Jag älskar när det dyker upp figurer i naturen.
Extra roligt är det när dessa figurer redan upptäcks genom linsen på plats, det är inte alltid jag upptäcker figurerna där, snarare senare när jag tittar på bilden senare genom kameran eller datorns skärm. Sin egen fokus kan vara så stark på något annat som skärpan hos en droppe, att man inte upptäcker det drama som utspelar sig i bakgrundens skugglek.
För mig vittnar dessa figurer om en samhörighet. Jag menar förstås inte att fysiska människor går att finna i ett bladverk, utan att mönstren och former så starkt går igen genom alla led, från hjärnans blodkärl till nerverna i ett löv, till floddeltats förgreningar från ovan.
Allt hänger ihop, men blir för mig extra klart då just figurer dyker upp. Kanske för att det är mer oväntat än ett rent mönster som man redan sett ett par gånger, samtidigt som det rent teoretiskt dyker upp med jämna mellanrum. Frågan är bara var man själv står just då med sin kamera. Ett steg åt sidan och figuren skulle aldrig blivit upptäckt.
Att hitta de där igenkännande figurerna skänker en slags tröst, en försäkran om att vi inte är utomstående varelser utan del av något större, av en energis gigantiska kretslopp. Jag och du är en del av denna jord, som är ynka liten bråkdel av universum – visst är det magiskt?
När vi inser att marken vi går på är lika mycket en del av oss själva som vår kropp kanske vi slutar förstöra den som vi gör idag?
Man kan ju önska.
Människan är kapabel att göra mycket dumt, väldigt mycket dumt.. dessutom ibland slugt uträknat. Speciellt mot varandra, dolken i ryggen är utbytt mot uthängning och förtal emot varandra.
Det går inte en dag utan att man chockas över de elakheter och maktmissbruk vissa människor ägnar sig åt.
Många gånger är insikten för mycket att bära helt enkelt.
Ibland ar vi rent klantiga och har en fruktansvärd otur…
Vissa tankar klarar man inte tänka utan att slitas itu inombords. För även om agerandet inte är mitt känner man medkänsla genom någon samhörighet som till exempelvis föräldraskap. Man förstår kan så väl ångesten och paniken av en insikt om det oåterkalleliga….
Att förlora den största glädjen och kärleken i livet på ett fruktansvärt sätt.
Jag brukar undra om vårt upplysta samhälle med nyheter som blixtsnabbt färdas verkligen är av godo, om det inte skadar mer än det bygger upp och om inte nya idéer snarare kan födas av den kanske avtrubbade inställning vi får på köpet?
Men å andra sidan, vi bombarderas med olika moraliska dilemma där det omedelbart talas om att något är galet – ibland även när det inte är det, vilket ger fruktansvärda påföljder för oskyldiga. För att döma är nutidens mest lockande sport! Men när något väl är galet är det en enande kraft att tillsammans följa den goda vägen och inse hur mycket positiv beslutsamhet faktiskt kan förändra.
Vi tycks så gärna vilja se vår värld i svart eller vitt, vem eller vilka som är goda eller onda, när det i själva verket är en hel samling grå massa!
Vi bär alla på gott och ont inom oss och har förmågan att utöva de båda, men att tänka med hjärtat och osjälviskt hjälpa en annan människa vet vi nog alla är det bästa.
Låt den grå massan bli lite mer ljus
Ulmestrand's Blog 
Så fina bilder, och fin text till också. 🙂
Hejsan:-)
Trevligt att du ansåg mitt lilla flummande läsvärt, iblqnd blir ord och meningar kanske lite väl tunga…. bra att dom inte upplevdes så idag:-)
Tack så mycket för att du kikade in och skrev en hälsning
Mvh Anna
Så fina bilder!
Hittade din blogg genom Moderskeppet Guld. Du fick mig verkligen att vilja krypa omkring i trädgården och fota med mitt macro.
