Västkusten har förvandlats till ett islandskap, där hav blir land och land blir hav.. eller ismassa rättare sagt.
Tjuvkil och då främst Nordön med sin båthamn har plantera många minnen för min egen del. En del vackrare och skörare än andra.
Dess miljö och omgivningar är totalt blottad och utlämnand. Det är som om allt skydd på böljande klippor blästrats bort av moder natur och lämnat ett blödande sår öppet för oss människor att varsamt hanteras med. Jag blir alltid extra påmind om naturens närvaro där ute vid havet.. där stormen piskar mitt ansikte rött och ögonen tåras av kylan.
Just här vid Nordön är landytan inte många centimetrar över havsytan och utsikten när du kör är häpnadsväckande! Tidsvis upplever man det som om det är havet man flyger ovanpå..
Gårdagens väder var extra nyckfullt, plusgrader på dagen med väl ute vid kusten blåste det rejält och den faktiska temperaturen var nog snarare ner mot 5-10 minus! Något som inte stoppade en rätt stor mängd flanörer till att njuta av omgivningarna. Jag var inte ensam om att slinka än hit än dit, nej det sprattlades vilt lite här och var då det närmast glasaktiga underlag vi trampade runt på förrädiskt inväntade sitt nästa offer. Jag klarade mig förhållandevis bra – allt som inte innefattar en vurpa får nog klassad som det.
Ja allt var lyckat och med minneskortet fyllt satte jag nöjt kosan hemmåt. Allt hade varit frid och fröjd om inte jag min dumme nöt fick för mig att svänga av vid sidan av en bro (Gps-koordinater: N 57° 53.397′, E 11° 40.026′ ). Ni vet den där tanken ”skall bara”?
Jag körde förhållandevis långsamt – kanske 5-7 km/h in på denna lilla avtagsväg där det INTE var varken sandat eller saltat! Något jag självklart inte kunde se från den stora vägen..
Avtagsvägen sluttar dessutom ner och min hastighet ihop med lutningen räckte för att få min odubbade bil att totalt vägra stanna. Nej den gled så fint så fint i samma rotation rakt mot en betongsugga! Ingen bromsande i världen hjälpte där inte – bilen gled och gled på sidan! Märkligt nog fick bilen äntligen saktat in då jag drog handbromsen och ett par dm ifrån suggan hade bilen stannat totalt.
Det var med en lättnadens suck jag med skakiga ben klev ur bilen efter att i krypfart parkerat. Först då slog mig tanken eller fasan snarare hur sjutton jag skulle ta mig upp igen? GAH! Inför mitt inre började jag ränka ut alla katatrofplaner, vilka jag kunde ringa för assisans ifall att.
En sprattlande promenad ner under bron gav resutlat – där låg förutom två avkapade rådjusben (!) även sand på marken. Fri härlig kornig sand och med nävarna fulla sprang jag tillbaka till bilen och kastade dom där. Ett par vändor rådde bot på problemet och jag kunde sakta rulla mig upp igen:-)
Dagens goda gärning(?) för inte bara mig misstänker jag.
Kanske har man räddat sidan på ett annan odubbat fordon:-)
Ulmestrand's Blog 
Ho ho. jag bara älskar den sista bilden…
Ha ett fint 2011, tjingeling!
/ Claes
Så trevligt – är väldigt förtjust i isformationer och just nu kan man ju frossa i dom där;-)
Fast inte för mig idag iaf.. här jobbas det i mellandagarna nämligen – usch o fy. Nog för att jobbet är stimulernade och roligt, men jag hade hellre kravlat på isen med kameran en dag som denna
Detsamma Claes – god fortsättning:-)
//Mvh Anna
Vilka härliga bilder! Jag gillar speciellt den första (vilka färger!) och den på vattenytan och med linjer som skapar ett V.
/Karin
Tack snälla!
Roligt att du tyckte de fungerade trots sin lite knäppa beskärning;-)
Hoppas du haft en bra dag med frisk luft, eller arbetar du precis som jag måhända?
Mvh Anna
Oj vad spännande du gör det med lite offroad körning 🙂 sätter lite lagom krydda på vardagslunken med sådana här små händelser 😉
Men visst är det skönt när man klarar sig ur en sån här knipa, hinner gå igenom många känslostaduim under och efter liknande fadäser. Allt från rädsla, oj vad klantigt till stolthet-jag löste problemet allt gick bra 🙂
Du körde efter den gamla parollen ”Improvise, Adapt and Overcome” med bravur…
Höll på att glömma. Bilderna! Härliga utsnitt av det stora. Inte så nära inpå som du brukar med ändå känner man ”Anna” touchen. Mönster, texturer, fina utsnitt….
Bild ett så skön i sin sträva textur, alla nyanser av brunt. Sköna linjer och mönster och så fint de mjuka stråna bryter av den sträva, hårda ytan fin kontrast där…
Sen har vi ”kraftledning” fina vågmönster i diagonal som om vågorna frysit till pga kylan. Sen känner jag mig lite tudelad till kablarna i förgrunden…. men efter en stunds betraktande så stör de inte längre, utan dem hade bilden nog känts platt och inget välgörande ”störande” moment… Dessutom blir den en lek med trehörningar…. hur de delar upp bilden. Hmmm spännande 🙂
Mvh Kalle
Haha, visst var det? Jag var helt övertygad om att hela sidan skulle bli demolerad när jag gled så fint på tvären mot betongsuggan, men det var inte min tur riktigt ännu.
3 gånger har jag haft änglavakt men ingen av gångerna var i ärlighetens namn mitt fel.
Ja det är märkligt att man lyckas behålla sinnesnärvaron ändå och inte chokar ut totalt?
Visst, den första sekunden blir man ju helt ställd och bara undra vad sjutton som sker då inget händer som jag förväntat mig? Sedan gäller det att agera och det fort!
Haha, om du VISSTE vd ajg försökte kringgå de där förbannade kablarna!! Jag förvandlades till tarzan men fick inse att det var kört. Bättre än så där gick inte, men uj som jag önskade mig sitta i en helikopter högre upp a la Hans Strand och hans islandsbilder från ovan;-)
Men å andra sidan håller jag med dig.. utan som trro man att det är någon löjligt närbild på en isplätt och grafiskt tyckte jag att den skapade lite spänning till ett annat sockersött motiv. Om kablarna varit borta kunde jag ju sett till att få med ön som dyker upp strax bakom t e x istället för att få någon förhållningspunkt till det frysna havet. Man vill ju veta vad man ser på;-)
Tack Kalle för din inblick :-))
Mvh Vittran