillnad när jag zoomade in och kikade på skärpan – det är nämligen det jag lite smått retar mig på när ljuset inte riktigt räcker till. Samtidigt blir jag ju lite glad också att det faktiskt fungerar såpass bra som det gör – mitt gamla hederliga utan stabilisator – i alla fall för mig. Det är väl så att man helt enkelt hittar en kompis som man trivs med och vet hur den fungerar.

Att det tecknar skillnaden mellan skärpa och oskärpa roligt är dess främsta fördel enligt mig. Se bara på bilden nedan där fröets slut nästa suddas ut till ett akvarellmässigt utseende: