Jag anses vara lite av en dramaqueen vid vissa tillfällen.
Denna ”queen” visar sig tydligen vid de tillfällen då något fattats mig, som då en plånbok stulits eller ett värdefullt minneskort försvunnit, saker som för mig är av stor vikt.
För mig är en dramaqueen någon som spelar över, spelar teater helt enkelt. Men i mitt fall finns det ingen teater med i spelet.
Vid de tillfällena blir jag…. hur skall jag uttrycka det… lite lite upprörd! Eller kanske hysterisk? (Det beror nog på vem man frågar) Och faktum ÄR att mina känslor syns kristallklart! Blir jag oroad, kränkt eller sårad så är jag som en öppen bok. För helsike!!!! PANIIIIIIK!!!! Dramaqueen eller ej, det är dramatiskt för mig och världen är upp och ner.
Att det då sedan visar sig vara fel, att plånboken inte alls var stulen eller att minneskortet inte alls hade tappats? Ja det är ju fantastiskt, men där och då var verkligheten någon helt annan. Jag reagerar helt enkelt för snabbt och för mycket, men what to do – man är den man är. Jag kan inte påstå mig tro på horoskop, men känslosam och spontan är jag, precis som en annan jungfru, min chef. Känslorna syns utanpå och går att läsa som en öppen bok – i alla fall för mig som är ”en likadan”.
Det som säger emot allt vad horoskop heter är att min ena son har samma känslostorm, men hans stjärntecken är så långt ifrån jungfru som man kan bli.
Jag tycker dock att det är skönt att ”läsa av” en annan person, att inte behöva undra eller fråga om den är glad, ledsen eller arg. Det syns direkt!?
Ett par djupa andetag kan man ta – men när tiden tickar och korten länsas på sitt innehåll i min fantasi är sekundrar dyra! Inte fan kan man stå där och andas då!?
Lättare är det då att andas när naturen bjuder på stillhet. När det fadda ljudet att fallande snöflingor dämpar omgivningens sorl och målar en vit gloria åt mitt mörka hår. Då andas jag.
När kylan kryper ner mot minus 10 måste jag däremot sluta andas, i alla fall då foton skall tas. Glasögon immar alldeles för fort igen märkte jag i helgen. Jag saknar mina linser vid dessa tillfällen. För ett år sedan började mina ögon sparka bakut och måste numer använda ögongel varje dag. Läkarna rycker på axlarna, så länge det fungerar med gel och inget annat tycks ”hända” så…. För mig spelar det väl ingen roll heller, så länge jag kan se spelar det ju ingen roll hur. Om det inte vore för den förbannade imman.
Isvulkanen jag stötte på såg ut att vara insvept i dimma även den:
I Grebbestad fanns det inte alls snö som det gjorde här i Göteborg för ett par dagar sedan. Men det var ruggigt kallt! Tyvärr var det inte så mycket is som jag hoppats på , men det fanns om man letade lite noga. Den snabba kylan hade effektivt frusit ner både luft och vatten. Det kändes nästan som att man flög över ett snötäckt trälandskap:
Isfåglar vill gärna dyka upp lite då och då:
”Munkarna” i Grebbestad är en strand inte långt ifrån svärföräldrarnas hem. En plats full med slipade stenar, där trodde jag mig ha tappat minneskortet. Det som stal min uppmärksamhet var en annan strand – gjord av is, ett löv, bubblor och berghäll.
Mitt minne var inte tappat visade det sig idag.
När handen stacks ner i min jackficka låg där det saknade minnet.
En oro och en illusion kan krossas så snabbt, precis som detta piratskepp som endast består av lite sprickor i en is – högst uppe på ett berg
Här hemma i Göteborg vägrade ett par röda löv att släppa sitt tag.
En intensiv färg som är svår att missa bland allt det vita.
Ulmestrand's Blog 
Fina bilder som vanligt! Tycker mig kunna känna igen mig själv i det du skriver. Total panik när något är borta, jag tror som du hittar jag det inte direkt så är det stulet eller tappat för alltid.
Haha, ah men vad skönt – fler än jag!! Puh.
Visst är det lite synd att kanske inte ta det lugnare än man gör, men tid är pengar? Spärra kort! Stoppa pressar! Då är det ju brådis! I mitt fall hann jag spärra 3 kort – innan jag fann min plånbok i gott förvar- suck o stön! Nu är nya kort fixade och nytt försök skall göras under 2015 att ha ”huvudet med”.
Underbara bilder Anna från älskade Grebbestad <3. Dina texter är poetiska och fina och bidrar starkt till att de fina bilderna ännu mer lyfts till dessa höga höjder! Var ligger "Munkarna" någonstans?
Arbetar Din man eller någon annan släkting på Havsfiskelaboratoriet? Kan väl inte vara så många som har samma vackra efternamn!
