Rena rama pannkakan i sommar!

Jag är mycket tacksam för den stora äran att denna sommar att pröva på Olympus E-M1 Mark II. En kamera som testats tillsammans med 2 st makroobjektiv: Olympus M.60 F 2.8 makro (som ungefär motsvarade ”mitt” 90mm) och ett 30 mm F 3,5 makro som kom enormt nära. Jag var egentligen inte den ultimata användaren, det visste nog både olympus och jag, men skulle det kunna gå ändå att skapa konstigare makrobilder med en såpass väluppfostrad och perfekt kamera?

Frågar du mig är svaret tveklöst ja! Det satt bara lite långt in;-)

Det har alltså varit en hyfsat bildrik sommar –  om än ”slita-mitt-hår-sommar”, för att vänja sig och bli kompis med hur olympusen fungerade var inte gjort i en handvändning!

Mitt första och omedelbara intryck var självklart den snuskigt bra skärpan som kameran producerade! Ruggigt ruggigt bra, precis som utlovat. Läget med highres rawphoto, när en bild mer eller mindre kunde bli 8 gånger så stor som mina egna, lockade självklart massor! Nu jädrar skulle jag få mega-foton som gick att förstora till 10 meter!! Ouulala!!

Haha, nja… Efter första försöker insåg jag att det inte var för mig. Du måste stå blickstill då den tar x antal foto under lång tid. Ahh då tar jag skakbilder tänkte jag, men nope, det funkade inte heller för mig.

Men med stativ är ju kameran en dröm för detta ändamål. Vem drömmer inte om gigantiska bilder som blir ruggigt bra i stort format? Landskap, eller stillastående motiv överlag. Kan tänka mig det blir sjukt snygga ”havssvepbilder” med den inställningen då det ju tar sin lilla tid som sagt..

När jag laborerat och testat de flesta inställningar och vant mig vid hur kameran fungerade överlag var det dags att se hur mina motiv skulle vara placerar för att få fram den oskärpeeffekt jag själv gillar. Inte helt lätt det heller. Kameran producerar i mina ögon för bra och perfekta foton! Inget avvikande eller kreativ utan ”så här är det” liksom och när man vant sig vid tamronens lite egensinniga beteende var det en rejäl omställning hos mig själv.

För att få fram de skumma effekter och lite märkliga figurer jag själv älskar fick jag helt enkelt välja motiv som var ännu mer överdrivna! Trycka gasen ännu mer i botten s a s;-) Men det gick faktiskt ok! Det som imponerade mest var den ruggiga skärpan hos olympusens bägge makroobjektiv även på längre håll!

Jag prövade på något så simpelt som en pannkaka hemma i köket. Pannkakor ser ju verkligen ut som månar och fick en impuls att föreviga den som just en måne för skojs skull under sommarens alla köksuppdrag. Men med mitt tamron på canonkameran blev pannkakan brusig och oskarp då det var på ca 1,5m håll, men med olympusen var det knivskarpt – trots avståndet. Imponerade! (syns dock bäst i fullt format, inte i bloggens mindre forma, men ni får ta mig på orden)

”Pannkakan/månen” är frilagt och fuskstjärnor ditlagda bara för skojs skull.

 

Inverterad ormbunke:

  

Kameran är med ett sting av sorg i hjärtat tillbakalämnad. Ordningen där alltså återställd igen och Canon eos 5D mark II  huserar ensam igen och är tillsammans med kompisen tamron 90mm tillbaka i sin rättmätiga roll som herre på täppan.

Snart kommer en DRÖÖÖÖÖS med canonbilder läggas upp med, så går det är roligare att fotografera än gå igenom sina bilder;-)