Sedvanligt snurrig reflektion

Mina funderingar startade under frukost…

Med min frukost framför mig: rostade hönökakor med ost och marmelad ovanpå, kaffet med sucketter och mjölk (min lyxfrukost på helgen).. fötterna på bordet och någon komedi på tv hamnar jag ofta i ett slags transtillstånd! Ett hjärnsemesterillstånd där tankarna virvlar fram löst och ledigt, ofta till färgrika bilder och vad passar väl bättre denna stilla söndag för mig än att försöka formulera ner dom tankarna till gårdagens isbilder:-)

Jag vill spinna vidare på ämnet som berördes i min förra blogg – facebook.
Kanske inte så mycket facebook i sig utan fenomenet med en social nätsight där vi målar fram en bild av vårt jag inför andra.
Blogg är självklart en sådan med.

Jag vill därför både hylla och dissa det jag själv gör just nu;-)
Självklart med en rejäl nypa salt !;-)

 
Och inte minst lyfta fram vikten av att vårda vårt språk och att försöka använda våra uttrycksmedel sanningsenligt.
Som alltid är mina ord främst riktade mot mig själv – att försöka bli bättre i det jag företar mig.
Det här ÄR ju en blogg.. och jag talar ju till mig själv – offentligt.

Jag har märkt en svårighet hos mig själv att avgöra sanningshalten i det som skrivs och påstås i dessa sammanhang, något som är av betydande vikt för mig själv!
En svidande näsbränna för ett par år sedan sitter stenhårt kvar inombords, men lärde mig en mycket bra läxa om tillit den gången. Eller snarare om vad rädslan att riskera förlora sitt anseende offentligt kan förvandla en människa, ty det är vad som nu i efterhand inser var orsaken till det som skedde med denne person.
Att lita på är svårt i cyberrymden, då sanningshalten är mycket svår att kontrollera.
Jag kan påstå mig ha sprungit en mil idag och du vet inte om det är sant eller ej? Pssst: Det är INTE sant – jag sitter fortfarande med min otvättade morgonrock som snart ser ut att springa iväg själv.

Med dessa sighter ökar chanserna att måla fram sig själv som den man vill vara inför andra – djurvän, hetsporre – eldig älskarinna och tror DET är vad som skrämmer mig och får mig backa i mångt och mycket. Den där stämpeln!
För vi är ju så mycket mer komplexa än ett adjektiv eller två.
Viljan att så gärna få en önskvärd älskvärd personlighet ditmålad och inte minst fastnaglad i läsarnas minne, som tycks styra så mycket.

För hur du äger förmågan att skriva och måla fram din person inför andra, garanterar inte att det är din hela fulla och sanna personlighet  – egentligen?

Men ack så viktigt det då är på nätet med rätt uttrycksmedel, med de rätta positiva ordalagen, inte för mycket, inte för lite.
En lagom smiley, en lagom kram.. om du är en kvinna – inte för mycket ”gå på” när det gäller en man!!
(Definitivt inte om han är gift *s*.)
För män verkar denna regler inte gälla i samma dos märkligt nog. Hmm.. det får bli en anan reflektion en annan gång;-)
Jag kan t ex få svar som kan tyckas korthuggna och förvånansvärt kalla?
Svar som skulle få mig mycket bekymrad om det nu inte var från någon jag faktiskt personligen kände,
en jag vet är världen underbaraste och ödmjuka människa!
I dom fallen beror förmodligen svaren på att det inte ”behövs” något kryddat… men är inte säker i ärlighetens namn.

Men har även mött motsatsen, mjuka härliga svar med stora kramar från någon vars personlighet visade sig vara allt annat än mänskligt varm då vi möttes (kvinna självklart):
en kylig blick som synade mig uppifrån och ner till en utsträckt kall slö hand. Och sekunden efteråt ointresserat titta sig runt..
Jag var dömd på förhand men hade inget anat genom de offentliga kommentarer och svar man fått på fotosidan.
Pust! Det ÄR en konst att läsa och tyda nätspråket. Iaf om man vill ge ett ärligt och sant svar tillbaka.

Så varför är då sanningen så viktigt?
Varför inte bara flyta med och svara tillbaks som det önskas?
Att inte ta det så allvarligt på vad som står eller vem eller vilka som kramas?

Förmodligen för den person som önskas inte är mitt jag i vanliga fall – heller.

Utan att våga stå för att vara sig själv ökar vi nog bara på känslan av missanpassning, av utanförskap där dessa beteendekoder numer tycks styra.

Författare: Anna Ulmestrand

Fotograf med förkärlek till att kombinera ord med bild. I min blogg visar jag mer av mitt liv, mina tankar och tillrättavisanden till mig själv. En offentligt monolog, där jag om jag har tur.. kan få det till dialog med andra. Visa alla inlägg av Anna Ulmestrand