Den är den 10:e Juli
En härligt varm sommardag och jag har dagen innan fått reda på att min kära pappa skaffat sig en extern hårddisk för att backa upp det han inte vill förlora på sin dator. Ett smart drag tycker jag, men lite svårt att förklara på rätt sätt över telefon hur det går till.
Min far är inte dum, men Olika generationer har olika förhållanden till datorer och helt enkelt olika sätt att tolka/förstå vad det är man ser på skärmen. Därför tog jag beslutet att åka hem för att hjälpa till på plats.
Det är inte långt till Sjövik där mitt barndomshem finns, ändå blir mina besök där högst sporadiska – något jag ofta har ångest över. Jag älskar dom ju över allt annat och tycker så mycket om mina kära päron? Men ni vet.. mitt i livet är det mycket som pockar på uppmärksamhet, men den lilla goda ljusa på vänster axel tycker de bortförklaringarna är rent bullshit. Att då få en extra anledning till att åka hem tar jag gärna emot!
Jag kom iväg tidigare än förväntat, mycket pga förhoppningen att ”råka se” något längs med vägen förståss. Min färd från Hisings Kärra i Göteborg till Sjövik i Lerums kommun löper alltid då jag får bestämma via något som heter Nya Alingsåsvägen. En underbart charmig kurvig väg fylld av vackra vyer. En förvisso rätt livsfarlig väg för en fotograf att ratta men jag tar hellre ett par sekunder av ögonfägring och kill i magen av alla gupp och kurvor, än alternativet; det tråkigt vägkamerabevakade väg som löper förbi Gråbo.
Kameran ligger tryggt bredvid mig och väntar på sitt nästa uppdrag. Mina guldkorn längs med vägen visar dock inget av intresse varvid min färd fortskrider alldeles för fort. När jag kört förbi Hultasjön, vidare genom strutsfarmen, rakt förbi raksträckan och senare når fram till en våtmark strax innan Gethult stannar jag till i hop om att hitta något smått.
Efter ett kort samtal kommer min mor och jag överens om att jag har 40 minuter på mig att rasta kameran och nog borde man hitta en och annan slända vid en våtmark? Kanske en blomma med…
Ett par steg in mot mossen vimlade det redan av sländor! Pigga rackare förvisso som inte ville sitta still alls! Min jakt gick från sten till sten innan jag tog det felaktiga beslutet att våga mig på att gå på myren. Ehum….. ”plumps” sade det då fötterna sjönk rakt ner!
*suck* Jahapp, men vad gör väl det? Dagen var varm och skadan var ju redan skedd så det var bara till att fortsätta, ribban var ju satt iaf – det var bara att ösa på, jag kan knappast bli torr igen?:-)
Jakten på sländorna ledde min blick ner mot mossan och dessa pyttesmå underbara Småsileshår (Drosera intermedia) som klibbade ihop sig mot allt de rörde vid. Det tar ett dygn innan dom slutit sig helt kring sitt byte, efter ännu ett är de återigen uppspärrade. Hela myren var täckt av dessa glittrande små smaragder och att uppleva ett golv prytt av glittrande Sileshår med skimrande flygande trollsländor över sig var som att besöka himmelriket! Vad bryr man sig då om ett par genomsura byxor och skor som blev totaldränkta?;-)
Ulmestrand's Blog 
underbara bilder Anna som vanligt.
kram
Tack så mycket EvaLena för att du håller koll på mig;-) Kram
Fantastiska bilder ! Tycker om din historia kring bilderna också…det är inte lätt att leta motiv 😉
Tack Peter. Fast jag håller inte riktigt med, när nan väl stannar till – brukar motiven alltid gå att finna.. men att finna tiden och att försöka se dom från bilen i 70 km/h är inte lika lätt;-)
Visst är dom fantastiska. Vackert fångat. Gillar speciellt den första bilden. Härlig färgskala!
Ja jo jag blev helt betagen i deras skönhet.. jag har aldrig sett sådana där förrut? Ändå har jag bott där i 20 år av mitt liv, men macrointresset fanns inte då – tyvärr. Då var det hästskötsel och hästhoppning och pianoträning som gällde.
Tack Gert för att du kikade in:-)
Mvh Anna
Fantastiskt fantasieggende bilder! Jag blev förvånad över att det finns myrar därnere, är det sant?
Storyn i övrigt skänker en del glädje, tack för det.
Ha det gott! /Thomas
PS. Din bok blev uppskattad av inte bara mig, sonen har den inne på sitt rum och lånar numera min kamera var och varannan vecka:-)
Hmm.. jag vet inte om det är ett exakt rätt uttryck, det kan vara mit fel.. våtmark kasnke?
Kontentan var ju de där små rackarna som jag NUMER ser överallt?
Visst är det konstigt när man väl fått upp ögonen får något så tycks man se det jämt.. som t e x hur lupiner serut på nära håll med sin ”tagg” som sticker upp. Dte var först förra året jag uptäckte att en sådan fanns?!
Det är en utan de bästa sakerna med macro, att man ständigt hittar nya saker – väldigt välgigt uppskattat och roligt enligt mig:-)
Men åh vad roligt.. har han börjat fota med? 🙂 Foto är ju fantastiskt roligt och det är ju jättekul om fler blir smittade av denna positiva sjukdom;-)
Tack Thomas för din kommentar och ha en fortsatt skön sommar!!
Mvh Anna