”I see you”
Det går mot ljusare tider nu..
När jag går ut från dörrarna till Baldursson är det inte svart längre på eftermiddagarna? Och det är såååå ljuvligt!
Helt plötsligt känns det som om livet har en mening igen.. att ögonen öppnats och en blind kan se igen. Märkligt hur ett par få minuters ljus kan göra en sådan radikal positiv påverkan!? Glad blir man, innerligt härligt glad!
Dagen blev inte så lugn och skön som jag hoppats på, det har flyttats och donats i mitt hus, men imorgon hoppas jag kunna smita iväg och återigen få njuta av naturens märkliga konstverk.
Ett par fann jag vid havet för snart 2 veckor sedan:
Det var en strålande dag med en härligt varmt färgad sol som sänkte sig ner och gav isen liv och mönster. Många kort blev det med min Canon 400 D och macrot, men även ett med en helt annan kamera.
Jag hade för dagen begett mig til Nya varvet, ett område strax under Älvsborgsbron i Göteborg som även är en fd arbetsplats för mig själv. Det var länge sedan jag besökte platsen, men minnerna och vägarna runt om kände jag fortfarande igen mycket väl. Att jag åkte dit överhuvudtaget berodde på något speciellt förstår ni..
Jag hade tilldelats ett uppdrag från fotoklubben jag är medlem i – ETT enda kort skulle tas med en engångskamera. Det låter väl inte så svårt? Men tro mig, det var det! Inget motiv dög ju helt plötsligt?? Att begränsa sitt fotande från flera hundra kort till ett enda, sätter press på dig som fotograf! Något som verkade stjälpa istället för hjälpa – iaf för mig.
Kameran har följt med mig i bilen och i min väska och överallt sökte jag efter det perfekta foto för just detta enda kort. Till slut blev jag alltså desperat och åkte ner till varvet som sista utväg – nu bara MÅSTE det bli ett kort och där måste det väl finnas något….
Har du bara ett enda foto vill du ju verkligen att den skall vara bra?
Min blev inte bra.. inte i närheten av bra!
Att jag tidigare arbetat där gör att jag känner till området rätt väl och tyckte att den där lilla mysiga stigen som löper längs med berget skulle passa rätt bra att fotografera bron på…
Länge fram längs stigen satt en uteliggare på en soffa och njöt av utsikten i sin ensamhet. Hans litenhet mot den stora bron och det vida havet tyckte jag skulle passa bra för just detta endaste kort.
Det var den inte, men knappen trycktes oavsiktligt ändå.. fråga mig inte varför. Kanske tröttnade jag helt enkelt och utan mening råkade trycka för hårt…Gjort var gjort och där gick min chans förlorad. Med en suck kändes det ändå som en oerhörd lättnad, det där kortet har legat och retat mig inombords ett tag! Jag skulle föra den vidare till nästa person i kluben och ett kort MÅSTE pressas fram och det snabbt!! Nu var det alltså gjort då..
Väl förbi mannen fick jag självklart världens bild!!
Jamen är det inte typiskt så säg??
Han sken nämligen upp som en sol och sa lite sluddrigt ” ta ett kort på mig tjejen!” Han höll upp sitt plastglas med öl och solen glittrandes i hans lockiga långa gråa håsvall…
*suck*
Är det inte typiskt?;-)
Ulmestrand's Blog 
Mmm, det är underbart att se hur ljuset sakta kommer tillbaka, inte minst att solen går ner senare, tilltalar en nattuggla 😉 Eftermiddagsljuset varar längre, solnedgången vandrar längre norrut, och vinklarna på ljuset börjar kännas bekant igen 🙂
En underbar helg var det, iaf här lite längre norrut, med sol och nollgradigt både lördag och söndag 🙂 Hoppas verkligen du hann ut igår, och fick njuta lite, och ladda batterierna 🙂
Härliga bilder, såg direkt vad du menade i första, men jag skulle nog vilja lägga till kanin och hackspett 😉 Och i andra ser jag en sittande kanin, en hoppande groda, och en svart gepard som går till anfall 🙂
Men den tredje blev favoriten, en fantasikaskad i olja, moder natur ÄR underbar 🙂
Hoppas du får en lugn vecka, och krya på dig….
Kram Jörgen
Jo det är ljuvligt.. jag läste en artikel om hur mycket snabbare det går nu i februari – för varje dag blir det 5 minuter ljusare – en härlig tanke!:-)
Visst fick jag komma ut:-) Men det gav sviter med sig.. att vandra på isen ger ömma ljumsklar märkte jag.. tydligen spänner man sig utan att veta om det? Jag tog en promenat på den genomfgrusna svankällesjön och kikade på alla barn o vuxna som åkte skridskor på isen:-)
Roligt att du såg så mycket i isen Jörgen, tack snälla för att du kikade in och delade med dig av din härliga fantasi:-))
kram
Ja det är härligt med de längre dagarna, ja ja dagarna är lika långa tidsmässigt 😉 men ljuset håller sig längre fram på em och jag är en ljuskänslig själ, känner hur jag får mer energi linjärt med tiden som ljuset ökar 🙂
Haha ja nog är det typiskt att du redan tagit din bild på den kameran… och just en sån bild som försvann stannar lite längre på näthinnan. Men hade du inte kanonen med, så du kunde komma hem med en bil iaf. Men då skall man ju komma på det i stundens ingivelse också. Lättare sagt än gjort 🙂
Jaja du blev ju en erfarenhet rikare.
Underbara abstrakta isiga bilder. De sätter verkligen fart på fantasin. Finns så mycket figurer och väsen, linjer, mönster att upptäcka i dessa bilder. Spännande när bilder utmanar betraktaren, bilder som man måste ge tid att sjunka in och mogna när man ger dem tiden finns det inget stopp på allt man kan uptäcka i dem.
🙂
Kalle
Haha, ja jo det kunde jag ju ha gjort.. för visst var canonen med, men på något sätt så kände jag att jag hellre ville prata med honom än utnyttja honom om du förstår?
En skön människa var det, hur glad som helst där han satt i kylan.. undrar vilken bakgrund han haft och vilket liv han levt och lever…
För även han är ju precis som isen, full av mänskliga mönster och linjer, ljuspunkter och skuggor? Tänk om vi kunde ”SE” dessa ärr livet ger oss i form av just ljus och färger? Så mycket lättare livet skulle te sig då!!
Tack Kalle för dina kloka tankar och för att du kikade in till min sida
Alltid lika trevligt:-)
Mvh Vittran