Man blir som man ungås sägs det.
Och visst bär vi ett stort ansvar för hur vi behandlar varandra? Speciellt vi som är föräldrar axlar ett oerhört ansvar. Ett vi kanske upplever som mest då vårt barn ligger nyfött i famnen.. kanske för att det då är så uppenbart? Så oskyddat och bart.
Men jag tror att vårt skal är nog lika sårbart som vuxna som små barn.
Våra erfarenheter av upplevelser lär oss bara att reagera långsammare. Men smärtan är fortfarande densamma av t ex utanförskap och isolering.
Nej vi färgas allt mycket av den omgivning vi befinner oss i, men den bekräftar oss inte. Det går att resa sig över och vandra en annan väg än den andra röjt åt oss.
Du är i sanning unik människa!
On of a kind
En samling av 10 olika grundämnen och en form av vatten och så den där själen, det som i mina ögon är tanken bakom alla val vi gör och allt företar oss.
En vi kan välja göra ljus eller mörk.
Man har alltid ett val……….
Väljer du se gubben i mörkret bakom i bilden nedan, eller fågeln längst ner på sina långa ben…. eller grisen till höger ovanför den gamle mannens profil…..?
Ugglans spanande ögon:
Att våga se överhuvudtaget hur en medmänniska har det….
Det finns någon där bakom
.. kanske en teskedgumma
En sak är dock klar. Allt hänger ihop som förgreningar i ett träd och vi påverkar varandra mer än vi tror…
Ulmestrand's Blog 
Mycket vackert, eftertänksamt och självklart i ord och bild. Idag talade blått och guld till mig! Får se vart samtalet tar vägen..
Vad roligt, tack så mycket:-) At det tilltalades överhuvudtaget värmde!
Ha en fin fortsättning på kvällen och veckan:-)
Mvh Anna
Så sant, att våga se är så viktigt. Häpnar över den lilla fågeln och mannen! Den är så himla tydlig! Har nästan en precis likadan bild på ett ansikte bestående av en trädstubbe, fast det är någon som mejslat ut den. Sen har den fått stå i skogen och är alldeles full av grön mossa. Ska se om jag kan hitta bilden och skicka den.
Ha en fin helg och jag skickar lite varm och gul sol på en blå himmel till dig.
Kram.
Roligt att du såg dom Agneta! Ja lite sol lyckades du verkligen skicka! Här lyser det heeela tiden.. men kan du skicka lite värme med är du snäll?;-) Det är fasligt kallt!
Borde iof inte klaga, att få motiv både i is och i glödande grästuvor tar man tacksamt emot:-)
Ha en fin fortsättning på veckan!!
Kram
Så sanna ord. Att våga se och även känna berikar livet på många sätt. Även om man inte alltid ser eller känner positiva saker så lär man sig och växer av det. Och blir ödmjuk inför livet och allt fint vi har omkring oss. Det ska vi verkligen njuta av, inte ta det för givet.
Önskar dig en fin helg. Jag tillbringar lördagen med Vårgårda fotoklubb och en intressant föreläsning. Hoppas kunna få lite ny inspiration!
/ Lena
Jo jag har fått äran att möta ett par människor som bevisat att man visst kan ta sig upp ur svarta hål, men även sänka sig ner i dom – till synes helt utan anledning. Ibland är det små små saker som rullar igång åt det ena eller andra hållet. Att vi bär oerhört mycket ansvar för varandra står dock klart….
Ahh så du hade så trevligt!? Det är bland det roligaste som finns, att bli inspirerad och umgås med likasinnade. Hoppas det var precis så bra som du föreställt dig?
Skall sjävl gå på vernissage imorgon och se på fantastiska svartvita foton av Johan Ahlbom, det ser jag fram emot:-)
Tack för din hälsning och ha en fin fortsättning!
Mvh Anna
Gillar dina mustiga men inte övermättade färger … många spännande ”bilder” … formbara är vi, men glöm inte genetiken … ha de thorsten
Inte övermättade säger du? Puh – skönt, det är väl en fallgrop för mig annars *s* Ett par bilder som ter sig bra hemma på datorn kan se skit ut på arbetsdatorn. Svårt det där. Glädjer mig att de såg bra ut på din dator dock:-)
Visst spelar genetiken in, massor. Glädjande var det dock att se att en ung människa lyckades mot alla odds att klara sig ytterst bra – även om allt pekade på motsatsen. Då blir man glad in i själen!!! Tack för kommentaren Thorsten:-)
Mvh Anna
Vi föds som original med dör som kopior sägs det, men det låter lite väl dystert tycker jag. För jag tror att vi många olika sidor som mer eller mindre formar oss till dem vi är idag – på gott och ont. En spännande tanke är vad som är viktigast – arv eller miljö? Vårt genetiska arv som ligger väl förborgat i våra celler har mejslats fram genom evolutionen under miljontals år, det kan vi aldrig bortse ifrån men samtidigt har vi fria livsval att styra våra liv. Och som du skriver så har vi också fira val, att välja vi att se det vi vill. Jean Paul Sartre menade att vi själva bär det yttersta ansvaret för våra val i livet och därmed också för vad vi genom dessa val gör oss till – vilken essens vi ger oss – och att axla detta ansvar skapar ångest. Det är inte alltid så lätt att vara människa minsann 🙂 En ett riktigt självklart val jag har gjort i alla fall är att önska dig en riktigt riktigt Glad Påsk!!
Mvh, Jörgen
Kloka ord som alltid.
Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga att jag instämmer, för det gör jag – alltid *s*
Hmm ja det kanske låter dystert, eller också är det fint? Kanske beror det på vem eller vilka man blir en kopia av?
Jag vet ett par människor, stolta starka sådana jag gladeligen skulle vilja vara en kopia av::-)
Det är väl där vårt val måste komma in. Men enkelt är det inte. Att hejda granska och stoppa, veta vart vägen leder – innan?
Vi måste väl falla i ett par gropar innan vi inser att det är bättre att gå en annan väg helt enkelt.
Tack för din fina kommentar och en allt för sen hälsning tilbaka, inte påsk, men en fin helg önskar jag dig:-)
Mvh Anna
Jeg så manden i mørket… Hmm, jeg håber ikke, det er et dårligt tegn;) Nej, jeg mener, at når først man har fået øjnene op for former, figurer, ansigter, åbner der sig et fantastisk, kreativt fotografisk univers. Det handler om at lege og at give fantasien frit spil. Man kan blive ved og ved med at finde nye figurer, øjne, munde, ansigter i dine smukke og udfordrende billeder. Dejligt!
Nej jag håller med dig, det ÄR ett bra tecken:-)
För mig har iaf en bra fantasi aldrig förstört något.
Visst har det förstoras en del i mitt huvud, saker som kanske inte var så som jag inbillade mig, men en sak är klar – det blir aldrig tråkigt!!:-)
Bara att se på mönster i en dörr eller i kakelplattor kan vara som rena skräckfilmen;-)
För min familj kan det kanske vara lite påfrestande ibland när man skriker till när de minst anar det, men även det vänjer man sig vid uppenbarligen.
Stort tack Jon för din kommentar, det värmer att en favoritfotograf hälsade på
MVh Anna