västkust – Sida 2 – Ulmestrand's Blog

Mellan mörker och ljus

Nu är vi här igen.. mitt emellan mörker och ljus.. ett steg in i en neråtgående spiral på väg mot mörkret.

Det är inte svårt att dra paralellen till svarta hål i sin skarpa och omedelbara kontrast mot ljusa stjärnor de tycks dela sitt utrymme med.

Jag skall inte påstå jag vet särskilt mycket om rymdens svarta hål, men tror å andra sidan inte så många andra gör det heller.

Dom är ju faktiskt mer eller mindre ett mysterium de där.. men att de existerar tycks stå klart dock även utan fysiskt bevis. Andra bevis för dess existens finns det gott om.

Och just kontrasten mellan mörker och ljus och pulsen som pendlar mellan dom båda är nog kärnan till allt liv och här står vi nu, på randen till årstidens mörka hål.

Ljuset har om inte expoderat så åtminstone visat sig under en stund, en puls har kommit och vänt tillbaka…

Vi är inte där än men vi sugs allt längre och längre in.

Termometern visade 10 grader idag vid frukosten och kylan fick vår grill till att börja ryka utan ett uns av värme eller glöd i sig. En rätt lustig syn…

Filma och lägg upp det på facebook sade jag till maken ironiskt, för vi är inga facebookmänniskor direkt även om vi existerar där.

”Att dela glädje och sorg med dig” lovar de älskande i kyrkan.

Och jovisst, att omfamna det ljusa är ju valet man gör och nog det enda man ser i det skimrande ljus kärleken omger en med därinne bland släkt och vänner. Men att under en livstid ta emot det mörka med öppet sinne är betydligt svårare, hur enkelt det än är att lova under ett par sekunder i kyrkan.

Enklare vore det att få en bruksanvisning till sin nästas och sitt egna liv och ta ställning till dessa fakta i kyrkan inför sin släkt och vänner:

”Lovar du att varje år:

ta emot dumheter från din man xxxxxxxxx gånger

ensam bära för tunga kassar aldeles för långt från affären xxxxxxxxx gånger

genomlida födslar med djävulska smärtor xx gånger

vända ryggen åt i sängen xxxx gånger

genomlida cancer xx gånger

uppleva himlastormande orgasmer x gånger

tillaga mysiga middagar med din partner xx gånger”

Men så enkelt är det ju inte.

Vi vet inte. Det är både ett ok och en lättnad att inte veta.

Men visst vill vi gärna få en lathund till vad det än är vi tar oss för i livet vilket väl inte är så konstigt?

Att bli ledsagad på ett eller annat vis är en oändlig trygghet och en självklarhet i vilken anställning som helst, men inte i vårt egna liv.

Där har vi våra föräldrar att fråga och lära oss av under ett fåtal år som barn.. men hur skall vi veta vilka frågor som är de rätta? Och är alla föräldrar utbildade att förklara och leda genom livets svåra frågor?

Är någon det?

Det är väl det svåraste av allt, livets alla utmaningar.

Att kunna omfamna precis allt livet har att erbjuda, från djupaste mörker till ljusaste topp, för det är ju endast vi själva som kan ställa våra egna frågor och så småningom kommer få veta svaren på dessa.

Mitt svar är ju inte ditt, även om det vore skönt om så vore fallet.

Min blogg idag har delar av både mörker och av ljus.

De 2 övre är mörkret, döden i form av ett fiskskelett jag fann en härlig sommardag då mina amerikanska vänner bjöds med ut på en båttur.

Blommor och blad här nedan är från en ljus dag med Lena Martinsson som såg till att vi möttes och delade en härlig dag med våra kameror i Botaniska trädgården i Göteborg:-)

different parts

Det känns som jag varit över halva jordklotet under de senaste månaderna, ändå har jag inte satt min fot utanför landet.

Men den lilla världen som jag som alltid vistas i har erbjudit märkliga scenarier – som det ju förvisso alltid gör genom en makrolins. Ändå minns jag det runt omkring mest, historien bakom och framför…

Som t e x den eftermiddag för ett par veckor sedan då sommaren faktiskt VAR här. Under tiden maken bevakade vår båt vandrade jag åt motsatt håll, vidare in i farans land.

Jag hamnade nämligen mitt i en gammal militäranläggning i Björlanda. Gula stora informationsskyltar varnar för att odetonerad ammunition riskerar förekomma. Hela området andas stillhet, en plats där tiden står still och bevarats som i en bubbla, en plats där inget annat än hästmyror patrullerar på söndervittnade träbalkar… åldrad grå asfalt bryts upp i såriga sprickor och en enda byggnad står kvar. Dess färg har sedan länge flaggat sönder och kvar sitter bara ihopkrullade röda färglappar på dess fasad.

Denna isolerade lilla bubbla gav liv åt fantasier som länge slumrat i mitt inre..

Jag som är harig i vanliga fall var nu som ett skakande asplöv. Min fantasi är i vanliga fall hyfsad, (ok väldigt god), men där och då var mitt nästa steg det sista. Fantasi eller inte – orden detonerad ammunition var högst reella.

När jag ser min gula bild nedan minns jag exakt hur min kropp uppfylldes av rädslan för att explodera längs min promenad och jag minns exakt hur luften doftade av fuktig mylla, hur ljudet av kuttrande duvor, en hohoande gök, ihop med segelbåtars ettriga smatter tillsammans bildade en naturlig symfoni längs min väg genom farans rike.

När solen började sänka sig ner och timmarna vandrat sin väg var tiden inne för mig att gå tillbaka. Myggorna som ditills låtit mig vara, bombarderade mig strax på vägen tillbaka då den friska havsvinden förbyttes till en stilla fuktig bris.

Så nog detonerades det allt rejält, dock på ett högst naturligt vis.

I diket intill pockade gula irisar på min uppmärksamhet och solens låga strålar smekte fram ett märkligt ljusspel på den gula individens klädedräkt…

Men den betyder även snabba hjärtslag, kliande ben och duvors kuttrande.

”Kvinnan från sidan” var även hon bosatt på det farliga området.. tussilagons kvarblivna blad hade belamrats av något som inte borde vara där, men jag gillade dess färg o form och hur det belamrade obehöriga istället förvandlade fram denna nästan mänskliga gestalt.

Jag har även gjort ett besök till Botaniska. Det jag för alltid kommer minnas är det totala stopp som inträffade på motorvägen på väg dit. Dagen hade börjat med mulet väder, precis som föregående dag, vilket föranledde mig till att ta en tripp till Göteborgs vackra park. Strax efter jag satt mig i bilen och EXAKT då jag kom ut på motorvägen sprack himlen upp! 4 sekunder senare blev det tvärnit!

I en svart bil…. iklädd svarta kläder.

På vägen blev det kalabalik förståss.. att inte kunna röra sig en enda centimeter fick folk att snabbt tappa tålamodet. Än mer irriterat blev det då bilister ”diskret” försökte glida förbi på bussfilen. Bilen framför mig fick en smart idé och ställde sig på tvären tvärsöver bussfilen för att blockera bilarna. Att han även blockerade bussarna var något hen helt missat. Folk klev ut ur bilarna och började prata med varandra – MITT på bussfilen… hundar togs ut på kissepaus och här och var stack huvuden upp från nyfikna människor som försökte se över bilhavet.

Jag satt och småskrattade för mig själv och njöt faktiskt av att se mänsklighetens utbrott så snabb blossa upp bredvid mig. Ett par minuter var allt som krävdes för att vi skulle visa våra rätta jag. För det var ju rätt mysigt ändå! Det pratades.. man tog kontakt med varandra…. plötsligt var det inte rullande plåthus utan människor vi såg.

Och där på botaniska fanns det massor….

Vad jag minns mest – alla fantastiska blommor på botaniska eller 45 minuters stiltje låter jag vara osagt, de gav båda en fin stund att ta med mig från sommaren.

Fantastiska stunder har det varit och fler hoppas jag kommer, det är ju trots allt bara årets första semesterdag:-)

_MG_1897_s — lilla gumman och gula blomman

_MG_1861_s — Rhododendrons spanande filurer

När livet är halvfullt i djävulsbadet

Jag har haft lyxen att njuta på ett spa med min kära syster. Varma bad, färdiglagad god mat och skumpa på rummet med varsin liten ostbågepåse framför tv:n på rummet. Kan en lördagskväll bli så mycket bättre?

(Att sedan dagen efter mötas av ett fullkomligt stilla dimlandskap som målat varje pyttegren vit var inte heller fy skam…)

Vi hade under dagen njutit av dö re dö re dö re…….”djävulsbadet”. Vi förstod snart att det tydligen var väldigt varmt då ett flertal personer som försökte doppa ner sina fötter snabbt drog dom tillbaka med ett tjut. Ingen av oss två höll med om att den var för varm dock. Det var alldeles lagom för oss och när vi sänkte ner våra kvinnliga lekamen i den salta värmen var nog bådas vår lycka gjord. Himmelriket! GÖÖÖÖTTT!!!!

Jepp där låg vi o päste o njöt av livet till fullo!

Ja det är lätt att se livet som halvtomt; halvvägs till döden, grått svenskt väder, lite småont här o var.. köttet är segt.

Känner ni igen er? Alltid finns det något som retar en…. för varmt för kallt. Men jag försöker påminna mig själv att se livet som halvfullt när dom tankarna väller över mig. Kroppen fungerar ju, jag HAR mat för dagen och tak över huvudet. Inte kan man begära mer än så..?

Häromdagen var jag på väg hem från ett läkarbesök som gjorde mig lite nedslagen.. tror ni inte på sjutton att jag på väg tillbaks till jobbet dessutom blev påkörd? Men hallå!!!!! NU får dom väl ändå ge sig…

Och då undrar man ju .. med en blick upp ”varför”? Vad har JAG gjort?

Behöver jag råka ut för det med? (och tankarna for genast iväg till försäkringar, reparationer med onödiga kostnader som skenade iväg)

Men när jag tog ett par steg ut ur bilen insåg jag vilken fruktansvärd tur man haft. Jag hade blivit påkörd – precis på fälgen!

Ingen annan del av bilden prickades och vad är oddsen för det?

Nja, tack för det halvfulla säger jag bara. Där fick man en påminnelse om att sluta ömka sig själv! Man lever!

Att se naturen som halvfull är en utmaning när allt tycks grått i naturen, men det finns alltid ljus och färgglimtar att hämta ändå.

Ta t ex Gullkrös, en sladdrig gelésvamp man ofta stöter på hos döda trädstammar.

Jag tycker dom är vansinnigt vackra o fascinerande! Kontrasten mellan den kalla färgade omgivningen och en knalligt gul svamp livar till det rejält! Det bor alltid pyttesmå loppor bland dessa gula svampar som är så himla söta med stora huvuden och ett par få strån på rumpan! De ser nästan ut som tecknade figurer! Kika noga nästa får ni se:-)

Formen på dessa svampar är kanske inte det roligaste man mött, men de tjänar perfekt att använda som ”färgfilter”, dvs att fotografera ”rakt igenom”.

Eller tja nästan här iaf…

Nu när det är så ”dött” i naturen är värmen från en lågt stående sol verkligen uppskattat:

Pyttesmå gullkrös:

Långa slutartider är alltid roligt att leka med:

Och i den lilla världen finns det mängder av ögon som vaktar:

Vinterklädda träd vid stranden på Vann spa.

A nasty nature

Oktober_au_jelly_2_s — Jellyfish sensation

Det är ju fullkomligt naturligt brukar vi ibland säga för att släta över något vi egentligen anser vara mindre trevligt, något som ändå ibland måste ske.

Naturligt säger någon, äckligt säger en annan. Våra personliga preferenser färgar våra intryck och skapar en känslomässig spiral av livet. Upp eller ner? Valet är vårt.

Maneten i bilden överst fångade mitt intresse där den låg upp och ner på stranden i Grebbestad. Maneter har kommit att bli ett favoritmotiv för mig. Det är ”bara” tiden och tillfällena som inte funnit i tillräcklig utsträckning.

I bilden ser jag svepande tyg i mjuka koraller, som en mjuk skön välkomnande famn. Man kan också se inälvor, organiska delar och genast blir kanske upplevelsen smått… äcklig?

Foto nedan är samma motiv som i bild nr 1, där dyker istället en alien upp mitt i bild.

Äckligt eller roligt kan diskuteras, men visst är det en manlig del på stammen nedan? En märklig svamp jag bara inte kunde motstå att fånga på bild.

Det motsatta könet dök upp senare samma dag i formen på en trädstam, även här med en manlig suddig siluett i bakgrunden…. om fantasin verkligen vill.

Frukten av de båda kanske är vad man ser här i en blommas inre:

I skuggan av ljuset

Den vackra solen med sin sköna värme har behagat besöka oss den senaste veckan.

Kvällarna med sin middag har tillbringats ut på altanen som väl säkert för så många andra..

Vid ett sådan tillfälle lyfter sonen sitt glas för att dricka på andra sidan bordet. En solstråle träffar glaset med fanta och träffar maken mitt emot där han satt lite VÄL bekvämt tillbakalutad i solgasset.

”Måste ditt glas blänka så mycket” får maken dåsigt ur sig. De låga strålar solen erbjuder kl 19.30 på kvällen störde och vi började alla gapskratta strax efter.. Dra mig baklänges, ursäkta ers kungliga höghet!

Då har man väl det FRUKTANSVÄRT bra om man störs av att ljuset är ashentell…..liiite för starkt i glaset sonen just dricker ur? Så bra t om att man inte orkar lyfta huvudet UR ljuset?;-) Dagens I-landsproblem.

Nu måste jag tillägga att det var sagt helt och hållet med glimten i ögat. Han ÄR faktiskt inte så lat, maken;-) Det var bara vår sedvanliga retsamma jargong sinsemellan.

Men visst har ljuset styrt mycket, med eller utan dess närvaro.

Det sägs ju att fullt solljus inte är bra att fotografera i och, jo jag instämmer. MEN… den ljuseffekt ett foto i skuggan av ett skarpt sommarljus kan ge är… magisk. *suck* Det ger verkligen tillfälle att leka med ljus, som på bilden överst, där solstrålarna genomskjuter ett främre oskarpt ormbunksblad – skit framför skit bakom is the shit! (Annas dictionary: skit=växtdetaljer )

Där ligger jag i skogen bredvid, i skuggan under det massiva orbunksparaplyet, ytterst motvilligt agerandes måltavla för alla små svarta blodsugare jag VET jag kommer bära med mig hem, men vad gör det när man njuter av neonfärger och mönster.

Och den bästa tiden är vi strax inne i, den när solen står lågt de timmar man själv har lite tid över efter jobb o mat. Den tid som målar guld åt naturen…. speciellt i Surte.

De flesta i dagens blogg är dock långt ifrån Surte, de härstammar från Tjörn och det uppdrag vi hjälpte in bror med då även han ville skapa en ”skugga åt ljuset”. Dock på ett lite annat sätt då en markis skulle sättas upp. 4 vackra starka män, unga som gamla bistod med muskler medan jag bangade för att istället stod med huvudet i klematisbuskar och över gula blommor med mini-skalbaggar. Ingen blev förvånad eller saknade en extra arm. Det finns bara ett visst begränsat utrymme under en markis.

Sommarstugan min bror äger är en jag själv tillbringat alla mina somrar vid som barn och väl där minns jag omedelbart alla lekar och tokigheter man hittade på.. allt från helikoptern som landade på berget alldeles invid vårt hus, vår katt Jamme som hatade att åka hem från Tjörn och hittade de mest unika gömställen som gick att nå , till grannpojken Magnus som visslade från huset bredvid när det var dags att leka, modeshower med systers killkompis och älgjakter på berget ovan, där näckrosor dekorerade alla dammar och fortfarande gör.

Alla minnen väller tillbaka när välbekanta dofter och ljud möter vid havet och smyger sig in till mitt yngre jag som finns djupt där inne…

Frökapslar fotograferade genom blommor hemma hos mina föräldrar:

En av många besök på Rörö – här sent en kväll när solen målar berget bakom vita minigranar i varma färger.. strax efter kom en bild intill vår med en tävlinginriktad man som skulle övernatta på ön då han tidigt nästa morgon skulle fiska makrill, för att sedan gå till jobbet. Snacka om engagemang! han och maken fick sig en pratstund om ett ämne de båda brann för. I min kyl står makrillar sedan veckor tillbaka på saltning för att bli inlagda..

Väl tillbaka i Björlanda följde lite lite olja(?) med då en båt länsades och jag blev fast – helt fascinerad över utsikten ner i vattnet bredvid vår båt… Så vackert i sin hemskhet..

De andra gick och jag blev kvar. Tur man kan springa som en gasell:-)

Uppe med tuppen!

Wohooooo änligen är den här, den sömndruckna morgonen med gäspningar och löddriga mintdoftande sicksackborstningar i slowmotion framför spegeln! Morgonen med sitt alldeles för kalla golv som får mig frysa och får mig äta frukost aldeles för tidigt.

Än är det dock fortfarande sommar utanför fönstret. Om det inte varit för de gröna bladen och det gröna gräset med myllrande bruna sniglar på, hade jag gissat på sen höst för vätan och kylan bäddar in Göteborg i grått täcke och typiskt brittisk väta.

Ruggigt, blött och kallt.

Men med det sagt tar jag ändå emot denna kyla och olidligt tidiga mornar fyllda med rutiner med en öppen famn, ja till och med att tvingas upp från den varma gosiga säng som aldeles nyss invaggat mig i mängder av spännande drömmar är faktiskt helt ok!? Vad är det MED mig!!

Varför?

För med ens faller pusselbitar på plats, min andra familj välkomnar mig på andra sidan stan kl 08 varje vardag och jag vet exakt vad jag skall göra där! Jag vet vad jag skall svara i telefon, hur jag söker information och hur mina uppgifter skall skötas.

Inga osäkra dagar utan måsten, inga fria val, inget oskrivet blad.

Inga varma heta dagar där varje solstrimma skall slukas av min bleka lekamen.

Inga fruktansvärt goda grillmiddagar med rött vin dom får mig dåsig, nej bara sallad och kallt vatten, förvisso med nyfiskad makrill som maken drog upp häromdagen, men ändå.

Tänk att denna hemskhet att leva en strukturerad vardag faktiskt kan vara så trivsam och tacksamt tas emot – av en sådan som mig? En flowerpowerchild som älskar att vara oförutsägbar (speciellt i soffan bredvid min familj.)

Men det är en tillvaro som påminner mig om att vara tacksam.

Tacksam för att det finns ett jobb.

För att det finns kollegor som inte fryser ut eller hånar utan välkomnar.

För att jag har fötter som fryser.

För att jag FÅR mat!

För att jag faktiskt fått sol – om så bara under 2 dagar

För att vi inte har bränder i skogen intill.

För att jag lever och de mina lever och har det tillräckligt bra. Utan bomber och förorenad luft.

Det kan alltid bli bättre, men gudarna skall veta att det alltid kan bli sämre med. Riktigt mycket sämre med….

Även en tripp till Botaniska lyckades jag klämma in, men det var på håret att jag han undan regnet. Denna lilla ”miniananas” fick jag ändå med mig på minneskortet hem:

Minnen från sommaren båtfärder med min goa väninna Rachel och hennes familj från USA gör sig påminda genom en blåtonad kaprifol-bild – för nog ser det lite ut som en manet på väg ut ur bild?

Sena kvällar låter solens låga strålar belysa gräs så att hösten tycktes än mer nära.

Under de där timmarna där solen faktiskt sken under sommaren vandrade jag i sakta mak och insöp skogens dofter och vätan från regnet nyss.

Som vanligt i Surte, underbara Surte….

Ett bra bo för en liten familj?

Kanske en spindel eller så är det helt enkelt en vanlig pungboll på tork, eller hårig fästing!:-)

Halvfullt eller halvtomt

Jag är nu mitt inne i min sommarsemester och inser att hälften redan är förbrukad. Med pisstråkigt väder och en mindre trevlig förkylning från igår (tack Jonathan ;-)) är denna dag som gjord för att summera och gå igenom sina bilder…

En del av mig vaknar på morgonen och saknar mitt jobb och bara inte kan låta bli att gå igenom min jobbmail, medan hälften får panik över att det ”bara” är 2 veckor kvar.

Hur skall jag hinna med kalas, resor och allt annat för inbillat mig hinna med under semester.. Men vis av erfarenheten vet jag att allt det där jag inbillat mig aldrig kommer bli av ändå, det blir inga resor till Spanien eller Italien. Kalaset för sonen är dock viktig och skall absolut bli av.

Fotografering är även det något jag inte kan slita mig från, något ni kanske känner igen er i..?

Tyvärr skildrar jag inte alltid det jag egentligen borde.

En kär väninna och hennes familj från USA besökte oss under första semesterveckan och vi valde att visa upp västkusten när den var som bäst, något hennes barn gärna följde med på! Vi tog en snabb tur med motorbåten i 25 knop ut till Rörö där fika och bad och vandring hägrade. Det var en härlig stund, en mysig dag där gamla o unga pratade med varandra på engelska och tror att vi befann oss på ön i närmare 5 timmar. En för mig speciell och varm dag man borde ha förevigat, kan man tycka. Så vad händer? Tja – det som brukar hända… jag KAN inte slita mig från makrovärlden och de enda bilder jag kommer hemmes är upp och nervända maneter och äckelgeggmönster i röda dypölar med fantastiska färger.

Visst finns bilderna från dagen och våra familjer inbrända i mitt inre, men det är då märkligt att de där familjebilderna helt slutade när makrot kom in i mitt liv.

Tack och lov för övriga familjemedlemmar som är desto bättre på att föreviga livet ovanför markytan:-)

Nu skall jag ta min onda tand (drog ut en visdoms i veckan) och min förkylning och masa min risiga kropp till affären! Pannkakor är gott och det skall vi ha bestämmer jag. Något får man väl trösta sig med?;-)

Håll tummarna för lite bättre väder (läs värme och sol!!)

Ljumna sommarkvällar

Oavsett hur många de blev, har sommarens alltid för få soliga dagar.

Väl där är värmen så självklar, men utan den, känns livet som om solens strålar aldrig någonsin nuddat min kropp!

Men tänk vad underbart det är att genom ett foto minnas känslan av hur svalkande ett vildsint saltvatten är mot brännande fötter. Må så vara hänt att bilderna i dagens blogg inte är så särdeles gamla… Vi smet iväg maken och jag för 1,5 vecka sedan och trotsade blåsten för att andas bohusläns friskaste doft. Matsäcken var packad som den brukar, med kaffe smörgås och något gott efter. Bara vi två, trotsandes vågorna. Vattnet stod högt och de dypölar lite högre upp på bergen som under sommaren förvandlats till rosa, var nu utbytta mot fräscht saltvatten. Det var så högt vatten på favoritön Rörö att jag nästan inte förmådde mig hoppa mellan de klippor jag annars lätt gör. Tur då att man är två…

Min man vet hur gärna jag vill vandra runt med min kamera och hjälpte mig gentilt över så att jag fick se döskallehuvuderna ovan.

Utanför min dörr står ett romantiska rester, minnen från en Londonvistelse tidigare i år. Resan var en 50 årspresent till min kära syster där jag och mina föräldrar hängde på för att njuta av Chelsea Flower Show. Och när man är på en sådan ”show” måste självklart frön inhandlas.

Jag föll för ett par skira små färgskimrande vallmo, som skiftade från ljuvt laxrosa till rött och orange. Ett par rabatterade röda med kors i mitten slängdes även de ner i kassen.

Dessa frön såddes och blommar nu, om än lite sent, i en kruka utanför min dörr. ”Ogräs” trodde en släkting vid första anblicken och ja, jo – nog så det så ut innan knopparna sprack ut, men nu gör dom mig innerligt glad varje dag, med nya blommor och unika färgskiftningar för varje dag.

Men hur vacker något än är tycks det dölja sig figurer där ändå.

Som detta ansikte i bilden nedan, med ena ögat stängt och den andra kikandes:

Rörörest 1:

Rörörest 2:

Saltkonst

Konst finns överallt. Ett ständigt pågående vernissage, högst unik för den betraktare som väljer betrakta för stunden.

Märkligt då att vi ändå tycks behöva en fysisk hand för att se vad konst är? Åtminstone för någon – annan.

För mig är det ultimata konstverket universum, med vårt jordklot som det för oss fysiskt synbara verket. Uppstyckat i smådelar är dess konstinnehåll än mer fascinerande.

Det ena påminner om det andra, som påminner om det tredje. Atomer är väl alltid atomer?

Ändå blir det så märkligt spännande och kreativt – av sig själv.. eller?

Illustrerad Vetenskap är väl lite som vetenskapens hänt extra där det publiceras div tekniska nyheter, (dock ofta utan komplett information och bakgrund).

Denna blaska slukar jag själv alltid girigt till frukosten! Och gång på gång dyker temat med igenkännande upp, hur saker o ting ser ut som varandra…. som t e x dessa sjögräs som det vimlar av bland pölarna på västkustens alla klippor. Nog påminner det lite om kromosomer och amöbor men är på tok för stora:

Man undrar hur många salt tårar som finns i dessa salta pölkonstverk…? För mig ser det ut som universum och glaxer i den övre och ett landskap nederst.

Mänskliga havstulpaner – kanske på väg att bli klippta då bara huvudet sticker upp:-)

Även ormbunkar växer på salta klippor, genom dessa får man ett bra filter:

Svanfjäder som hamnat i geggan:

Tångkreation av moder natur her self:

Genom farlig loka tronar ofarligt motiv:

Fler än jag uppskattade vår ötur. För en gångs skull var det lite trevligare rester från dessa fjäderfän jag snubblade över, spännande fågelspår hade lämnats i geggan:

Vita fasan vid västkusten

Klicka gärna på bilderna för att se dom i större storlek!

Jahapp, så var då semestern över för min del.
Den där tiden tycks gå allt snabbare för varje år, mentalt känns det som jag gick på semester igår! Poff sade det så var det över…
På måndag väntar min andra familj på mig ute i Högsbo och visst skall bli härligt att träffa dom alla igen, men semestern kunde gärna varit dubbelt så lång;-)
Men trots att tiden fullkomligt rusat iväg kan jag då rakt inte klaga! Vi har gjort mängder av roligheter.
Detta sanslöst härliga väder vi fick gav mängder av båtturer med familj och vänner, vid västkusten förståss då det är där vi bor.
Då båten ligger i Björland hamn är det närmsta bästa ö som hägrar. Mestadels höll vi till på Rörös utsida där man badade, snorklade och åt vår standardmatsäck: kaffe, dricka, smörgåsar och ”funs” självklart, de där bullarna med vaniljkräm i som är så härligt goda! Mumma!
Allt kul som vi kunde tänkas hitta på har vi gjort, precis så som sommaren skall vara:-)
Grillfest i sjöboden, fisketurer för de fisketokiga i familjen och kitesurfing för maken och hans surfande granne.
Jag själv fick fotograferat mellan varven – att gå igenom dom har inte varit lika lockande däremot när solen skiner. De senaste kvällarna tog jag mig i kragen och gick igenom 44 gb bilder – shaisäääää! Ni får ursäkta om det blev en del, men det är betydligt mindre än vad det kunnat vara;-)

Dagens blogg visar minnen från havet, men även från botaniska och ljumma eftermiddagar då hallon plockades och bara ben revs blodiga.

Jag fångades av skönheten i detta tragiska skådespel i bilden ovan.
På håll såg havsbottnen ljus och lockande ut, som en tropisk sandbotten eller snäckskalsbank.
Det vita visade sig vara allt annat än lockande när vi kom närmre med båten.
En svag stank spred sig och en ljus illavarslande massa hade spridit ut sig över den grunda vikens botten.
Samma syn hade mött maken och sonen på andra sidan Rörö när de snorklade på större djup…
Jag såg tecken att denna geggmassa börjat sätta sig på andra ställen med i takt med att havstemperaturen steg.
Utredning pågår och släktens marinbiolog skall utfrågas snarast;-)
Varmt har det ju som sagt varit och många dagar kände jag mig precis som denna pappalångben skuttandes på den heta asfalten! Bilden togs på jakt efter solmogna hallon till sonens 20-års kalas. Smulpaj skulle göras til 20 personer. Jag hade tur och hittade mängder, men att rensa dom efteråt var inte lika lockande. Efter en uppgörelser hemmavid städade jag toaletten om maken och yngste sonen rensade hallonen:-)

_MG_1340_s

I veckan som gick tog jag mig en tur till botaniska. Det var aldeles för länge sedan jag var där!

Och visst – mängder av blommor finns det, men som altid är det skrottar, blad och knoppar jag söker efter och stannar vid.

Som den här knoppen jag fotograferade underifrån. Det var en klätterväxt av något slag i Rhododendrondalen som var ljuvligt vacker när den blommade men heeelt ointressant faktiskt just därför… Dess knoppar däremot var betydligt trevligare och mer unika i mina ögon.

_MG_0119_s

Pölgegga på Rörö:

_MG_0078_s

Funderande man = en uppstickande bit tång bakom klippa med havet i bakgrunden:

Mänskliga avtryck, saltmärken på klippan efter dagens badande:

Working undercover:

Dessa 2 filurer fann jag under en kvällspromenad då solen börjat sänka sig. Ett par steg intill väg-grenen var dom väl dolda under ett par blad i skuggan.
Vid första anblicken trodde jag det var nerfallna blad som fastnat, men det var ett par riktigt stora fjärilar som parade sig, säkert en 7-8 cm med utspända vingar!
Tack vare sin position kunde dom heller inte förflytta sig så det var bara att ”ta för sig” ur fotosynvinkel, men det dunkla ljuset fick mig gå upp lite i Iso till mellan 350-500 på vissa vilket jag inte gillar. Bilderna blir märkbart påverkade av brus redan vid så relativt ”låga” isotal på grund av att jag delvis fotograferar genom blad. Skall man fota genom växtdelar är det bra med ljus och 100 i Iso som gäller, så är det bara….

_MG_1448_s

_MG_1432_s

_MG_1525_s

Skuggsvalka på mage i skogens mossrike, där fåglar vistas:

Botaniskas botanik lockade fjärilar med sin prakt:

För mycket sol kan ge solsting som för denna filur:

Rallarros har det funnits gott om i somar. Du är det som bortblåsta -bokstavligen;-)

Men då det blommade fanns jag där mitt i havet och en sådan blomma fotograferad upp och ner gav bilden av en man som försöker värja sig mot ett stryptag.. stackarn:

Bilder sommaren bestod av – klunkande guppande böljande vatten:

_MG_0657_s

Tack för att ni kikade in:-)

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta:

Share this:

Gilla detta: