Min far gav mig och maken en för mig lite oväntad present för ett flertal år sedan.
Eftersom han är ytterst praktiskt lagd och alltid satt ett värde på att säkra sitt hus och dess inventarier borde jag iof inte blivit överraskad över den orangelysande brandstege presenten visade sig innehålla.
Stegens tillhörande krokar har sedan många år suttit fastskruvade under fönstret på andra våningen och repstegen har stått nära intill redo att användas ifall katastrofen blivit ett faktum.
Åren gick och katastrofen har uteblivit.
Istället samlades dammet på repstegens låda…… tills förra helgen.
Det vakande ögat…
Jag har på senare år blivit en fullkomlig kärring förstår ni!!
Visst har man vitt o brett gapat om att man är en vilding som gärna kastar sig över stup o hänger i lianer och i mitt stilla inre ÄR det verkligen så.
FÖR så länge jag inte behöver dö på kuppen försöker jag å det längsta att ”motionera” så mycket det går under mina fototurer
I den reella världen har det blivit allt mindre av våghalsiga isklättringar om sanningen skall fram.
Denna insikt har satt käppar i hjulen för ett högt åtråvärd område i Surte.
Man KAN ta sig ner lätt – om man har tur. Men man kan också slå sig halvt fördärvad. Och har man en gång blivit skrämd genom ett felaktigt snedtramp tar lätt fasan över och sätter stopp för alla ev försök.
Jag har ett antal gånger blickat ut över stupet med svettningar och panikartad andhämtning. Ett försök gjorde för inte så länge sedan vilket resulterade i att jag hängde halvvägs ner med jackan fast i en rot och skrek i högan sky.. efter en 10 minuter hade jag lyckats kravla mig upp igen.
Efter det beslutade jag mig för att säkra min klättring ner.
För skam den som ger sig!
Och det är alltså där brandstegen kommer in i bilden;-)
Trots att den inte väger särdeles mycket var det ändå en tuff utmaning att med klumpiga stövlar vandra biten från bilen, längs med vägen, in genom skogen och fram till stupet – med en låda som dolde sikt och visade sig vara precis lite för stor för mina armar.
Inte nog med det – fröken duktig hade för en gång skull släpat mig sig kalla stålstativet som vid detta laget väl är 40 år gammalt.
Med båda händerna upptagna fick det således ligga löst ovanpå lådan, balansakten blev alltså än mer komplicerad.
Ja ni hör? Man borde jobba på cirkus….
Träd finns det gott om längs med stupet ner till isvärlden och med en rejäl kabinhake mellan de två öglorna sattes stegen enkelt fast bakom vilken stam som helst.
SEN var det en barnlek!!
Stativet kastades ner till slänten nedan och kameran fick följa med ner under jackan för att inte hänga och dingla och få smällar.
Så mina kära vänner, det här är Surtes isparadis, ett is-område i flera etager:
Det är inga kvistar ni ser utan 2 rejäla stammar som jag fotograferat från en slånt ovan, det är ett stup alldels framför mig ner till detta område:
Just tjock is kan få så enastående skiftningar och färgvariationer efter dagar med växlande temperatur:
Här bjuds man is i alla de märkligaste former och färger, urfällning från berg och jord färgar isen från orangebrunt till lilaröd.
Och se – där fanns det troll under istapparna:
Ulmestrand's Blog 
