Jag satt en stund idag och lyssande på dessa smäktande rader från Harry Belafontes sammetslena stämma.
(Om än en aning i otakt.)
Och jag ser med ens min far framför mig som alltid och gärna sjungit för mitt inre. Där står han lite för sig själv i ett rum och tar i för fulla muggar. Vackert låter det och passionerat var och är det, då han fortfarande på daglig basis sjunger serenader för sig själv och för min mor.
På hans repertoar finns allt från religösa låtar som Pärleporten och Hosianna, till Presley´s Love me tender och barnvisor som Har du sett min lilla katt”. Spektrat är stort liksom engagemanget. Han vill bara inte uppmärksammas för det – även om jag under dagen gjorde ett försök – dagen till ära.
Det är inte utan att jag ibland längtar tillbaka till enkelhetens tid, ni vet – den som var ”förr”.
Märkligt hur man så gärna glorifierar dåtiden och effektivt raderar bort skavanker med åren. För det var ju inte alltid alltid allt rosenskimrande eller perfekt.
Vi har ju alla gjort fel i våra liv, vi vill bara inte påminnas om dom.
Men den trygghet jag som barn kände är djupt förankrat och ett minne och en känsla jag ibland tar mig tid att faller tillbaka till..
Det är inte utan att jag inser hur lyckligt lottad jag var och är.
För något som kan tyckas vara självklart: respekt, gemensamhet, skratt och kärlek är inte så självklart. Så fruktansvärt orättvist livet kan vara utan en enda vettig anledning…..
Tänk om .. tänk om vi bara kunde göra en omstart, att man från och med nu INTE tog varandra för givet?
Att respekten mot varandra enbart styr och hot och tvång är bortblåst och att vi enbart styr genom energi från kärlek. How about that…
Jag själv är en vanemänniska har jag insett. Det känns lagom osexigt måste erkännas. Jag skulle hellre vilja vara en vild nyfiken individ som tveklöst grabbar varje möjlighet till inspiration och nya intryck.
Men njae…… jag villl inte jättegärna kasta mig ut på okänd mark alltid utan känner mig mest som Tjuren Ferdinand som trivs bäst under korkeken.
Men ibland vill jag dock upptäcka och ta klivet in i det okända, det är väl ungefär som när han får ett stick av humlan.. Det sätter onekligen fart på det gamla köttet!
Insikten om att det faktiskt är bra för mig att pröva på något nytt får mig lyfta rumpan ur soffan och våga mig på nya möten och upplevelser även om man i dessa mörka tider bara bil kura ihop sig framför TV:n med en kopp glögg, eller ett glas vin och käka godis.
Att träffa kollegorna inom Naturfotograferna i Falkenberg var en sådan trevlig upplevelse!
De 5 höstiga bladbilderna nedan är från den helgen…
Det är en helt annan sak att sitta i en bil och tjöta med någon, än att genom flöde på FB eller Instagram försöka få en uppfattning om hur en person är. Det säger ju sig själv.. det är rätt omöjligt att tro sig veta hur någon är genom det….
Jag fick ett par fantastiska timmar med för mig nya människor jag önskade jag kunde tagit med mig hem.
Med hängande läpp fick jag lämna dom ifrån mig och med en suck åka hem igen efter avslutad helg….
Nästa helg gör jag ett nytt försök att träffa nya människor 🙂 Denna gång i Stockholm.
Zoomfoto anordnar en fotodag åt folket nu när Fotomässan inte blev av i år utan flyttades fram till våren. Jag kommer hålla föredrag tillsammans med Tom Svensson, Claes Grundsten, Mats Andersson, Serkan Gunes, Magnus Elander och Anders Geidemark. Jag tar med min fantastiskt härliga och vackra syster som alltid gör livet ljusare och gör en tjejhelg – med start på fredag! Den värsta dagen av alla att försöka ta sig fram i Göteborgvisar det sig självklart då det länge varnats om total trafikkaos pga EU-möte. Jippie……. 😉
Ulmestrand's Blog 