Sommarminne 1:

Jag är inne på min första semestervecka och tar tacksamt emot en regnig mellandag som denna. För första gången i nog mitt vuxna liv har jag valt att ta ut 5 veckor på ett bräde och inte minst – i ett svep. Jag  känner att jag måste och inte minst – vill! Det tar tid att varva ner och tid att njuta av livet, tid som ju är min.

Utan omsvep kommer säkerligen större delen av semestern tillägnas åt det absolut bästa, det roligaste, det som ger min kropp och själ störst njuting av allt: nämligen foto.  Målet att fånga det mest häftigaste, färgrika och kreativa motiv för min sökare kommer alltid finnas där, det är ju hoppet och glöden i skaparlustens motor, men resan dit är ändock alltid målet.. precis som i livet självt.

Det kommer alltid vara minnerna av allt det runtomkring som färgar en bild för en själv? Dofterna, ljuden, spänningen och lyckoruset  och någongång kanske sällskapet. Jag är oftast ensam på mina turer av förklarliga själ.. de kommer nämligen inte på beställning.

Jag delar däremot gärna med mig av de minnen sommaren ger 🙂

Jag har precis varit och handlat på Ica Maxi i Kungälv och är på väg hem.

Jag tog vägen genom centrala Kungälv tillbaka, den med kakdoften. Man kan välja en annan väg och köra motorvägen en liten bit vilket man vinner ett par minuter på om det inte är semester och/eller vägarbete. Det brukar ofast vara något av de båda så den mer lugnare men också mer saktfärdiga innerväg blir ofta valet för min del. Ett säkert kort.

Bilen, en svart Honda Accord är som vanligt min trogne följeslagare och är för dagen fullastad med mat.

Vägen kröker vid Fars hatt och jag puttrar sakta vidare förbi fästningen, vidare över Fästiningsbron och genom rondellen. Strax efter svänger jag av mot ”min” väg, gamla Kungälvsvägen, en vad man nog skulle kunna kalla för fd motorväg. En benämning som nog skulle passa på mig själv;-)

Jag hinner inte mer än ett par hundra meter in på vägen då mina ögon genast möts av ett sagolikt solljus från höger. Mjuka strålar släpar över en rosa vägg av Rallar-rosor som pryder sluttning upp mot motorvägen och långa skuggor får nu de vildväxande blommorna stå uppradade i militärisk ordning. Trots att den inte finns faller den sig naturlig – ordningen.

Och det är vackert att se på, men för vackert för att låta bli att fånga.

Med gasen i botten gick min väg hem fortare än beräknat och de 4-5 kassar med mat jag skrapat ihop till min familj lastades snabbt av och fick snällt vänta tills jag kom hem igen.  Jag var bara inne i huset och vände tillbaka – denna gång med kameran i högsta hugg. Fotosessionen var nog den snabbaste jag varit med om! Det var inte för att det prasslade i buskaget intill, ej heller att jag ställt bilen på olämpligt ställe invid väggrenen där spik och vassa glasskärvor hotade skära sönder bilens däck, nej jag lånade solens sista strålar och dessa visade sig falla lika snabbt som en klockas sekundvisare tickar.

Jag hade lånad tid (har man det inte alltid förresten?), men fick ett par bilder i tid – ändå.

En par minuter räckte och gladde så innerligt en tonårsmammas fotografiska gen.

Ett par minuter av vad för mig är så nära en gudomlighet man kan komma: naturens konstverk…. eller ogräs, ordvalet är vårt att välja men för mig inte alls svårt.

Författare: Anna Ulmestrand

Fotograf med förkärlek till att kombinera ord med bild. I min blogg visar jag mer av mitt liv, mina tankar och tillrättavisanden till mig själv. En offentligt monolog, där jag om jag har tur.. kan få det till dialog med andra. Visa alla inlägg av Anna Ulmestrand