I wonder

 

Många tankar har bubblat upp i mitt huvud senaste tiden, något jag enligt mig hade med ultraljudet att göra.

Nej, jag är inte med barn, det är bara åldersnojjan som dragit sin fula svarta mantel över ett ynkligt ego. I ett fatalt försök att stoppa tiden med fallande hamsterkinder i sitt släptåg, tänkte jag pröva på denna fluga – ultraljud – i ansiktet. Man skall tala med sin hud förstår ni;-) En serie om 6 behandlingar á en gång i veckan skall förvandla denna hamster till något.. mindre hamsterlikt var tanken.

Mina jordnära naturvetare till barn himlar med ögonen och drar djupa suckar över mitt påhitt och jag själv var,  om inte lika skeptisk, så åtminstone högst avvaktande inför behandlingen.

Efter den första omgången fick jag oväntade effekter. Men inte av den art jag hoppats på: Exakt 3 dagar efter började tankarna poppa upp utan hejd och då menar jag inga ”normala” tankar som frivilligt tänkes utan det var som om min hjärna gick på amfetamin! Yeeeha!!

Fullkomligt överbelastad!

Dessa tankar slutfördes aldrig utan vimlade upp konstant utan att tänkas färdigt – den ena efter den andra om o om igen. Det var ett väsen utan dess like i mitt huvud och fick fullkomligt panik. Dessutom fick jag ljuseffekter framför ögonen…

Att det hände EN gång kunde jag väl skylla på stress och överarbetad och in-i-väggen-tendenser (vem har väl inte det idag?), men när det hände igen? Exakt samma antal dagar efter nästa behandling var det lite väl mycket för att bara vifta bort! Något liknande har jag aldrig upplevt förut, men att jag är känslig för ljud vet jag sedan gammalt och hjärnan med sin frontallob ligger ju …rätt nära pannbenet? Naturvetarna himlade nu ÄN mer med sina ögon i soffan bör tilläggas.

Jag beordrade därför att inte använda ultraljudet på pannan utan enbart där problemet låg – det förhatliga hamsterkinderna. Så långt borta från hjärnan som möjligt.

Ljuseffekter och rusande tankar uteblev efter 3 dagar. Var det då en slump? Kanske, men jag vill helst inte uppleva det där myller av ofullständiga tankar som aldrig tycktes sluta komma för trevligt var det verkligen inte – att tvinga sig fokusera på att flytta handen från ett ting till ett annat för att vila hjärnan var skrämmande.

Inte visste jag att jag kunde tänka för mycket? Otroligt! 😉

 

 

Annars tänker jag rätt så behaglit när ett glas  intagits. Precis som på denna bild känns det som om fötterna kapats av och locket lyfts.

Annars har jag tacksamt tagit emot härlig väder och kreativt is under helgens Surtebesök.

Och nog tycks det se ut som att våren ändå ÄR på väg?

Om än vilande innesluten i is..