Önskar Dig och familjen ett riktigt Gott Nytt År 2015 🙂
Tack så mycket Anders, vad roligt att du kikade in och skrev en hälsning:-)
Munkarna? Det ligger ett stenkast från svärföräldrarnas hem. Om man kikar på hitta.se och köer efter lambs väg i Grebbestad – där vägen tar slut fortsätter man gå ett par hundra meter längs med havet och kommer då till denna strand. Där finns även Munkkyrkan, en grotta med atlarstenen nedanför – en gigantisk sten där par har t om gift sig.
Jomenvisst – heter man Ulmestrand är det garanterat en släkting till oss. I nuläget är vi väl bara ett 20-tal av oss då namnet är taget och faktiskt även påhittat för några generationer sedan, men det går ju fort undan då mänskligheten har en benägenhet att föröka sig;-).
I detta fallet är det Mats misstänker jag, min mans kusin du syftar på? Men fler än han arbetar med hav i släkten vilket kanske inte är så konstigt:-)
Ett Gott Nytt År till dig och de dina med:-)
Underbart, Anna! Trots att jag är stor skeptiker så kan jag dock se likheter med min stjärnteckensyskon i det du skriver. 🙂
Jo, fast man skall nog allt ta det där med en rejäl nypa salt. Det finns nog humörtokiga i alla tecken tror jag, frågan är bara vad man väljer ”läsa in” eller ej. Som då min lille son som jag kan läsa som en öppen bok, men enligt sitt tecken inte alls skall vara så? Brukar roa mig med att läsa horoskopen i metrotidningarna på jobbet och visst går det att hitta svar på det som står, det finns alltid någon konflikt eller något man är glad för varje dag. När det står att man kommer ha tur med pengar har det hittills aldrig stämt iaf;-)
Härliga bilder. Oroa dig inte över ett tappat minne. Tappar mitt hela tiden 😉
Önskar ett gott nytt år!
Hehe, jo dom har ju en tendens att försvinna de små liven. För min del kan jag ju andas ut då jag hittade det igen:-)
Ett gott nytt år tillbaka önskar jag dig!
Gott Nytt År Anna!
Det är alltid härligt att kika in, även om de sista månaderna var jag lite lat och lämnade kommentarfältet tomt 🙂
Alltid inspirerande bilder och roliga texter… ja, det är inte lätt det där med minnet 😉 och du är myyycket yngre än jag hihi, känner igen mig som hysterisk dramatiker som min sambo brukar säga.
Önskar Dig och dina kära allt bäst!
Halina
Gott Nytt År Halina!!
Haha, vad skönt – du med då alltså;-) Men visst är det lätt att dras med – man känner ju sig rätt rum på sätt o vis när något tappats bort, man har förlorat kontrollen under ett par minuter (eller sekunder) men idag med allt som skall hållas i huvudet är det ju inte konstigt ibland…
Man får väl främst tänka på att andas och göra det gamla tricket – räkna till tio. Kanske ett tips på nyårslöfte för alla dramatiker?;-)
Nyårskramar från lilla mig
Sååå fina bilder! Och lite rolig och fin text till, även om det med tappade saker naturligtvis inte är så kul. Tur du hittade minneskortet.
Önskar dig en god fortsättning på det nya året, och lite mindre borttappade saker förstås! 😉
Tack så mycket Bibbi, vad kul att du gillade dom:-) Och detsamma till dig, en riktigt god forsättning på året!
Nydelige bilder!
Ønsker deg et nytt flott fotoår i 2015.
Gleder meg til å følge deg i det nye året.
Hilsen Hilda
Tusen tack Hilda:-)
Gott nytt år till dig med!
Mvh Anna
Superfina isbilder! Gillar den på den frusna tången bäst. Och bilden på de röda löven är urläcker. Mycket fin kontrast mellan den röda färgen och den vita bakgrunden.
/Lena
Hej Lena, tack för din kommentar:-)
Kul att du gillade en för mig kanske lite annorlunda bild.. tänker på tången då, men det är ju lätt att fascineras av hur vackert precis allt blir med lite vitt glitter omkring sig. Om inte annat blir det ju ett minne från en stund med intensiv närvaro i naturen:-)
Anna
Underbara bilder. Som poetiska konstverk. Det du beskriver är väldigt bekant även hos mig. Jag kan få alldeles superpanik om jag inte hittar något och jag kan dra med mig hela familjen för att det sen i slutändan kan visa sig vara jag själv som lagt saker och ting på det där jättebra stället jag trodde att jag skulle minnas…. men som jag som vanligt glömt bort i nästa andetag.. suck!! Ja, sån är jag =) Ha det gott!!
Hej Susanne:-)
Ah men vad skönt, då är jag inte ensam om att stolla till det när saker försvinner! Men visst är det intressant hur lätt man kan få panik och för egentligen väldigt små saker… Hmmm man kanske borde träna på det där – panikträning? 😉
Tack för att du kikade in och delade med dig
Mvh Anna