kissekatter – Ulmestrand's Blog

Med ett N signalerar man att man är medlem i Naturfotograferna och det är ett gäng jag numer ”tillhör” .

9 stycken blev invalda i år som jag kan se, rätt många!

Utan att man nämnt ett ord har informationen ändå lyckats nå flera vänliga själar som gratulerat och det känns ju lite dumt att inte säga ett ord om det här.

Nu är man alltså Anna Ulmestrand med ett N.. eller 2:-)

Vi pratade om det hemma över köksbordet hur märkligt det är att vi idag med alla de hjälpmedel, alla maskiner och fordon som finns ändå inte har ”tid” med det mest väsentliga i livet? För alla klarar inte att leva på det man brinner för.

För att ytterligare stjäla tid har jag sedan nyår börjat träna 2 gånger i veckan.

När nu ljuset börjat komma åter på kvällar är chansen rätt stor att jag struntar i den där träningen och går på tur med kameran istället för att förena nytta med nöje.

För snart 2 veckor sedan fick jag stulit lite kvalitetstid med kameran och fångade 2 dagar med sol och värme och hängav mig helt till att ligga platt på mage bland vitsippor och tror till och med att man kan se mig i 4:e bilden i bakgrunden fotograferande på mage (eller så är det en vit tomte;-) :

Förutom det så har tiden runnit iväg, fullkomligt!

Efter ett avslappnat föredrag i Norge som gick över tiden, känns det som att allt annat med gått över tiden – till o med min mage har en tendens att gå över tiden och får mig se ut som om man vore i 5:e månaden ibland (tyvärr utan bebis):

Jag hade gärna velat blogga och skriva om alla intryck man fått från Norge, makalösa föredrag som man häpnade över och som fått mig lägga till ett par nya länkar till höger. Erlend och Orsolya Haarbergs foton fick mig gång på gång kippa efter andan, så sanslöst vackra bilder att det inte var klokt!

Och då ljuvliga Vincent Munier ja även han och inte bara hans bilder fick mig smälta, en ödmjuk själ som brinner för natur och att det var sann kärlek till de vargar han till slut mötte gick inte att ta miste på. Jag satt bara och glodde med hakan nere vid golvet och ögon stora som tefat.

Och så min favorit – all time: Tim Flach. Första gången jag såg hans foton på fotomässan i Göteborg glömmer jag aldrig – det var något aldeles i hästväg;-) Ett annorlunda förhållningssätt till djuren och hur man fotograferar dom. Inte något jag själv kommer ägna mig åt, men fascineras mycket över hur han lyckas porträttera djur på ett så estetiskt vackert sätt. Hur vi människor sedan behandlar djur blir man altid lika chockad över och tack vare Tims dokumentation tror och hoppas jag några tar sig en funderare.

Svenskar fanns en del av, Tore Hagman gjorde ett fantastiskt föredrag måste jag säga med otroligt vackra foton och lyckades även med att ge oss ett par tankeställare. Inte bara vackra bilder utan sååå mycket mer! Vackert, nyttigt och informativt!

Och Peter Gerdehag känner nog många till – de flesta har hört talats om hästmannen och det är ju tack vare denna man. Peter bjöd på en show – minst sagt:-) Mycket själfulla och vackra bilder och teatraliskt framträdande.

Styrkan hos Norsk Naturfotofestival var dess bredd och blandning!

Att det fanns så många olika sätt att skildra naturen på gjorde festivalen i Ski till något aldeles extra och är övertygad om att denna festival kommer bli ett stående event som man med glädje ser fram emot! För de där eventen och festivalerna är guld värda! Att få uppleva vad andra fotografer ägnat tid och energi åt i månader, ja kanske år är mycket speciellt!

Det är ren magi och kärlek man bevittnar och jag lovar jag kommer sitta fler gånger så här stum som mannen nedan när jag åtnjuter känsliga, sinnliga.. makalösa foton i Ski flera år framöver:

Jag gjorde ett ”ryck” under denna helgen som var och försökte trotsa regnet…. men fick lika slokörat traska hem igen när jag kände mig precis som den här lilla videungen – aldeles genomblöt, men med en ryggsäck av drömmar ovanför sina axlar:

Min förra vecka innebar ett kundbesök ända nere i Malmö tillsammans med min nya familj – Arkitektkopia. Det var en strålande vackert dag! En dag som började på morgonen med blixthalka, för att sedan blir fantastiskt vårväder under besöket i Malmö som sedemera övergick i dimma och gråtråkigt väder lagom tills att dagen var slut;-)

Med denna gula familj trivs jag rätt bra om sanningen skall fram och känner mig precis lika gul som de idag:-)

Bloggen får bli en hyllning till det gula, till påsken som står i antågande och som man så härligt påminns om när solen behagar titta fram. Att numer kika ut genom fönstret 06.50 och inte mötas av ett becksvart mörker är så fantastiskt skönt! Nu går det verkligen åt rätt håll:-)

Jag har sedan ett tag ett par videkvistar utkastade framför ytterdörren. Det brukar bli så när buketter slokar hemma hos mig. Jag ser det som en slags ”andra chansen”, då jag vet att döende blommor har en tendens att bli extremt vackra i sin transformerande skepnad!

Videkissarna i bloggen som påminner om en ankas form är fotograferade som nyinköpta och är då torra kvistar.

De 2 mörkare videbilderna nertill kommer från den döende perioden då dom var fulla med droppar från regn o rusk. Men när ”pälsen” blir blöt uppstår även former och figurer:-) Yummie!!!!!

I bilden ”what grows in your head” har jag förstärkt med hjälp av kontraster det jag såg genom att markera ner de delar som för mig såg ut som ett ansikte.