Dagliga insikter

Igår var jag ute på en sedvanlig fototur.  Jag menar KAN man något annat med det härliga väder vi förärats med utomhus?

(Hela 19,2 grader visade havet igår.)

Bilderna i dagens blogg är dock inte från igår, jag har legat efter med publicering och bilderna ni ser här är ett  flertal dagar gamla.

Ibland är det bara mycket i huvudet som snurrar och att vandra runt med canon-kompisen  brukar oftast hjälpa.

Det gjorde det dock inte riktigt igår. Vart jag än gick och vad jag än tittade på var den totala närvaron och fokuseringen helt enkelt inte med mig.

Ibland när man vill något riktigt riktigt mycket så får tillståndet hjärnan att låsa sig, har ni upplevt det? Det blir för mycket helt enkelt och allt man önskade sig fått fram kommer upp i huvudet efterhand, inte där och då. 

Att älta sina dumheter i efterhand hjälper ju inte i alla fall, men igår hjälpte alltså  inte ens mitt allra säkraste kort för att rensa hjärnan.  Det dröjde inte länge innan jag gav upp och tog min kamera för att bege mig hemåt, mot min Honda jag parkerat längs med vägen.

Lite längre fram längs vägen skymtade jag en figur som var på väg i motsatt riktning. Något metalliskt var det med då det glimmade i solljuset. Mitt första intryck var att det handlade om en handikappad, men fordonet eller människan stod helt still.. Var den sjuk, skadad eller var det kanske en cykel som fått punktering?

Hur som helst fick jag en märklig känsla av skuld inombords, för att jag kunde gå obehindrat och lätt och något inombords sade att det kunde inte personen där framme…

Det visade sig mycket riktigt att jag hade rätt på alla punkter – det var en rullstolsbunden man, men även en cykel, en sinnrik uppfinning som fick rullstolen att åka iväg med rejäl fart tack vare cykelstyrets drivfunktion. Men det var kämpigt och extra tungt då vägen lutade lite uppåt.

 Fordonets märkliga utseende fick mig att stanna upp och få en trevlig pratstund med mannen som levt hela sitt liv utan rullstol.

5 år tidigare hade han ramlat ner från något högt och var nu alltså totalförlamad.

Vid en ålder av 74 fick jag veta att det var extra tufft då man tydligen inte längre var skyddad på samma sätt av samhället då man inte längre var arbetsför. Alla extrakostnader och åtgärder som behövs för att som handikappad leva ett drägligt liv och kunna förflytta sig måste man stå för helt själv berättade han.  Cykelstyret som i mina ögon enbart var ett styre med hjul och cykelkedja kostade hela 16 tusen kronor!

Det som plågade honom mest var vetskapen om allt det han tidigare kunnat företa sig, men inte längre kunde. Den här mannen var en friluftsman, en familjeman och livsnjutare som levde livet med segelbåt och motorcyklar trots sin lite högre ålder. Avsaknaden och sorgen över detta förstod jag var det tyngsta lasset att dra. Den mentala tyngd som han ofrivilligt tvingats bära.

Många av oss bär nog på inre mentala tyngder och kan väl känna igen oss i känslan… Att som ”frisk” bli berövad sin kropp är en situation man inte kan förstå innan man är där, men visst kan vi föreställa oss hur det skulle för ett par par sekunder kännas att inte kunna ta på sig kläder, inte kunna gå, plocka bär eller köra bil… Men att varje dag vakna och återigen upptäcka att kroppen inte lyder?

”Djävla skit” var det enda jag kunde summera hans sits med och han nickade. Det var det…. en djävla skitsits.

Jag frågade e om han börjat acceptera sitt liv och ta det för vad det var nu, så här ett par år senare?

Egentligen inte förstod jag, men det lättade att få förståelse från andra i samma sits. Han berättade om en tjej som var förlamad från födseln i en muskelsjukdom. Hon tyckte synd som alla de som levt ett ”friskt” liv som nu inte kunde leva det längre, för de visste vad det gått förlorat om.

För henne var ju det liv hon levde det enda hon visste om. Han å andra sidan tyckte synd om henne, som aldrig fått uppleva det han fått.

Men det är väl så att vi helt enkelt får leva våra liv med de förutsättningar vi för dagen har. Vad har vi annars för val?

Att sörja och ångra saker man gjort, eller inte gjort skapar ingen lycka.

För mig gjorde mötet igår att jag helt och hållet släppte mina inre tankar och enbart befann mig i nuet. 

Tack vare honom var jag en insikt rikare och en rejäl dos tacksammare för allt man har möjlighet att göra.

Andas, gå, springa, klia mig, det man så självklart tar för givet.

Den lilla trumpetaren:

Rostigt elskåp:

Den lilla flugan i vallmon:

All eyes on you:

Pingvinen:

Befläckad kropp:

I bakhuvudet:

Elvis look-a-like:

Batman bland männniskor: