Ovan: Isberg mot natthimmel
Jag var ute i helgen och kröp-gled girigt längs en bäck ovanför ”vårt” område med kameran ständigt fäst mot det tak av is som prydde bäcken.
En bäck som lockat till sig massor av barn, än mer glädjande var att föräldrar gick vid deras sida. Tack och lov tänkt jag för mitt inre. Så lätt det är att råka ramla, eller slinta på isen och slå i sig med förödande konsekvenser…
Men vad jag inte förstod var anledningen till besöket vid bäcken: att krossa varje bit is som låg på bäcken.
Jag är nog konstig – inte vet jag. Förmodligen rätt gammeldags. Men då jag och mina söner gick vid bäckar och i skogar var det aldrig med målet för att förstöra? Visst har vi brytit av en istapp eller två och visst kan jag förstå känslan av att krossa något och höra en smäll som låter som glas. Men.. ärligt? Måste man förstöra….allt?
Ja ja, jag vet, jag har en helt annan syn på de i mina ögon konstverk som prydde vattnet, men ändå…..
Gång på gång fick jag slokörat dra mig därifrån när familjerna närmade sig och lämna fritt fält till vad som promt måste förstöras.
Jag kan därför garantera att inget av det ni ser i bloggen existerar idag. Men å andra sidan, det hade det inte gjort ändå?
Naturen har ju en förmåga att transformera sig och bygga på med nya konstverk för varje dag:-) Och med det snötäcke som landat sedan dess kan man nu mer inte se något alls av vad som en gång var.
Gulliga var ungarna definitivt!! Och hur det än är så väger faktiskt deras uppenbarelse tyngre än ett par hundra meters is.
Ulmestrand's Blog 
Läckra isbilder Anna. Man har längtat efter sådant. Här är snö nu och det vräker ner. Men jag hoppas jag hittar is innan det smälter. Och du ”ishackarna” finns här med. I vårt område ligger ett antal dammar. Vi har en precis nedanför balkongen. Gud vad bra tänker man. Bara att sticka ner med kameran efter jobb. Men se nej nej. Det hinns inte med för innan jag är hemma har de hackat sönder och förstört hela isen. Jag fattar inte heller. För en damm är rätt stor så de hade t om kunnat åka skridskor på den. Men nu är den förstörd. Konstigt.
Ha det gott.
Med vänlig hälsning,
Camilla
Jo jag hade väl tur i helgen, för här är vitt med överallt och temperaturen börjar krypa uppåt med:-(
Jag misstänker att isen nog kommer tillbaka, än är nog inte kylan slut – på gott o ont. Lite värme längtar iaf jag efter.
Skönt att höra att det inte bara är jag som känner så där. Men visst förstår man att barnen vill ha kul:-) Jag kan bara inte förstår varför det är ”kul” att bara förstöra? Som du säger, varför inte åka skridskor? Hemma hos mig finns det förvisso inte så mycket att göra på en bäck, där kan man inte åka skridskor och jag förstår också att det är ur min synvinkel som fotograf jag ju gnäller;-) Att föräldrarna var med sina barn kändes iaf väldigt upplyftande:-) Så är det inte alltid.
Tack för din kommentar Camilla, allt gott till dig:-)
Mvh Anna
Det är märkligt det här med isbilder, många får till sådana härliga mönster och figurer när dem fotar isen, precis som du har gjort…Vi måste ha något fel på de få isar vi har i Bitterna, för när jag fotar dem blir bilderna alls ingenting att ha, bara skräp
🙂
Haha åh, jag tycker det låter lite som otur helt enkelt, kanske har ni redan haft besök av de små förstörarna?
Mitt såg inte allt för fräscht ut efter ett tag skall jag säga. Men kanske är det charmen, att veta att det inte ser likadant ut igen? Ungefär som sådana där vind- och blåfoton som aldrig kan se likadan ut igen…
Men det är samtidigt det charmiga med is, att det förändrar sig och kan se ut på så många olika sätt? För min egen del tycker jag de där små pölarna som brukar samlats på parkeringar etc och som sedan fryser till is? De där brukar ge fantastiska isformationer! Om bara snön kunde flytta lite på sig;-)
Tack så mycket Inger för din kommentar och hälsningen:-)
Snart är det helg! Får passa på att önska dig en trevlig sådan! /Mvh Anna
Konstnärligt vackra isbilder! 🙂
Tråkigt med dom små sabotörerna men förhoppningsvis så väcker dom upp och får andra ögon att se med 🙂
Häftigt att du hittar alla dessa mönster 🙂 Tycker själv att is är ganska svårt att få till bra. Du har gjort det väldigt bra..
Ismarodör – det var jag när jag var liten. Inte på dammar men i bäcken. Det var en alldeles fantastiskt härlig känsla att hoppa sig fram längs bäcken. Ljudet, risken att hamna nere i vattnet istället.. Vet inte varför men det var helt oemotståndligt 🙂 Mamma var nog nöjd med trötta barn men inte med ständigt blöta stövlar och kläder.
Ha det gott! Carina
Kan inte heller minnas någon sådan längtan att förstöra, men jag kommer däremot hur härligt det var med islossningen och naturen själv slet sönder isen och det rinnande vattnet kom fram igen. Kanske var det den känslan de ville åt? Men inte skall man behöva längta så efter våren redan i februari?