Det är nu snart dags för en tredje storm att riva genom skog och mark.
.., eller är det 4:e? Jag har tappat räkningen.
Inte för att det bekommer mig personligen något egentligen, ärligt talat så gillar jag när vindarna hörs genom trädkronorna, då vet jag att naturen fins ndär och lever. Men vad som kommer i stormens fotsteg skadar på många sätt, ekonomiskt och privat för många på olika sätt. Det känns ytterst torftligt att ens berätta om en glädje över hur vinden kan måla, men som med så mycket här i livet är saker och ting inte svarta eller vita, de är en helsikes massa gråskalor.
Och hur mycket jag än sörger ras, översvämningar och vattenfyllda källare – gladdes jag likaså åt förra veckans storm och den tripp jag och maken gjorde ner till Åsa. Han – för att dräggla över surfare och snacka sånt som surfare gör med varandra och jag – för att försöka fånga stormigt hav. Vädergudarna var hyfsat snälla trots allt, regnet upphörde precis då vi kom fram till stenudden.
Jag ÄR ingen landskapsfotograf, det skall gudarna veta, men nog kan man glädjas åt det ändå? Det blev många bilder med inte så många man kunde använda.
25 s/m och ett rangligt stålstativ är det största svaret på varför, rinnande ögon och iskalla händer ett annat. Men jag ville försöka få längre slutartiden och var fröken duktig och t om använde ett gråtonat filter till makrogluggen(kors i taket!) – för självklart var det makrot som fick sitta på mesta tiden, även till ett stormigt hav.
Gamla hundar vill helt enkelt sitta på sina egna sätt;-)
De undre bilderna är INTE fotade i en blåst, även om det ser ut så. Men innan jag glömmer -skakbilderna måste ses större, även den högst upp. Nerskalningen av bilderna här i wordpress blev inte så bra och får bilderna se ännu suddigare ut än vad de egentligen är, så klicka gärna på dom….
Fotorna nedan är från nyårsafton och en timme jag lyckades smyga till mig innan alla måsten drog igång. (Även om det ser ut som dagen efter.. *s* men what the heck.. det bjussar jag på, för det ÄR kul att skaka:-))
Och tror ni inte på sjutton! Ytterligare en människa hojtade panikartat till på mig och frågade om jag behöver hjälp? VILKA vänliga människor det bor vid Svankällan! 😉
Ulmestrand's Blog 
Hahaha, det hände mig på nyårsafton. Jag låg på sidan ute i skogen (i skrikrosa jacka såklart, osynligt och bra…) och hux flux hörde jag någon ropa och fråga om jag behövde hjälp. Som tur var är socknen liten och jag behövde bara vifta lite med kameran och ropa gott nytt år så kände de igen mig och gick vidare 😉
Dig med? Det är ju skönt att dom kände igen dig iaf;-) Mig vet dom inte vem det är tyvärr. Det hade nog underlättat då folk kunde släppa oron då dom såg något igenkännande klädesplagg från tokfotografen – som t om din rosa jacka 😉 (det verkar iof inte hjälpa ändå, men det kanske lite..?)
Ja jag är inte förvånad, visst är det väldigt rart att se och uppleva hur folk har empati och omsorg över sin nästa.. men å andra sidan – tänk så mycket oro vi fotografer planterar hos våra nästa? Det är ju inte meningen:-( För när man ligger där på knä blir ju folk oroade och tror det värsta… Jag tror inte det skedde i lika stor utsträckning för om tiden.. om ens alls? Makrofoto tror jag har fått ett enormt uppsving iom den digitala kameran.
Tack så mycket Sofia för din kommentar och för att du kikade in denna blåsdag:-)
Mvh Anna
Fina bilder.
Tack så mycket Bosse:-)
Det ger hopp om framtiden att även sådana här bilder går hem s a s, det kommer förmodligen inte bli mindre skakigt i en framtid, om man får uppleva den.
Mvh Anna
Stormar och vatten är alltid lika fascinerande! Riktigt läckra skapelser och bild nr 2 tycker jag är magnifik och en riktig fullträff!! Ett sagolandskap i vatten, kunde vara plåtat på en annan planet känns det som. 🙂
Vad rolitg att du tycker det Åke -sånt där är ju inte alls min grej och jag hade verkligen inte utrustningen för det heller, så det värmer att höra/läsa:-) Stativet släpade jag självklart med mig för lite längre slutartiden, men det är rangligt redan utan blåst och i full storm var det näst intill omöjligt att få ett enda foto utan röreslesoskärpa på de ”stilla” detaljerna, men kul hade jag ändå och man lär så länge man lever?;-)
Mvh Anna