På fler sätt än ett

Lika många vitsippor som det finsn i skogen finns även sätt att avbilda dom små underverken. Och vi är väl många som jublande inombords vrålat ”ÄNTLIGEN” när dom behagade dyka upp! Okej okej, här i göteborg är dom inte riiiiiiiktigt framme.

De ÄR väldigt små, ihopkrympta och fryser nog rejält då temperaturen sjunkit ner mot 8 minus här på nätterna. Snö föll med en dag, men inte stoppar det dessa överlevare inte.. och vad passar då en av de gråaste dagar bättre än at gå igenom minneskorten och minnas solljuset och stillheten? Att det var rejält kallt även då dessa bilder togs kan man ju hålla tystare om;-) Det SER ju varmt ut..

För nu ÄR dom här, dom finns och har öppnat sig för att fånga in solljuset med sina vita kronor! Ljuvligt!

Jag har ett par dagar tillbaka springit ut för att jaga rätt på solens sista flämtande ljus – jag ville så gärna få ett par vitsippsbilder – jag med.

Det vimlar ju att sådana nu, men hur det än är blir aldrig en bild exakt lik en annan, eller någon annans för den delen. Och det är kul!

Vi har alla olika tycke och smak och om inte det vore nog skiftar även vårt humör och vår smak för motiv på dygnsrytmen. Iaf mitt..  Men att försöka fånga vitsippor på ett nytt och för en själv annorlunda sätt är det man strävar efter och det GÅR INTE att göra på annat sätt för hur man än bär sig åt är det alltid någonting som förändras i naturen, ljuset, blåstem.. och växtligheten förändras.

Jag var ute en sväng förra söndagen med kameran.. sonen hade lånat fullformataren och jag fick helt sonika ta min gamla hederliga 400D – en halvformatskamera med ett 60 mm makro på. 400:an hade dock legat lite väl länga i kameraväskan för batteriet var näst intill tomt!

Jag kör så länge det går tänkte jag och självklart hittar man motivet med stort ”M” PRECIIIIS när batteriet dör! SJÄLVKLART!

*suck* Jag bet mig i läppen och tänkte för mig själv lugnt att det var helt enkelt inte meningen och lunkade sakta hemmåt igen. Väl hemma spelade dom fortfarande in hans gittarspelande i köket och jag smög upp till min foto-utrustning där hör o häpna ett fulladdat batteri låg!

SCHAISÄÄÄÄÄÄÄÄ

Jag for ut lika snabbt igen för att försöka hitta den där vitsippan i det där speciella ljuset då solen sänker sig ner  – I EN SKOG FULL AV VITSIPPOR?

Ja.. jag kan upplysa er om att det gick helt enkelt inte – omöjligt! Just den där platsen var förlorad, jag kunde inte hitta den, men fann en massa andra sippor som var lika vackra som föregående. Ett par bilder i denna seission är alltså fotade med 60 mm  makrolins från Tamron för ovanlighetens skull.

Jag går dit ljuset leder och har gång på gång slagits av hur även humör och sinnesstämmning uppenbarligen färgat mitt val av placering… dvs om man vill ha mycket ”skitframför o bakom” mitt huvudmotiv, vitsippan, eller om jag söker efter rena grafiska utsnitt. Valet av dessa handlar mest beroende på hur solen står för min del, om solen sänker sig ner eller står högt på himlen som den gjorde förra helgen…