Ahh vad roligt! Då har jag lyckats i mitt uppsåt;-)
Det ÄR ju så vansinnigt roligt och makro tycks passa oss kvinnor extra bra – mig veterligen är det övervägande kvinnor som ägnar sig åt makro än män, iaf när det handlar enbart.
Hopaps du får tillfälle nu under dessa varma dagar – de är som gjorda att vandra i skog o mark:-)
Mvh Anna
Den första bilden i inlägget är ju helt genialiskt fantastisk! Mållös!
Halloj Cecilia. Kul att du gillade magnolian:-) Eller kanske figuren i magnolian…
Jag fick syn på den där lilla ansiktet som log så sött tack vare oskärpan.
Den är bra ibland…. oskärpan;-)
Hoppas du får en fin suttene maj!! Tack för inlägget:-)
Mvh Anna
Vi er i stand til at udrette store ting, men vi er også i stand til at ødelægge både hinanden og vores omgivelser, som vi er så dybt afhængige af. Jeg tror på viden og oplysning som et uundværligt redskab i kampen mod at skade og ødelægge os selv og hinanden. Dine billeder oplyser mig om den smukke og skønne verden, jeg lever i. Den vil jeg gerne bevare!
Och det gör du minsann med den äran Jon.
Var inne och kikade på din sida och ja du kan verkligen konsten att visa en vacker och skön värld, så nära himmelriket man kan komma.
Precis så vackert som det ju faktiskt är, bakom all nedsmutsning och skövling och mänsklig förstörelsemisär vi ägnar åt oss.
Vacker vackert vackert. Heja naturen säger jag bara:-)
Än finns den
Tack Jon för din kommentar
Mvh Anna
Åååh! första bilden är ju klockren, bra inledning då denna bilden vevar igång fantasin till följande bilder. Där inte riktigt alla härliga väsen som gömmer sig i bilderna är lika uppenbara, men det är bra att få motionera de grå och fantasin lite 🙂
Som vanligt så blir jag inte besviken då jag tittar förbi din sida, sköna och fantsi berikande bilder. Sen får jag mig också en rejäl injektion av härliga färger i sköna kombinationer, som gör sinnet glatt 🙂
Ha en fortsatt skön fotovår…
Mvh Kalle 🙂
Hej Kallemannen
Visst var det ett litet ansikte där i blomman? Att inte alltid fokusera på det mest uppenbara utan låta skärpan falla bakom eller framför kan löna sig tydligen.
Trevligt att du kikade förbi – hoppas du har en trevlig vår hemma hos dig, misstänker att ni kanske ligger liiite efter oss och ännu har den sköna våren att njuta av lite till? Här blommar syrener, medan hägg och körsbärsblommen nästan är förbi.
En dito fotovår till dig:-)
Mvh Vittran
Ja att döma och fördöma utan eftertanke har blivit en trend. Och om jag sätter ner foten i ett sånt sammanhang och frågar – hur vet du det? Hur vet du att det där fördömandet du just hakade på är rätt? Då får man konstiga blickar. Ljuvliga bilder till klokt filosoferande – som vanligt!
Visst är det så, människan vill så gärna höra samman och det är ju inte för inte som ordet grupptryck uppstod? Att våga lita till sina egna instinkter om rätt och fel och stå för sina åsikter irl är sällsynt tyvärr. Man måste nog våga möta de där konstiga blickarna och trotsa dom.
För vad kan vi som människor göra annat än försöka bli en bättre människan dag efter dag? Och inte minst inse att det finns 2 sidor på samma mynt, saker och ting är sällan som vi först uppfattat det utan det finns mer där bakom. En människa föds inte ond.. vi formar ju varandra längs med livet:-)
Och idag är en bra dag att börja med, den första dagen på resten av våra liv:-)
Tack så mycket Carina för att du samspråkade lite med mig denna lördagsmorgon.
Skall svara på ditt andra inlägg, sedan är det morgonkaffet som gäller för denna madamm!:-)
Mvh Anna