Sedan jag först hörde talas om djuret har jag älskat det – de små märkliga trögkrypare som kallas björndjur.
Begåvad med ett avskräckande utseende likt en dammsugarpåse överlever de jorden och rymdens värsta påfrestningar. De kan torka ut helt och gå in i ett dvalaliknande tillstånd. Och det är inte utan att jag känner igen mig – inte bara för att det är mörkt större delen av dygnet – försvarsmekanismen i kroppen får den att ibland sluta sig inåt och koppla från. Automode on..
Ibland sker saker man inte kunnat förutspå och märkligt är det då att uppleva hur man faktiskt reagerar. Tydligen inte alls som man hade kunnat tro. Men det är väl så att vi är ett med våra kroppar och allt annat som påverkar den. Mitt jag idag är ju inte samma fysiska eller psykiska person som existerade för 10-20 år sedan, hur gärna jag än vill tro det. Därför kan jag knappast förvänta mig reagera på samma sätt som då?
Vilket är på både gott och ont.
Det sägs att man blir visare med åren. Hmmm, jag skulle vilja säga avtrubbad eller domnad..precis som björndjuret. Tycker mig bli mer o mer likt det också till det yttre – host. Önskade jag kunde skylla på för mycket dammsugning men…
Well, den där domnade känslan är rätt bra ibland för att inte fullkomligt lägga fällben för sig själv. Ibland orkar man inte bryta ihop helt enkelt utan stålsätter sig för att köra vidare. För man måste ju? Vad hjälper det att inse sitt misstag i efterhand och bryta samman? Inte ett dugg.. (och det kommer från hon som nyss tillskrev sig titeln dramaqueen? I know )
Märkligt är det då att på 2 sekunder smälta totalt över att 2 människors kärlek resulterat i ett nytt liv, ett jag ser fram emot att få träffa så fort som möjligt. Då tycks det domnade plötsligt som bortblåst, jag fick väl vatten kanske:-)
Det har varit ont on tid och ont om motiv de få tillfällen jag lyckats ta mig ut i naturen med kameran. Eller tja, motiv finns det ju självklart alltid, men inte de jag förställt mig se. Däri ligger felet. När jag väl koncentrerade mig på det som faktist låg för mina fötter vaknade omgivningen till liv igen. Det kan ju räcka med en ynklig snö/isklump under en gren. Där fanns figurer redo att upptäckas. Som alltid, allt handlar om hur man väljer se på livet… upp och ner, glädje eller gråt, svart eller vitt eller en helvetes massa färg:-)
Ulmestrand's Blog 
Du är suverän på ditt sätt att blogga. Du länkar ihop text och bild på ett sätt att de gifter sig med varandra – och det är en njutning att läsa.
Känner själv att det blir viktigare och viktigare för mig, och att läsa dina inlägg blir en ren energiboost!
/Maria (Olsen)
Hej Maria, oj det var ju fantastiskt fint omdöme! Stort tack för detta – det bär jag med mig:-) Kram till dig och Åmål!
Hej Anna! Så härliga isbilder, och berättandet om björndjuret;) Jag har inte kommit ut ordentligt på ett bra tag, så jag får njuta av dina bilder istället. Du berikar verkligen fotovärlden med dina fantastiska bilder !
/ Lena
Hej Lena, Nej du det har varit extremt skralt hos mig med med utgången:-( Jag var lycklig över att skrapa ihop lite under de 2 senaste helgerna som gick. Och jag tycker mig se samma tendens hos många fotobloggare med. Det är helt enkelt för mörkt och kallt och man har för lite tid vid denna årstiden… Det värmer oerhört att lite kallt kan ge lite glädje ifrån sig:-) Stort tack Lena för kommentar och positivism!