Suck.. ja du.. jag vet inte vad man kan säga om den senaste tidens händelser?
”Alla” tycks eniga om samma sak och vad som diskuteras på rasterna var unisont. Men resultatet talar ju sitt givna språk… ?
Men hur kommer det sig att det idag är något åtråvärt att förnedra, offentligt mobba och håna någon går över mitt förstånd. Har vi verkligen blivit så avtrubbade? Är den en gemensam fiende vi söker för att förena oss? Tänker på de populära fenomen med realitysåpor där vi älskar att föraktfullt tala om vissa karaktärer och kanske på så sätt förstärka vår egen förträfflighet…
Jag själv gick över gränsen idag i ett möte och det sved inombords kan jag villigt erkänna.
Min man brukar säga att den som behåller lugnet vinner. Well, jag vann inte. Inte på långa vägar! Jag betedde mig klassiskt kärringaktigt och agerade utan att tänka efter före, en den ömma tå som bultat sedan ett tag briserade.
…och det blir INTE bra! .. och man skäms…. och förbannar sig själv.
Men ingen skada blev skedd, ingen farlig gräns gick över – inte om jag jämför mig med vissa orangea typer.
Att bli bättre på att uttrycka sig och kommunicera är dock A och O för min egen del har jag insett för jag är KASS! Så hur kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss bättre inför, med och mot varandra..? Vissa av er kanske ÄR duktiga på det idag, men tror vi är rätt många som inte förmår oss säga hur det egentligen känns – inte i hettan och striden.
Inte när vi känner oss små och tillintetgjorda.
Inte när vreden bubblar inombords. Och vet du… kanske är det till viss del bra?
För det som skulle ha kommit ut skulle inte ha varit bra. Jag försökte EN gång tala i mitt då ytterst uppretade tillstånd, men allt låste sig och rösten stockade sig i halsen då luften inte nådde mina lungor utan fastnade i halsen.
Ett par ljupa andetag, låta hjärtat lugna ner sig och tala sedan när hjärtat inte skenar och hjärnan tänker klart för att tala rätt.
Jättelätt? Bara att stänga av känslorna ju:-)
(Skall bara komma på hur!)
Jag vet!!! Jag lastar mig ner på gräsmattan och kravlar i skogen – tjohooooooo!!!
”GAAAAAAAAAAH” ser mig här som upprörd liten skit:
Ulmestrand's Blog 
Vi säger oss vara bra på att tala om svårigheter vi möter, men när svårigheterna kommer blir det plötsligt så svårt att tala….
Visst är det så Dan…
Hur kroppen reagerar i ett prövande tillstånd är lätt att bortse från. Jag imponeras stort av de som kan tänka klart i ett frustrerat tillstånd med bultande hjärta. Det är väl konsten – att inte låta sig falla i fällan och bli upprörd.
Lugnträning – kanske kan man få gå en sådan kurs? Få massa folk som skriker på en och träna sig i att behålla lugnet..? 🙂
Mvh Anna
En bedrövlig upplevelse som genererar i fantastiska bilder, naturens läkande krafter
Ja det var märkligt hur något iaf jag uppfattade som lyckat inte alls var det.
Jag ser det hela som ett misslyckande i kommunikation, precis som i mitt eget fall.
När man slutar kommunicera och delge önskemål, känslor och behov slutar vi förstå varandra..
Roligt dock att du uppskattade mina bilder och berättade det för mig:-) Det uppskattas! Tack:-)
Mvh Anna
Det finns ju alltid två sidor, det är en som så till mig en gång : ser du alltid nåt positivt, joo jag gör det, för annars vet jag int hur jag ska orka med det som e jobbigt.det e mitt sätt… bra eller dåligt, det kan man ju diskutera.
Gå vidare Anna och nästa gång när det blir käringesnack… gå därifrån om du kan..ta detta som en lärdom…ps härliga och goa bilder..Det kan du Anna..
Gott Nytt År!
Tack för en trevlig blogg, med väldigt fina bilder, att följa (via rss).
Hoppas att du har sluppit att ha skäl till några raseriutbrott på sistone. Sådant är jobbigt.
Hej Erika och Gott Nytt År till dig med:-)
Haha, ja nu har jag ju varit ledig och kunnat fundera över och ta till mig ett och annat om mitt egna beteende – förhoppningsvis.
Vi får väl alla försöka bli bättre under 2017, tycker det är ett rätt bra löfte;-)
Lagom specifikt;-)
Mvh Anna